Läs alla vittnesmålen från granskningen av Kungliga svenska balettskolan

Nedsättande kommentarer, utbredd ätstörningskultur och en skola där de smalaste och mest blonda premieras. Här är 21 vittnesmål inifrån Kungliga svenska balettskolan.

I vår granskning av Kungliga svenska balettskolan i Stockholm har nuvarande och tidigare elever vittnat om kränkningar, rasism, sexuella trakasserier och en utbredd ätstörningskultur.

Elisabet Wentz, professor i psykiatri med särskild inriktning mot ätstörningar vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Sahlgrenska akademin i Göteborg, konstaterade i granskningen att vissa av lärarna uttalanden låter som om de kommit från ”ett helt annat århundrande”. Jens Högström, docent i psykologi vid Karolinska institutet, har också läst elevernas vittnesmål och sa att ”Detta beteende innebär en brottslig kränkning.” Även en av Sveriges mest etablerade danskoreografer och regissörer, Fredrik ”Benke” Rydman, har reagerat: ”När jag läser delar av detta tänker jag det som alla tänker: mobbning och rasism”.

Vad de 21 eleverna berättar om ska ha skett mellan år 2006 och hösten 2024. De intervjuade är idag mellan 17 och 30 år gamla. Här är elevernas vittnesmål.

Jenny, 17 år: ”Folk satt och skar sig själv med saxar”

”För varje termin började jag må mer och mer dåligt. Alla i min klass började må dåligt. Vi hade bänkar som vi skulle lägga våra skolböcker i, därunder kunde man se att folk satt och skar sig själv med saxar i armarna. Det eskalerade så till slut började alla göra det, jag också. Jag tror att det var ett rop på hjälp.”

Naomi, 17 år: ”Min kompis blev tafsad på av en manlig lärare när vi gick i femman”

”Nästan alla i vår klass hade någon form av ätstörning. Klasskamrater klagade på att de var tjocka. Man jämförde sig med varandra. När vi skulle sätta på oss byxorna i omklädningsrummet tog vi ett skärp som en flicka hade och kollade hur många hål in vi kunde komma. Vem hade den smalaste midjan? Det var skämtsamt men det blev ju att man gick hem och tänkte att ’hon har mindre midja än jag’.

En danslärare kom alltid fram och tog oss på magen. ’In med magen, man ska inte se att ni har ätit lunch.’ Om någon var hungrig och ville ta ett glas mjölk blev hon helt hysterisk och skrek: ’Nej!’ Hon tyckte att man blev tjock av mjölk.

I fyran-femman var vi några klasskamrater som brukade stå framför spegeln och ta bilder på våra magar före och efter lunch för att se hur mycket vi ’svullnade upp’.

En gång i sexan fick vi äppelpaj till efterrätt. Då kom några tjejer från fyran fram till oss och frågade: ’Ska ni verkligen ta så där mycket?’ Jag reagerade på att de tänkte så fastän de var så små.

De manliga lärarna utnyttjade ibland situationen och tog på oss mer än de behövde av pedagogiska skäl. Min kompis blev tafsad på av en manlig lärare när vi gick i femman. Hon pratar fortfarande om det i dag fastän det gått sex år sedan det hände. Hon är inte en person som gråter utan hon håller saker inom sig. Den här läraren är fortfarande kvar på skolan.

En lärare sa att en kille i vår klass såg ut som ett päron. Han var bara tio år och normalviktig. Den här pojken blev väldigt ledsen. Man såg att han gick ner mycket i vikt efter den kommentaren och blev väldigt smal.”

Molly, 17 år: ”De ville dölja att de hade skurit sig”

”Jag började dansa jazz och modernt när jag var fem år. När jag var tio började jag på Kungliga balettskolan.

Om vi åt godis sa lärarna: ’Det är inte lördag idag.’ Jag såg att klasskamrater hade plåster på armarna. Jag förstod inte varför. Jag var lite naiv och barnslig men senare fick jag förklaringen: De mådde dåligt och ville dölja för sina föräldrar att de hade skurit sig i armarna.”

