Vi möter paret De Geer: ”Jag förtränger hela tiden att vi ska dö”

Marianne Lindberg De Geer och Carl Johan De Geer har skrivit, målat, filmat och pratat sig igenom ett halvt liv tillsammans. Vi möter ett par som förbereder sig på en tid då varken arbetet eller den andre längre finns kvar.

För 27 år sedan lät Marianne Lindberg De Geer gravera in sina familjemedlemmars namn på ett stort stycke svart sten. Sedan skrev hon in deras förväntade ålder vid olika årtal fram till att de uppnått sin förväntade medellivslängd. Enligt Livsfris för en familj, som verket heter, kommer Carl Johan De Geers ålder nästa år att vara ersatt med ett streck. Inom tio år kommer även Marianne att ha firat sin sista födelsedag. 

Bland boktravarna i våningen på Södermalmstorg förklarar de hur det är att närma sig livets övertid.

– Jag har bara tre år kvar till 90 och jag har aldrig rökt, säger Carl Johan De Geer. Mina vänner från yngre dagar rökte så in i helvete mycket, och de är alla döda. 

Utanför fönstret glimmar Saltsjön mellan Slussens varselvästar och Djurgårdens grönska. Utsikten tillhör den svenska kulturhistorien, och är bekant från otaliga målningar och fotografier av de konstnärer som bott i huset. Stenbyggnaden restes ursprungligen vid 1600-talets mitt. 260 år senare lät Anders Zorn bygga en ateljévåning på taket och installera en hiss för sina målningar. Lägenheten har sedan dess huserat konstnärer som Svenolov Ehrén, Evert och Astri Taube, K. G. Nilson, Ann Makander samt Ernst Billgren. 

Och på tredje plan bor alltså paret Lindberg De Geer i en luftig hyresrätt med ett Bajenklistermärke föreställande Slas på ytterdörren.

Marianne och Carl Johan fyller i varandras tal, replikerna levereras som ett blixtlås:

Hon: ”Förr gick vi på teater, vi bjöd hem folk, adventskaffe och allt sådant där.”

Han: ”Vi hade nyårssupéer här med humrar och champagne runt bordet.”

Hon: ”Med fyrverkerier utanför fönstren.”

Han: ”Men våra gäster då – de är döda nu.”

Hon: ”Nu är vi bara två muppar som vill sitta hemma och se på strömningstjänster.”

Att intervjua Marianne Lindberg De Geer kan ingjuta osäkerhet, även hos en luttrad reporter, van att själv äga narrativet kring intervjuns framställning. Sedan 2020 har hon givit ut dagböcker där reflektioner om samhällsdebatten varvas med beskrivningar av shoppingrundor i Brunogallerian, tankar på barnen och Netflixkvällar med maken. När jag inför vårt möte läser hennes beskrivningar av andra intervjuande journalister går det upp för mig vilket effektivt maktmedel dagböckerna är. Medan hon dukar fram en karaff citronvatten bekänner jag mina farhågor: Hon kan skriva vad som helst om mig i sin kommande dagbok utan att jag får läsa något i förväg. 

– Ja, så är det!

Marianne Lindberg De Geer skrattar.

– Men det har ju börjat trevligt. Än så länge har du klarat dig. 

Har dina relationer till andra människor förändrats sedan du började ge ut dagböckerna?

– Jag har alltid haft dåliga relationer, så det är ingen skillnad. Jag tror att jag är för egensinnig för att ha nära vänner. Marie-Louise (Ekman, som var gift med Carl Johan 1966–1971) är jag väninna med, fast jag försöker hela tiden bli av med henne. Efter att hennes föräldrar dog är det Carl Johan hon ringer om hon är orolig eller rädd eller behöver hjälp med konsten. Hon älskar honom. Och jag känner mig alltid underlägsen. 

Är du svartsjuk?

– Nej. Men jag kom liksom in så många år efter de två som var sådana giganter. Jag hade ju ena foten i klimakteriet när jag blev konstnär. Då får man ett behov av att visa sig självständig.

Carl Johan skrockar: 

– På den tiden uppfattade jag aldrig att vi var några giganter, men det kanske man kan säga så långt efteråt.

Marianne:

– Hon är ju en fantastisk person, såklart. Och det är nog henne jag skulle vända mig till om det hände något hemskt. Det kanske är det som är riktig vänskap, att man vågar vara av och på?

Jag frågar vad Carl Johan tycker om att bli omskriven. I Rakt av, den senaste dagboken, skildras hur han flera gånger körs till akuten efter återkommande problem med stopp i en tillfällig kateter. 

