”Vi lämnade sekten – och världen öppnade sig”

Plötsligt kallade föräldrarna till familjeråd. Det de hade att säga skulle vända tillvaron upp och ned för Tina Nyström och hennes syskon. Nu kunde de gå till frisören, lyssna på musik, tala med främlingar. Men än i dag, 20 år senare, bubblar ångest och katastroftankar upp.

Musik, tv och smink var synd. Husdjur, fritidsintressen och att umgås med någon utanför församlingen var heller inte att tänka på.

Tina Nyström föddes in i den kristna sekten Plymouthbröderna. Hon var 2-3 år när hennes familj flyttade från Storbritannien till Stockholm 1970. Mamma var svensk och pappa britt. Plymouthbröderna hade bestämt att det var hit familjen skulle flytta eftersom den lilla församlingen i Stockholm behövde stärkas.

Majoriteten av trossamfundets omkring 400 medlemmar i Sverige bor i Smålandsstenar och Ljungby i Småland. I Hylte några mil därifrån driver Bröderna, som de ofta kallas, en egen skola. Barn som växer upp på andra håll går i vanliga grundskolor.

– På lekis, som det hette då, upptäckte jag att det fanns musik och skivor. Det var fantastiskt, sådant hade vi inte hemma, berättar Tina.

I skolan förstod hon alltmer att hon avvek. Hon var alltid klädd i kjol, hade aldrig smink och bar inte smycken.

– Jag fick inte äta skollunch tillsammans med de andra. Jag var tvungen att gå hem och äta. Mamma var hemmafru.

Att hälsa på andra i klassen var otänkbart, liksom att ta någon jämnårig med hem. Alla kompisar fanns inom sekten. Dem träffade Tina ofta eftersom Bröderna hade möten sju dagar i veckan. På söndagarna var det möte klockan 6 på morgonen, gudstjänst på förmiddagen och ännu ett möte på eftermiddagen. En gång i månaden åkte familjen till Plymouthbröderna i Småland. Delar av sommarlovet tillbringade hon också där.

Efter sommar- och julloven blev känslan av utanförskap särskilt stark.

– De andra hade varit ute och rest, varit på det ena och det fjärde. De talade om sol- och badsemestrar. Vad är det för något? undrade jag. Då kände jag mig utanför, väldigt mycket utanför.

Till det yttre syns i dag inga spår av hennes liv i sekten. Tvärtom. Tina är klädd i svarta tajta skinnbyxor, naglarna är svartmålade och hon har tatueringar på handleden. Dessutom sitter hon på en restaurang där popmusik hörs i bakgrunden och samtalar med mig, en man, som inte tillhör ”de utvalda”. När vi möttes skakade vi hand. Allt detta är otillåtet och synd för en medlem i Plymouthbröderna. Och syndar gör man inte.

Åren i sekten har satt djupa spår. Ångest och katastroftankar bubblar upp emellanåt, även om det inträffade oftare i början. Tina har gått på samtal hos psykolog i omgångar.

– Rädslan för att ha syndat fanns där hela tiden. Den känslan var hemsk.

En söndag skulle medlemmarna bli ”hämtade”, hade Tina ständigt fått höra sedan barnsben. Jesus skulle komma snart, det gällde att leva utan synd tills dess. Återuppståndelsen är nära.

Predikningarna utomhus och i Stockholms affärsgallerior på lördagarna var en pina. Tinas pappa och andra från Bröderna predikade medan hon och barnen stod bredvid klädda i kjol och med täckt hår. Folk stirrade. Tina fasade för att någon från klassen skulle upptäcka henne.

– Men min barndom var också fin på många sätt. Det fanns en gemenskap och man var alltid omhändertagen. Vi tyckte att vi levde i något som var mycket bättre, något exklusivt. Vi var på den rätta vägen. Det är synd om alla andra. Vi var utvalda, vi skulle få sitta vid Guds sida sedan.

Tina föddes in i Plymouthbröderna, liksom hennes tre syskon och båda föräldrar. Det är den enda vägen till medlemskap. Ingen kan väljas in eller bli medlem genom att giftas in.

Ledningen bestämmer var familjerna ska bo, arbeta och gå i skolan. Barnen går endast den nioåriga grundskolan. När de gått ut nian ska de helst arbeta i något av de företag som medlemmar i trossamfundet driver. Flera av dessa är tillverkningsindustrier belägna i Smålandsstenar.

– Jag fick dispens för att gå ett år på gymnasiet, kontorsteknisk linje, så att jag skulle kunna få ett jobb i Stockholm. Normalt sett går man inte på gymnasiet, säger Tina.

En make eller maka träffar man under stormötena i Storbritannien där medlemmar från hela världen träffas. Vanligen gifter medlemmarna sig i 18-, 19-årsåldern. När de gift sig ska kvinnan följa med mannen, oavsett i vilket land han bor.

– Som tur var blev jag aldrig tillfrågad av någon kille. Det var nog meningen, säger jag, utan att vara religiös, säger Tina med ett skratt.

Kvinnor ska tiga och ta hand om hemmet. Enda gången kvinnor interagerar under möten och gudstjänster är när de tillkännager vilken psalm som ska sjungas.

– Jag kommer så väl ihåg när jag skulle göra det första gången inför hela församlingen. ”Nummer två”, eller om det kanske var nummer sju, sa jag. Då var jag duktig, säger Tina och ler åt minnet.

Efter gymnasieåret arbetade Tina och hennes äldre syster på en truckfirma i Stockholm. Där lärde systrarna sig att prata med killar och fick insyn i en värld utanför sekten. I arbetslivet gick det inte att undvika datorer och mobiler.

Ledaren lät förstå att de borde jobba i ett av Plymouthbröderna ägt företag, men systrarna ville inte flytta till Småland. Även Tinas pappa och hennes två bröder arbetade på företag som inte tillhörde någon i Bröderna. Något skavde, och så kändes det en tid – ingen i familjen mådde bra.

En kväll samlade föräldrarna barnen och frågade dem om de hade något emot att lämna trossamfundet. Alla var överens, det var dags att gå ur. Pappa ringde och meddelade beslutet. Bröderna dök upp i deras hem dagen därpå och undrade om de inte ångrade sig, men familjen stod fast vid beslutet.

En ny värld öppnade sig. Inga dagliga möten. Tina, som då var 23 år, fick plötsligt massor av tid.

– Nu kunde jag gå på bio, sitta ute på restaurang, ta hål i öronen, köpa jeans … Jag hade aldrig varit på Grönan. Det var jätte, jättenervöst att gå till frisören första gången. Jag hade aldrig klippt mig tidigare.

Familjen reste tillsammans till London efter utträdet. Där bodde Tina på hotell för första gången. Hon köpte också sitt första smycke, ett guldhalsband.

– Frihetskänslan var överväldigande. Det kändes som att allt blivit tillåtet. Sedan flyttade jag hemifrån utan att vara gift och så skaffade jag två katter, säger Tina och skrattar.Fotnot: StängPlymouthbröderna har fått tillfälle att svara på frågor, men de har inte återkommit.