Mira, 17 år: ”I slutet av skoltiden gick jag ner tio kilo”

”Jag började dansa balett när jag var två år och kom till Kungliga balettskolan när jag var tio. I början trivdes jag.

Det pratades ofta i klassen om vikt och mycket ’Åh nej, jag vill inte äta för då blir jag tjock.’ Vi hoppade över lunchen ibland. Man blev utvald som favorit om man var smalast. I femman var det en tjej som var väldigt smal, hon var lärarnas favorit. Hon skar sig i armarna och benen med ett rakblad. I sjuan sa hon att hon hade självmordstankar. Hon fick åka in akut till BUP några gånger.

Jag kommer ihåg en lektion där läraren ställde oss bredvid varandra. Vi skulle jämföra våra lår, om de gick ihop. Läraren triggade oss. Hon lyfte fram favorittjejen, hon som mådde dåligt och var smal: ’Titta på henne, hon är så smal så hennes lår går inte ihop.’ Sen pekade hon på en annan tjej: ’Hennes lår går ihop.’ Alla i klassen började säga: ’Åh, jag vill också ha så smala lår.’

I omklädningsrummet berättade en tjej att hon tagit silvertejp för att hennes lår skulle bli smalare. Då började jag också göra det.

Det hände varenda dag att någon bröt ihop på lektioner, med panikångest. De ställde så höga krav. I femman var det en tjej som skulle göra en piruett på en lektion. När hon inte lyckades bröt hon ihop och kunde inte andas.

De kvinnliga lärarna korrigerade oss mest med ord: ’Spänn magen, spänn rumpan.’ Medan de manliga lärarna tog mer på våra kroppar. Det var lite obehagligt, mer nära än man egentligen behöver. De kramade oss, och tog på insidan av låren och rumpan. De brukade också filma oss när vi dansade. ’Så att ni ska se hur ni ser ut.’ De tog bilder på ens ben och rumpa bakifrån när man gjorde tendú-övningar. De filmade och fotade med sina privata mobiler. De kvinnliga lärarna tog aldrig foto eller filmade oss på lektioner.

I sjuan-åttan var det inte kul. Jag hatade att gå till skolan. I slutet av skoltiden gick jag ner tio kilo. Jag kände mig svag, orkeslös. Tappade muskler. Frös mycket, mina händer blev kalla. Jag satt och grät på toaletten innan lektioner.”

Sandra, 23 år: ”Balettvärlden är väldigt liten och det finns definitivt en hierarki”

”Jag hade en period i sjuan-åttan då jag kände mig osäker på min kropp. En tjej i min klass blev sjuk i anorexia och det påverkade oss andra. Jag tror att alla tjejer i klassen påverkades, vi var ju tretton-fjorton år. Jag tänkte: ’Hon och jag ser ju likadana ut, om hon vill gå ner i vikt för att hon är tjock, då är jag också det.’

Men nu känner jag att jag vill ha en sund relation till min kropp. Jag ser mig som en elitidrottare. Jag tror att ätstörningar mer beror på behov av kontroll än hur man ser ut. Inom baletten är det en hård konkurrens och man vill vara bäst. Ett sätt att återfå kontrollen kan då vara genom vikt och matintag. Det kan även bero på att man har en dysfunktionell hemmiljö. Då blir det ett rop på hjälp.

Balettvärlden är väldigt liten och det finns definitivt en hierarki. Kontaktnätet är viktigt, folk känner varandra. Det är väldigt strikta, fyrkantiga krav ute i Europas operahus och balettkompanier i länder som Frankrike, Tjeckien och Ryssland. Operahuset i Stockholm är snällare. I Ryssland ska man ha exakta mått, i kilo och centimeter, annars blir man inte godkänd.”