– Jag läser vad Marianne skriver varje dag och har väldigt sällan några synpunkter. Det enda jag kan vara kritisk till är kommateringen, som jag ändrar ibland. 

Jag hade inte varit bekväm med att min flickvän lämnade ut så intima detaljer om mig.

– Marianne har så genialiska reflektioner – om allt från världspolitik till vårt liv. Och det är roligt, för när jag läser öppnar sig ett nytt landskap för mig – hennes psyke. Hennes böcker har också fått mig att förstå kvinnors situation på ett sätt jag inte gjorde innan. 

I Rakt av beskriver Marianne en semester på Gotland förra sommaren. Hela familjen tittar på fotboll på tv. När Carl Johan långsamt reser sig för att hasa nedför trappan till toaletten lägger hon märke till hur barn och barnbarn släpper fokus på matchen och följer den åldrade mannens stapplande gång i trappan.

– Det där uppfattade jag ju inte när det hände, hur liksom alla stannar och studerar mig. Det förstod jag först när jag läste det. Väldigt målande.

Marianne Lindberg De Geer fick 1986 ett telefonsamtal från en väninna som var maskör på en filminspelning. Hon behövde hjälp. Stämningen var dålig, regissören alkoholiserad och arbetsmiljön stökig. Väninnan undrade: Kan du rycka in och hjälpa till med teaterblodet? 

Marianne hade aldrig varit på en filminspelning. 40 år gammal hade hon just sagt upp sig från jobbet som mentalskötare, flyttat från Göteborg med en tioårig son och en fyraårig dotter och börjat på Dramatiska institutets maskörlinje. 

– Men jag hade jobbat på sjukhus i 14 år, så jag kunde allt från tumörer till liggsår. 

Första dagen visades hon runt på inspelningsplatsen i Meyerateljéerna i Vasastan i Stockholm. Plötsligt öppnades en lucka i golvet och en smutsig, snart femtioårig man i röd toppluva tittade upp med en hammare i handen.

Jag kände bara: sexuella trakasserier, vad mysigt! 

Hon visste naturligtvis vem han var. Efter att ha brutit med sin högborgerliga bakgrund hade Carl Johan De Geer blivit en dynamisk centralfigur i det svenska kulturlandskapet. Han hade gjort politisk satir i tidskriften Puss. Formgivit mönster och tyger åt 10-gruppen. Blivit gripen av polisen för sitt grafiska blad Skända flaggan. Spelat trombon i Blå tåget och skapat den klassiska barn-tv-serien Tårtan. Därtill skrivit böcker, målat tavlor och gjort egna filmer. När Marianne kom till inspelningen bar hon av en slump jeans som lappats med tygstycken av ett mönster som Carl Johan skapat.

– Jag sa bara hej, men visste direkt att jag ville vara med honom, säger Marianne.

Några dagar senare jobbade de tillsammans med en scen där Gert Fylking skulle begravas i sand. 

– Jag stod så här och kände plötsligt hur någon tryckte sig mot mig. 

Marianne ställer sig upp och pressar rumpan mot Carl Johans gren.

– Jag kände bara: sexuella trakasserier, vad mysigt! 

– Det här var långt före metoo, skjuter Carl Johan in.

– Carl Johan hade inget badrum hemma så jag erbjöd honom att bada hos mig efter jobbet. Jag lagade mat när dörrklockan ringde, så jag bad min dotter Rebecca att öppna. Carl Johan förklarade för henne att jag hade lovat att han skulle få bada hos oss. Hon tittade bara på honom: Och var badade du förut då?

Carl Johan:

– Det var ju en bra fråga. Men jag bodde faktiskt så omodernt att jag var tvungen att gå hem till andra för att duscha eller bada.

Under samtalet söker deras händer ständigt kontakt. De tar på varann, utdelar kramar. Hon är framåtlutad, talar med tryck och lyssnar med bekräftande minspel. Han sitter stadigt nedsjunken som en Yoda, och ger ibland ifrån sig ett stillsamt fnitter åt en replik eller en tankegång. Enligt familjelegenden har han bara uttryckt ilska en gång. En bilist körde mot enkelriktat utanför familjens dåvarande hem på Brännkyrkagatan. Det var på 90-talet. Familjen säger sig fortfarande inte ha hämtat sig efter utbrottet.

Vad attraherades ni av hos varandra?

