Vi-skogen i Tanzania: Träd som bekämpar fattigdom

Tanzania är sedan länge ett av Sveriges viktigaste biståndsländer, men nu skärs stödet ned dramatiskt. Unn Edberg följde Vi-skogens verksamhet, mötte Joseph som vill gå på college och läste en mycket speciell bok i skuggan av ett akaciaträd

Om torkan inte blir för svår, om de hittar köpare till sina trädplantor och om termiterna inte angriper fler nyplanterade träd så kanske det kan gå. Agnes och Charles Mashaka i byn Ligamba i Bundadistriktet i Tanzania, pratar varje kväll efter middagen om hur de kan göra förbättringar på gården för att klara det. Den nu 20-åriga dottern Mahati kunde de inte skicka till college trots att de ville. Nu har hon precis fött barn och bor fyra mil bort hos sin mormor. Men sonen Joseph har fortfarande två år kvar i ”secondary school”.

Agnes och Charles gör vad de kan. De har med Vi-skogens hjälp planterat träd runt sina åkrar så att det lilla regn som faller ska stanna i jorden. När löven faller bildas ny frodig jord. De planterade apelsinträd, men de växte långsamt, så för något år sedan kompletterade de med papaya. Träden har redan gett frukt och de kan sälja delar av skörden på marknaden på lördagar. Det är bra, för nästa år är det dags för college för Joseph – om betygen och pengarna till terminsavgiften finns.

Längre ned i sluttningen är guavan mogen och Charles plockar en.

– Jag behöver inte vara hungrig när jag arbetar på fältet, jag kan äta frukten och den är inte besprutad, säger han och räcker mig en.

Nej, bekämpningsmedel har de inte råd med. Därför bekämpar de termiterna med motorolja på de angripna trädens stammar.

Ett tre år gammalt träd har torkat helt av termiternas framfart och ligger nedfällt, ett annat ungt träd saknar bark en bit från marken och torra blad hänger från de nedersta grenarna. Charles känner med handen på den decimetertjocka stammen, skakar på huvudet, går vidare till nästa.

Tanzania var ett av Sveriges första biståndsländer. Sedan Olof Palme 1968 drev igenom att en procent av BNP ska gå till bistånd har Sverige investerat i snitt en halv miljard per år i dagens penningvärde i Tanzania, på senare tid mer än så. Några kronor hamnar hos Agnes och Charles Mashakas bondegrupp, som får frön och utbildning via Vi-skogens Sida-projekt Alive.

Biståndet har förändrats flera gånger under de drygt 50 år som Sverige stöttat Tanzania. Från början betonades ”avkolonisering” och ekonomisk tillväxt. Nu handlar det allt mer om mänskliga rättigheter. Från investeringar i vägar, sjukhus och skolor till satsningar på mjukare värden som utbildning och demokrati. Pengarna gick tidigare ofta direkt från stat till stat. Mycket stöd i dag går till civilsamhället runt om i Tanzania så att medborgarna själva ska kunna organisera sig och driva sin utveckling.

Vi-skogen har följt samma trend. Organisationen, som för några år sedan hade 500 anställda som själva gick ut till bönderna med plantor och kunskap, arbetar nu via lokala partnerorganisationer och har bara 15 anställda. Tack vare alla partners kan fler byar nås. Engagemanget har spritt sig från det gröna bältet vid Victoriasjön ned mot de inre och södra delarna av landet som är torrare och fattigare. Om organisationen når ut ännu bredare kan fler träd sparas, nya planteras och åkrarna ge bättre skördar.

Några år efter att Sverige nådde enprocentsmålet gav min morfar Rolf Edberg ut boken Dalens ande. Han var journalisten som blev FN-diplomat och tidig miljökämpe. Det var morfar som inspirerade mig till att bli journalist.
Dalens ande skrev han i Tanzania och jag tar den tillbaka dit. Jag vill ha morfar med på resan, trots att han inte lever längre. Jag läser inledningen på hotellrummet i Dar es Salaam:

”Så möter dig Afrika, (—)
Med tvära kontraster och en brokighet av variationer: det yppiga dunklet i krympande regnskogar omväxlande med det svidande ljuset över växande öknar; med en kyla i Kilimanjaros och Månbergets snömantlar som kan få blodet att stelna medan stenarna i djupa dalsänkor bränns som glödande järn; speglar de sig i några av klotets största sjöar och floder och hukande under vanvettiga regnstormar, samtidigt de ihållande torkornas och törstens kontinent; rikast och fattigast bland världsdelar; överväldigande i sin ro och förkrossande i sin våldsamhet.”

Fortfarande är bilden av Tanzania motsägelsefull. Sedan 1970 har landet blivit mindre fattigt. Men den ekonomiska utvecklingen har gått långsamt och fortfarande är fattigdomen stor.

– Att barn inte utvecklas som de ska för att de inte har tillräckligt med mat före fem års ålder påverkar samhället över tid och är det viktigaste utvecklingshindret. Bara invånarna kan driva sin utveckling och då måste de ha kapacitet att ta det ansvaret, säger ambassadrådet Ulf Källstig i Dar es Salaam.