Matilda, 18 år: ”Jag tror aldrig att jag kommer att dansa igen”

”När jag började skolan i augusti var jag frisk, men två månader senare var jag så sjuk i anorexia att jag blev inlagd på sjukhus. Jag var 156 centimeter lång och vägde 27 kilo. Jag var extremt trött och höll på att svimma hela tiden. Mina föräldrar var väldigt oroliga. Det var första gången jag såg min pappa gråta. Jag var inlagd på barnavdelningen på Karolinska i en månad. På sjukhuset sa de att de var rädda att jag skulle få en hjärnskada så jag fick sondnäring via en slang i näsan och dropp. Mina föräldrar turades om att bo med mig på sjukhuset så att den andra kunde ta hand om min lillasyster.

När jag kom hem från sjukhuset var jag fortfarande sjuk i anorexia och fick vara hemma från skolan i ett år. Jag fick läxor att läsa hemma.

När jag kom tillbaka till skolan kände jag mig inte alls välkommen. Min rörlighet i baletten var inte så bra. Vi hade samtal, mina föräldrar, rektorn, den konstnärliga ledaren och jag. Jag kände mig väldigt attackerad. De tog bara upp att jag inte var på en tillräcklig nivå. Både jag och mina föräldrar kände att de inte var på min sida. Jag började få en depression. Jag kände att jag inte nådde fram med hur jag mådde. Rektorn frågade om jag ville gå om ett år, men jag ville vara med mina klasskompisar.

På en lektion skulle vi göra arabesk (Arabesk inom balett är en position där dansaren står på ett ben med det andra benet rakt utsträckt bakåt, red. anm.), men jag ramlade. Då sa läraren: ’Det kanske beror på att du väger för mycket.’

En gång när jag var ledsen, så pratade jag med en klasskamrat om att jag kanske ville sluta. Detta råkade läraren höra. Sen, i mitten av lektionen var jag lite trött och hängde inte riktigt med. Då stoppade läraren musiken och skrek till mig: ’Om du inte vill vara kvar kan du gå ut nu!’ Jag skämdes så mycket. Alla tittade på mig och det blev helt tyst.

Jag berättade ingenting om de här händelserna för mina föräldrar. Jag ville inte att de skulle tycka att jag var så dålig som lärarna fick mig att känna.

Efter nian slutade jag på skolan och nu mår jag mycket bättre. Mina föräldrars stöd och kärlek gjorde att jag blev frisk. De gav inte upp utan fanns alltid vid min sida. Jag tror aldrig att jag kommer att dansa igen. Skolan fick mig att hata balett.”

Alicia, 24 år: ”Jag hade aldrig tänkt på kalorier förut”

”Jag började på Kungliga balettskolan i fyran. De första åren var allt bra. När jag var sexton år, så tog skolan in en näringsexpert som jobbade med elitidrottare. Han förstod nog inte hur balettvärlden ser ut. Vi skulle göra en uppgift som han gjort med andra elitidrottare. ’Ni ska få i er 3500 kalorier per dag’, sa han. Det fick motsatt effekt. I balett handlar 50 procent om prestation och 50 procent om estetik. Det fattade inte han. Vi började jämföra oss med varandra: ’Hon fick i sig så här få kalorier’. Jag hade aldrig tänkt på kalorier förut. Jag försökte få i mig färre och färre och gick ner i vikt. När jag var som smalast vägde jag 42 kilo. När skolan märkte att jag började gå ner i vikt hade de kontinuerlig kontakt med min pappa. Min räddning blev att jag hade ett stort liv utanför baletten. Jag började gå på fester och tröttnade på att banta och må dåligt.”

Nora, 23 år: ”Jag tror att KSB tillhör de snällare”

”Balettvärlden är extremt tuff. Det är både toppidrott och en estetisk konstform, och varje dag står man där framför spegeln och möter sig själv, sin kropp, sina styrkor, och sina svagheter. För mig handlar det om att behandla kroppen med samma omsorg som en atlet gör, att ge den tillräckligt med näring, det bränsle som krävs för de långa fysiska dagarna, och den återhämtning och respekt den behöver. Samtidigt måste man nära sin konstnärliga sida och våga släppa taget för att uttrycket ska bli levande och äkta.