– Marianne spred en enorm glädje på arbetsplatsen – som annars var stressig, smutsig och full av bekymmer, säger Carl Johan. Stämningen var usel. Plötsligt kom någon vars skratt hördes genom hela femvåningshuset. Det höjde moralen, folk började le igen.

Hon: ”Men du tyckte väl att jag var lite snygg också?”

Han: ”Ja, fantastiskt snygg.”

Hon: ”Jag kände bara: här är han. Jag kan inte tänka mig någon annan. På något sätt var det som att jag redan kände honom – fast vi aldrig hade setts.”

Han: ”Och sen flyttade vi ihop, jättekort efter det.”

Hon: ”Fast bekantskapskretsen varnade: ’Åh, det kommer aldrig hålla!’”

Många har vittnat om den säregna alkemi som uppstår när till synes alldagliga händelser tydliggörs av att beskrivas i skrift. I Mariannes dagboksskildringar av vardagens rutiner har många läsare identifierat ett ideal för tvåsamhet efter pensionsåldern: Paret sover länge på morgonen. Efter gemensam frukoststund jobbar de var och en med sitt. Han handlar i Gamla stans fiskhandel, går hem och tar en tupplur innan han lagar kvällens middag. De äter i fåtöljerna framför en strömmad serie eller en fotbollsmatch. Avslutar med hemlagad, sockerfri äppelpaj. Lägger sig tillsammans och läser någon timme innan de delar på en sömntablett.

– Det kanske låter tråkigt, men vi har aldrig varit ett par som kastar möbler och vill skiljas. Vi hade avverkat allt sådant innan vi träffades. Och när jag var ung hade jag nog inte fastnat för Carl Johan. Då drogs jag till besvärliga killar. 

Carl Johan:

– När vi gifte oss var det mitt fjärde äktenskap. Jag var 48 år men hade nog haft svårt att förstå människor överhuvudtaget. Som barn satt jag helst inne med gardinerna neddragna och läste science fiction, medan alla andra var ute och badade. Och så fortsatte det. Men Marianne öppnade en helt ny värld för mig – hon visade att man kan förstå andra, se deras problem. Efter middagar kunde hon säga att ”det där paret har läckor” – ett genialt uttryck för små sprickor i ett äktenskap som visar sig i en föraktfull replik eller blick. Det hade jag aldrig märkt utan henne. Hon har påverkat hela mitt skrivande och min syn på världen.

Men det finns ju något positivt
med att dö också. En dag kommer jag att få slippa allt krångel.

Efter någon timme rör vi oss in till köket. Carl Johan häller upp kaffe och pekar genom köksfönstret ut tio platser där han arbetat genom åren. 

– Det är rätt ovanligt, och ger mig en viss trygghet och förankring i tillvaron.

Om asfalten är snöfri cyklar han fortfarande en halvmil till sin ateljé: en omvandlad gymnastiksal i Årsta. Där städas aldrig. När ett nytt arbete påbörjas lägger han bara en plywoodskiva ovanpå sitt senaste projekt. De konstnärliga sedimentslagren gör arbetsbordet högre för varje år. 

I Ner med allt, en karaktäristiskt De Geersk vänskapsskildring och hyllning till vardagen, slår berättaren, som i allt väsentligt liknar författaren, fast: 

”Och arbete, det är livets egentliga mening. Att få något gjort. Det finns inget annat. Och det räcker; arbetet fyller mer än väl alla krav. På att livet ska ha ett innehåll.”

Varför är arbetet så viktigt?

– När jag ser filmer om vad pensionärer kan göra – där de säger att de kan göra saker som att spela boule – det är skräckfilmer för mig: Att bara göra något som ska få tiden att gå tills man ligger i graven. För mig är meningen med livet att åstadkomma någonting. Att så att säga tillföra något som kommer från ens egen hjärna. Utan konstnärligt arbete ser jag tillvaron som tom och meningslös. Jag kan inte vara som en växt som vegeterar fram till trekaffet och sen ser fram emot en värdelös middag med brunsås på ett ålderdomshem. 

– Jag känner fortfarande en väldig arbetsglädje när jag skriver eller målar. Det som har hänt är att arbetstiden minskat. När jag var sjuttio kunde jag jobba åtta timmar om dagen. Nu orkar jag bara tre–fyra timmar. Då gäller det att vara effektiv. På första minuten klär jag på mig min vita rock och tar fram penslarna. Efter tre minuter är jag igång.

Ett annat motiv till arbetslust framträder i dagböckerna: Stressen över att pensionen inte räcker till för att betala hyran vid Slussen återkommer genom hela boksviten. 

