I sin första text för Tidningen Vi återvänder Evert Taube till barndomshemmet i Göteborg, där han umgås med syskonen och läser gamla brev. Vi återpublicerar texten från 1950.

Under 1940-talet publicerades flera av Evert Taubes visor i Tidningen Vi, med noter och allt. Men på nyåret 1950 kom Taube till Vi-redaktionen med ett nytt och djärvt förslag: en artikelserie om 19 texter som skulle publiceras under vinjetten Resa i sällskap med minnen. Taube hade fyllt 60 år och tyckte att det kändes angeläget att sammanfatta det liv han hade levt fram till dess. Vinjettens ”resa” tog Evert på största allvar, och han övertalade Vi-redaktionen att köpa honom en folkbåt, som tjänade som både bostad och redaktionslokal när han kajkade runt Sveriges kuster under den tid som krävdes för att färdigställa serien.

Ur Vi nummer 16/1950

Över tegeltaken på Kustens Varv och en flik av Älvsborgs och Rivö fjordar syns Vinga. Det är väl åtminstone tjugo sjömil ditut. Sikten är god till sjöss i dag. Vinga höjer sig vid själva synranden som ett vingpar eller som en slank amorbåge med två pilspetsar riktade mot himlen – fyren och båken. En pelare och en pyramid. Man kan tycka att de båda sjömärkena ser ut som ett brudpar, ett gammaldags, stelt brudpar. Ja, fyren och båken står där mitt på ön som ett brudpar inför Herran! Eller – ja, vad skulle en gammal grek tycka? Han skulle väl se saken mytologiskt. Ett monument rest åt Zevs och Poseidon, en pelare och en pyramid förenade vädjan till rymdens och havsdjupets gudar. Säkerligen.

Detta monument vid havets rand fängslar ögat. Det står mitt på ön och mitt i perspektivet. Man har svårt att ta blicken därifrån. Man får ett intryck av styrka, beslutsamhet, trygghet. Av någonting oromantiskt. Där fann jag ordet! Vinga, den yttersta av vikingarnas Bränneyar tar avstånd från den vanliga skärgårdsromantiken. Med sin pelare och pyramid är Vinga klassiskt, klart, konstruktivt, konkret.