Det gäller att hitta ett sätt att navigera i det, och perfektionismen som kommer från många olika håll, för att kunna leva i den miljön långsiktigt och på ett hållbart sätt. Så jag tycker att det är viktigt att försöka se det som varit tufft och jobbigt, som lärdomar och erfarenheter som gör en starkare och rikare på kunskap, och som i sin tur hjälper en att fortsätta utvecklas.

En tjej i min klass blev sjuk i anorexia. Hon var min nära kompis, så det var jobbigt. Det blev lite av en tyst kultur i klassen att äta lite under skoltid och skylla på att maten inte var god. En annan i klassen blev besatt av att räkna kalorier vilket triggade många andra. Jag gick också igenom en tuff period, men jag skulle inte säga att det var skolans fel. I min kompis fall tror jag att hon hade blivit sjuk vilken skola hon än hade gått på. Hon påverkades starkt av sociala medier och de normer och trender som fanns. Så hon råkade nog bara gå på den här skolan. Jag har inblick i hur det fungerar på balettskolor i andra länder och jag tror att KSB tillhör de snällare. I Sverige är det inte tillåtet att säga vissa saker, medan i vissa andra länder som exempelvis Ryssland, finns inga filter. Självklart kan det säkert ha funnits lärarkommentarer som inte var hälsosamma, men inget jag själv har upplevt. Jag upplevde mest att de kämpade för hälsosamma starka dansare. På en annan balettskola i Europa vet jag att alla tjejer och killar vägdes varannan vecka, och hade man ett BMI över 17 så fick man rådet att dricka buljong istället för att äta vanlig mat. Det är naturligtvis superhemskt. Jag hoppas att vi går mot en hälsosammare balettvärld eftersom det nu pratas mycket mer om det här ämnet.”

Irma, 23 år: ”Jag var så avundsjuk på tjejerna som fick anorexia”

”Jag började dansa balett när jag var tre år. Det var en prestigegrej från mammas sida att jag skulle gå på Kungliga svenska balettskolan. Det var mer mammas dröm än min. 

Jag trivdes inte alls på skolan och inför varje nytt läsår bad jag mamma på mina bara knän att få sluta, men hon sa bara: ’En termin till!’ Min pappa var frånvarande under min uppväxt och det var lite jobbigt hemma. 

Min personlighet utvecklades så att hela mitt värde låg i min prestation. Men jag tror inte att det var för att bli sedd av min pappa som jag ville vara perfekt. Även om hans jobb gjorde att han inte hade tid med mig så är han en lågmäld och snäll person. Det handlade mer om ’mamma-issues’. Det var viktigt för min mamma att få vara stolt över mig. 

Problemen började när jag kom in i puberteten tidigt och fick kvinnliga kurvor. Trots att jag var normalviktig och smal fick jag höra av lärarna: ’Du kämpar på bra, trots att du inte har en balettkropp.’

Jag började hoppa över måltider. Om jag åt en kexchoklad hemma så tvingade jag mig själv att spy upp den. Jag gick ner i vikt, men inte tillräckligt mycket för att bli klassad som anorektisk. Jag var så avundsjuk på tjejerna som fick anorexia. Det var min dröm. Jag insåg att jag inte hade de genetiska förutsättningarna att få en ballerinakropp, så det behövdes lite våldsammare metoder. Att insjukna i anorexia skulle kunna bli min räddning för att nå idealkroppen. 

Jag ville verkligen inte dansa, men när jag nu var placerad på den här skolan var det viktigt för mig att vara bäst i klassen. Det är svårt att förklara psykologin bakom men det blev som en toxisk kärleksrelation. 