Om ni oväntat fick en mycket stor summa pengar, skulle ni ändå arbeta som ni gör?

– Jag skulle se pengarna helt och hållet som produktionsmedel, säger Carl Johan. Jag har ju jobbat med film större delen av mitt liv, och det handlade alltid om att söka pengar på Filminstitutet. Jag blev expert på att hitta på projekt som de kunde tänkas säga ja till – vilket ibland också hände. Och när pengarna väl kom, hittade jag på något helt annat. Bisarrt nog märkte ingen något.

Marianne:

– Jag hade också fortsatt att arbeta med dagboken, eller med något annat. Jag kan inte vara utan det. Men ju äldre jag blir, desto mer handlar skrivandet om att förstå vad det är jag är med om. Vi är båda väldigt politiskt engagerade. Jag har hela resan från folkhemmet med mig – från Bråkmakargatan i Köping, via Tältprojektet och arbetarrörelsen, till nu när det känns som att allt man hoppats på – jämställdhet, solidaritet, rättvisa – bara glider iväg. Jag vill försöka förstå hur det kunde hända. Hur Trump och andra gubbar kunde växa fram så snabbt ur en stor medelklass som faktiskt fått det bättre. 

Carl Johan:

– Ännu vet man ju inte hur det här slutar. Men när man i framtiden vet det, då kan det vara intressant att se hur det började. Då kan man gå tillbaka till Mariannes dagböcker.

Jag säger att jag upplever Carl Johans och Mariannes senaste böcker som mer introspektiva än deras tidigare verk. I Rakt av har en del av kommentarerna om kultur- och samhällsdebatten ersatts av självrannsakande resonemang om varför livet blev som det blev. I Ner med allt konstaterar huvudpersonen lakoniskt att han är på väg mot motsvarigheten till en fotbollsmatchs 90 minuter. 

”Som supporter till fotbollslaget Hammarby känner han väl till den ramsa som de brukar skandera vid 75 minuters speltid: Öka takten, sista kvarten, Tidaholm! Nu mumlar han denna besvärjelse om och om igen. … Kanske kan man också få lite tilläggstid, ett par år utöver de nittio. När en match nått 90 minuter läggs det oftast till mellan fyra och åtta minuter. Ibland ännu mer. Ett mirakel för publiken.”

Jag frågar hur man förhåller sig till vetskapen om att slutet är nära. 

– Jag förtränger hela tiden att vi ska dö, säger Carl Johan. Jag har varit en förträngare hela mitt liv. Det kan bero på en underlig uppväxt med en frånvarande pappa och en mycket märklig mamma. Men det finns ju något positivt med att dö också. En dag kommer jag att få slippa allt krångel. 

Är det verkligen så du känner?

– Ja, jag avskyr krångel.

Det innebär ju också att arbetet, kaffeglädjen, er relation …

– … men besvikelserna försvinner också.

Marianne bryter av och riktar sig mot mig:

– Du tittar på livet med en 42-årings blick. Och det ska du ju göra, men du fattar inte en sak: För varje år som går så kommer din inställning till ditt slut att förändras, och det ser jag som en tröst. Till exempel: Man är jättekåt när man är ung. Sen blir man äldre, och om man är kvinna kommer man i klimakteriet – och sen är sex inte den stora grejen längre. De känslor du har för att dö, de finns inte i oss. Vi människor är konstruerade så, och det är väldigt skönt att veta. 

Men ni är två, en av er kommer att dö före den andra.

– Han har mycket bättre gener än jag. Hans släkt blir 100 år. Jag känner av åldern mer än Carl Johan. Om jag dör kommer han att bli jätteledsen. Men å andra sidan: om det är någon som klarar det så är det han. För han kan stänga av.

Carl Johan bekräftar beskrivningen av sig själv, och bubblar ut i en rolig utläggning om att han är road av att läsa böcker om autism eftersom han känner igen sig.

En stund senare, när jag är på väg ut ur lägenheten, förtydligar Marianne: 

– Jag är så nöjd med hur mitt liv blivit, att jag har fått börja måla. Att mina barn inte har blivit knarkare och olyckliga. Och att jag har Carl Johan vid min sida. Att vi kan prata om allting och att vi är snälla mot varandra.

– Det där med att dö är ingen fara. Sen hoppas man att man inte behöver ha ont och så. Men nu för tiden får man ju så mycket morfiner. 

Ur Tidningen Vi nr 10 2025.

Läs mer:

David Dencik: Hollywood kan vänta

Lasse Åberg: ”Inger bara försvann”