När vi hade pas de deux (Pas de deux en balettdans som framförs av två dansare och är en central del av många klassiska baletter, red. anm.) så blev en kille i klassen min räddning. Han var lång och muskulös. Alla de andra killarna var mycket kortare än mig och jag tänkte: ’Ska de här små killarna bära runt på mig?’ När min danspartner var sjuk så skyddade jag mig själv med hjälp av humor. ’Äsch, jag kan dansa själv!’ 

En manlig lärare tog mycket bilder och filmade oss tjejer. Han gjorde sig lite kompis med oss. Jag reagerade inte så mycket på det då, man tappar lätt bort vad som är normalt i den här miljön.  

Mitt starkaste minne från skolan är att man hämtar ut nya dansdräkter varje år. Då valde jag alltid långärmat för att jag hade börjat skära mig i armarna. När jag var tolv år råkade de se mina armar och jag fick gå till skolsyster. Men de gjorde ingen grej av det. De berättade inget för mina föräldrar och jag fick inte träffa någon kurator eller psykolog. Det har jag tänkt på efteråt, eftersom jag nu själv pluggar till psykolog.

Idag lever jag mitt liv som jag vill. Jag är fortfarande en prestationsinriktad person, men jag håller på med hobbys som jag själv, och inte mamma, har valt. Jag känner många dåliga känslor till skolan men också, konstigt nog, en kärlek.”

Emma Valev, 30 år: ”När jag insjuknade gjorde rektorn eller ledningen ingenting”

”Jag var elva år när jag började på skolan. Ganska direkt började jag få ett ätstörningsbeteende. Jag kommer från en balettfamilj och kände en omedveten press att leva upp till mina föräldrar. Pressen jag kände i kombination med att hela tiden jämföra sig med klasskompisarna, se sig själv spegeln varje dag i endast trikåer och balettdräkt och den ständiga strävan efter att vara ’perfekt’ var som upplagt för ätstörningar i mitt fall. När jag insjuknade gjorde rektorn eller ledningen ingenting. Min mentor pratade med mig och mamma en gång om varför jag aldrig åt lunch. Jag ljög ihop en ursäkt och sedan pratade vi aldrig mer om det. Det var väldigt många elever som mådde dåligt. Enligt min upplevelse var det mer ovanligt att någon hade en sund relation till mat. Efter att jag slutat på skolan tog det två års terapi för mig att bli frisk.”

Märta, 17 år: ”Efter att jag slutat på skolan förbättrades mitt mående påtagligt”

”De flesta eleverna på skolan mådde väldig dåligt och utvecklade någon form av ätstörning, även om inte alla utvecklade anorexia. Folk utvecklade en ångestfull relation kring mat och vikt. Det var även vanligt att elever utvecklade andra självdestruktiva beteenden och började skära sig själva eller bränna sig med tändare.

En tjej i min klass blev jättedålig men det var ingen vuxen på skolan som uppmärksammade detta utan det var vi, hennes klasskamrater, som hjälpte henne till skolkuratorn. Hon gick bara till skolkuratorn en gång. Eftersom det inte hjälpte alls slutade hon gå till kuratorn. Hennes sjukdomsförlopp gick väldigt snabbt och inom ett år insjuknade hon i svår anorexia och fick hoppa av utbildningen. 

Själv så utvecklade jag stora problem med ångest under min tid på skolan. Det kunde gå flera dagar då jag bara drack vatten och åt frukt. Jag gick till kuratorn en gång, men hon var inte alls bra så jag slutade.

Min mamma ringde rektorn för att ta upp hur dålig situationen på skolan var men då skällde rektorn ut min mamma.

Både rektorn och ledningen på skolan var totalt ointresserad av eleverna och deras mående. De var auktoritära och vi elever var rädda för dem.

Under min skoltid på KSB tappade jag all glädje till dansen. Jag valde att hoppa av efter nian och dansade inte på två år. Efter att jag slutat på skolan förbättrades mitt mående påtagligt och all min ångest och ätstörningar försvann. Det var uppenbart att det var kopplat till skolan.”

Lucas, 21 år: ”Jag pressades så hårt att jag bröt foten”

”Under min skoltid på KSB pressades jag så hårt att jag bröt foten under dansundervisningen. Många flickor på skolan mådde dåligt, det är ju en annan press på dem att vara smala än på oss pojkar. Jag känner mig rent generellt väldigt missnöjd med rektorn och ledningen på KSB. De är oengagerade och har ingen omsorg om eleverna upplever jag.”

Elias, 23 år: ”Jag drabbades av väldigt mycket ångest på skolan”

”Jag drabbades av ångest och ätstörningar under skoltiden på KSB. Jag hade en dysfunktionell uppväxt så jag mådde inte så bra. Som manlig balettdansare är det mycket fokus på att vara stark och muskulös. Jag upplevde att min kropp var för klen så jag började träna väldigt mycket för att få större muskler. Jag upplevde inte att personalen på skolan såg att jag mådde dåligt. Numera bor jag utomlands och arbetar som professionell balettdansare. Min räddning från ångesten var när jag hittade till en kristen tro. Tron på Jesus har hjälpt mig att hitta ett inre lugn.”

Majken, 21 år: ”Det fanns en favorisering av de smalaste eleverna”

”Jag upplevde att det fanns en favorisering av de smalaste eleverna. De fick mest positiv uppmärksamhet av lärarna och huvudroller i uppsättningar. 

Det var många i klassen som blev sjuka på högstadiet och det var som att det ’smittade av sig’ på mig. Jag är perfektionistiskt och ambitiöst lagd, och det blev värre i tonåren. Jag blev allvarligt sjuk i anorexia i åttan och fick börja gå på möten på en anorexiamottagning. 

Perioden innan jag fick min diagnos upplevde jag inte att skolan uppmärksammade min sjukdom. Jag fick någon enstaka kommentar – ’du är väldigt tunn’ – men annars var det ingen som tog det på allvar.

Jag är fortfarande sjuk i anorexia. Är underviktig och har många symtom som låg puls och ingen menstruation. Jag går fortfarande på möten på anorexiamottagningen.”

Charlie, 19 år: ”Skolan står helt handfallen”

”Det är en speciell kultur och en prestationshets på KSB. Gränsen kring vad som är okej och inte suddas ut. Överlag har danslärare en tendens att säga elaka saker, som att det ser ut som att man aldrig har dansat förut. Det kanske inte låter så farligt, men det handlar ju i många fall om unga personer.

Mer än hälften av tjejerna på skolan har problem med ätstörningar, och flera tjejer i varje årskurs har anorexia. I min klass var det en tjej som blev jättesjuk. Eftersom jag känner henne väl vet jag att skolan inte agerade eller erbjöd henne någon hjälp under lång tid. Istället införde de plötsligt dansstopp, vilket jag tycker är en märklig åtgärd. Då blev hon istället sittande hemma. När det hon tyckte mest om i livet togs ifrån henne blev hon ännu mer deprimerad.

När en skolkamrat drabbas av anorexia märks det väldigt tydligt, men skolan står helt handfallen och gör inget förrän det blir en akut åtgärd. Jag tycker att skolan borde bli bättre på att upptäcka anorexi tidigare. Det är väldigt mycket prat, men inte så mycket praktisk hjälp. Föreläsningarna man har på skolan blir oftast kontraproduktiva. De fungerar även som inspiration för eleverna: ’Så här lite ska du äta för att få anorexia och bli smal’.”

Clara, 17 år: ”Jag kände mig kränkt och förnedrad”

”På en lektion när jag var tretton år sa en person från dansledningen inför hela klassen: ’Du ser ut som en kyckling.’ Hon syftade på min hållning, inte mitt ansikte, så det hade med dansen att göra, men jag var yngst i dansklassen och skämdes inför de stora flickorna. Jag kände mig kränkt och förnedrad och utvecklade en rädsla för den här personen som inte var speciellt professionell i sitt sätt att arbeta med barn.

I åttan såg jag och några tjejer att en klasskamrat mådde dåligt. Vi var oroliga för henne. Hon tappade i vikt, pratade mindre, hade allt mer frånvaro och blev bara sjukare och sjukare i ätstörningar. Några av oss elever gick till kuratorn och berättade om vår oro. En tid efter det slutade vår klasskamrat på skolan.”

Alexandra, 19 år: ”Man försökte skära sig så det inte skulle synas på balettlektionerna”

”Jag började dansa balett när jag var fem år. I början var det jag som ville, sedan var det mer mamma som ville. Det var en stor press från henne och ett stort missnöje när jag valde att sluta efter nian.

I åttan-nian började vi få höra att vår klass inte höll måttet och då tappade jag motivationen, blev deprimerad och började svälta mig själv. Vi eggade varandra. De flesta i klassen verkade ha det här negativa beteendet kring mat. Jag tvingade mig själv att spy och gick ner i vikt. Jag skar mig själv, det var ganska många som gjorde det. Man försökte skära sig så det inte skulle synas på balettlektionerna. Men min klasskompis hade skärskador på armarna, men det nonchalerades helt av lärarna, de låtsades inte om det. De tog inte det med henne privat heller.

KSB är en extremt mörk plats och det finns en tystnadskultur. Det var en tjej i klassen som var blyg, ångestfull. I början vågade hon inte byta om med oss. Hon brände sig själv med tändare.

Själv är jag lite kobent. Det ville de inte ha så de pressade ihop mina ben, men det gjorde ont. De pressade mig: ’Men kom igen nu!’”

Maya, 23 år: ”Bakom fasaden så uppmuntrar de eleverna att äta så lite som möjligt”

”Jag gick gymnasiet på KSB och gick inriktningen Samtida dans. När jag gick där hade vi en gästkoreograf som följde en tjej i min klass på Instagram. Ibland kommenterade han med hjärtan på hennes inlägg. Han brukade också be henne stanna kvar efter lektioner.

Vi hade också en danslärare som brukade skicka selfies till mig där han drack öl. Där brukade stå saker som ’I miss you already!’. På danslektionerna kände jag hans blickar på min kropp. På jazzlektioner brukade han fälla kommentarer som ’du har sexiga höfter’ och liknande.

Till en av mina kompisar sa lärarna: ’Vi kommer inte sy en kostym till dig förrän du går ner i vikt.’ Utåt säger skolan: ’Det är viktigt att äta,’ Men bakom fasaden så uppmuntrar de eleverna att äta så lite som möjligt. Min kompis primära balettlärare sa till henne: ’Du måste tänka på din vikt om du ska få en karriär.’ Men hon var helt normalviktig och hälsosam.”

Olivia, 26 år: ”Under kostymbytena fick jag kommentarer kring min längd”

”Jag blev svårt sjuk i anorexia nervosa under min tid på KSB. Min ätstörning har genom åren tagit olika former och än idag får jag handskas med hjärnspökena. Ibland går det så långt att jag får åka in till sjukhus för mineraldropp, främst för hjärtat. Jag har fått söka professionell hjälp flera gånger.

Att jag blev sjuk berodde bland annat på en specifik incident när Kungliga Operan skulle sätta upp en föreställning och då valde ut elever från KSB. Jag var tolv år, smal men lång och muskulös för min ålder. Under kostymbytena fick jag kommentarer kring min längd. När kostymören trodde att jag hade gått sa hon: ’Typiskt att de alltid ska välja den största flickan.’ Vid ett annat tillfälle klappade en person på Operan mig på huvudet samtidigt som hen granskade mig från topp till tå: ’Nu får du inte växa mer under lovet lilla vän’. Jag var då 156 centimeter lång och vägde 42 kilo. Under tiden jag medverkade med föreställningar på Kungliga Operan behövde jag också förbereda mig för intagningsprovet till mellanstadiet och inför nationella proven. Kroppen och nervsystemet gick ständigt på högvarv.

När sommarlovet kom började det riktiga helvetet. Jag gick ganska drastiskt ner till 36 kilo och var nära på att bli inlagd på heldygnsvård. Jag blev deprimerad, orkeslös och väldigt utseendefixerad. Jag började också träna på ett väldigt tvångsmässigt sätt och eftersom hjärnan fick alldeles för lite med näring fick jag också tvångssyndrom.

KSB uppmärksammade min sjukdom och jag fick börja träffa läkare och psykiater på Stockholms centrum för ätstörningar samtidigt som jag hade täta uppföljningar av skolsköterskan. Tanken var nog att försöka hjälpa mig på bästa sätt, men det kändes mer som en häxjakt efter mig. Klasskompisarna drog sig undan och jag hade ständigt press på mig från alla håll att bli avstängd från det jag älskade mest och som ändå hjälpt mig att kämpa vidare gång på gång, dansen. Det var en katastroftanke för mig då det inte kändes som att det fanns något utrymme att pausa utbildningen och eventuellt gå om ett år efter behandling.

Eftersom jag fortfarande inte var helt frisk i gymnasiet och efter i min fysiska utveckling var tanken från Stockholms centrum för ätstörningar att jag egentligen skulle behöva intensivare anorexiabehandling under gymnasietiden på KSB och gå om ett år. Men det gick inte skolan med på. De är lite fyrkantiga. Istället sattes återigen krav, ultimatum och tidspress från alla håll.

I dag mår jag bättre och jag har fått tid att gå i behandling och börja lyssna till kroppens signaler. Jag fortsätter göra det jag älskar och jobbar som danslärare på olika skolor. Jag försöker att vara extra noggrann med att inte ge barnen några negativa kommentarer som kan trigga igång en ätstörning och jag är också mån om att inte pressa eleverna för hårt under första åren under puberteten, för jag vet vilken hemsk och långvarig sjukdom det är”.

Alma, 23 år: ”De som valdes ut var alltid vita och anorektiskt smala”

”På mitt ansökningsprov till KSB lade de mina ben och fötter som en tvåa. Men jag hade ett BMI på 19 (nästan undervikt) så jag konfronterade dem. Då sa en lärare: din enda chans att bli ballerina är att gå ner i vikt.

En i ledningen sa: ’Think thinner!’ I tvåan på gymnasiet sa en danslärare till en elev: ’För att få ett jobb som ballerina måste du gå ned i vikt.’ Men den här flickan var 165 centimeter lång och vägde 40 kilo.

I trean på gymnasiet på KSB har man praktik och då väljer Kungliga Operan ut några elever som får vara där. Då valde de elever som hade stor chans att bli anställda året efter. De som valdes ut var alltid vita och anorektiskt smala. Det var inte baserat på de med störst talang eller mest tekniskt kvalificerade.”

Leyla, 21 år: ”Mörkhyade och asiatiska elever fick sämre roller”

”Jag var skadad en stor del av studietiden och sedan åkte jag på praktik, men det jag minns var att det fanns en vithetsnorm på skolan. Mörkhyade och asiatiska elever fick sämre roller. De vita eleverna gavs större chanser, fick åka på tävlingar och fick huvudroller i uppsättningar.

När det gäller ätstörningsproblematik märkte jag att det fanns stor skillnad mellan den moderna och den klassiska linjen. De som gick moderna linjen fick restriktioner, som dansförbud, om det märktes att de hade problem med ätstörningar. De klassiska däremot fick fortsätta även om de hade en ganska grov problematik. Vi tog upp detta och blev besvikna på den konstnärliga ledaren som svarade att ’vi förbereder er för olika branscher’. Så är det absolut, men den konstnärliga ledaren är ju ändå i en position att kunna förändra normerna och strukturen.”

Läs vår granskning av Kungliga svenska balettskolan

Rektorn: ”Jag blir ledsen och förfärad”