Ekonomisk utveckling är en sak. Demokratisk en annan. Från 1970-talet och framåt har Tanzania setts som ett mönsterland i Afrika. Olof Palme besökte ofta landet och blev vän med dåvarande presidenten Julius Nyerere som grundlagt mycket av dagens Tanzania. Landet demokratiserades utan konflikter. Ingen var beredd på att pendeln skulle svänga. Men nuvarande presidenten John Magufulis regim har presenterat flera förslag den senaste tiden som kan ses som försök att begränsa yttrandefriheten.

Självklart påverkar det biståndet. Organisationer som tidigare har kunnat verka på nationell nivå kring frågor om demokrati, jämställdhet och allas lika värde får i stället jobba nära de enskilda människorna för att gå under radarn. Vi-skogen har hittills klarat det. Tack vare fokus på hushållen kan mänskliga rättigheter diskuteras vid sidan om frågor som handlar om grödor, trädarter och odlingsmetoder.

Forskaren och Tanzaniakännaren Jonas Ewald är orolig över det krympande demokratiska utrymmet, men tror att det är en tillfällig tillbakagång och att de organisationer som verkar i landet ska övervintra, inte lämna.

– Det är viktigt att utländska organisationer – som de svenska – är närvarande i landet nu för att stötta civilsamhället. Därför är det inte enbart bra att man minskar antalet svenska anställda, säger han.

En klassisk diskussion inom bistånd; ska man dra sig tillbaka för att straffa icke-demokratiskt beteende eller behövs närvaron av utländska organisationer ännu mer i politiskt oroliga tider?

Sveriges regering beslutade nyligen att sänka biståndet med en fjärdedel på grund av det krympande demokratiska utrymmet.

Jag vaknar tidigt av fågellivet vid Victoriasjön, skjuter undan myggnätet och kliver ut på terrassen. Tjattrande småfåglar, sjöfåglar i sträck över sjön, fiskebåtar. Snabb gryning som övergår i fuktig hetta medan jag läser ännu ett kapitel i morfars bok:

”Vi vet hur de tropiska skogarna fälls i alarmerande takt och hur regnen som tidigare stegvis strilat ned genom bladverken och nått marken som vänligt duggande fukt nu nästan fientligt angriper de bara jordarna och driver bort dem. Jord som kläs av, jord som berövas sin gröna mantel!”(—) ”Varje grässtrå växer ur den mylla som dess föregångare hjälpt till att skapa. Livets historia finns på visst sätt innesluten i grässtråt som du håller i din hand.”

Trots att Vi-skogen sedan starten planterat 128 miljoner träd, så är morfars text ännu aktuell. Träd fälls för bränsle och export. När träden försvinner skapas jorderosion som gör att frön till nya grödor inte får fäste.

Under torrperioderna går Agnes Mashaka två timmar till skogen för att samla pinnar och sedan tillbaka. Dag efter dag. Pinnarna torkas och används som bränsle, delar av det hon samlat sparar hon till regnperioden. Hon drömmer om att få en trädplantage att kunna hämta sin ved ifrån. I så fall får hon mer tid till alla andra planer som hon och Charles har. De pratar om att ha bikupor, träden de ska hänga i är redan planterade, men behöver bli större. Och de vill sälja trädplantor.

Via Vi-skogens partner Bufadeso har Agnes och Charles fått frön som de drivit upp till plantor ­– 6 000 stycken. De har planterat 900 men de andra plantorna vill de sälja. Problemet är att grannarna inte har några pengar eller inte vill investera, trots att Charles har beskrivit fördelarna med trädplantering. Ibland har någon granne köpt men då kan trädet ha dött kort efter.

– De vet inte hur man gör, säger Charles uppgivet.

Han och Agnes har fått träning. De vet att man måste gräva djupt, blanda jorden med kospillning innan man sätter tillbaka den runt plantan och sedan vattna varje dag, vårda de nya plantorna hela det första året. 17-åriga Josephs jobb är att vattna när han kommer hem från skolan. På så sätt bidrar han till sin egen framtid – oavsett om det blir terminsavgift till college eller om han i stället kommer att arbeta på sina föräldrars gård efter secondary school.

Josephs framtid hänger ihop med frågan om biståndets roll. Vi-skogen vill att trädplantering kombinerat med jordbruk – agroforestry – ska bli en naturlig del av böndernas liv så att organisationen på sikt inte ska behövas. När människor organiserar sig finns också möjlighet att sälja förädlade produkter. I stället för bomull – färgat tyg, i stället för bönor – kaffepaket.

Utveckling krävs för att paret Mashakas nyfödda barnbarn ska få så mycket näring att hennes hjärna utvecklas normalt och att det finns pengar så hon får gå i skolan. Bara då kan hon slå vakt om sina rättigheter, organisera sig, ställa krav på politiken längre fram. När många har den kapaciteten kan fattigdomen brytas. Först då kanske biståndet inte längre behövs.

Men så kommer klimatförändringarna som ytterligare en försvårande faktor. Barnbarnet och hennes generationskamrater kommer att slåss mot starka krafter. Förändringarna känns redan nu in på bara skinnet för bönderna i Tanzania. Hur kommer det då att vara om 20 år när hon kanske vill driva sitt jordbruk?

Anställda på Vi-skogens Tanzaniakontor berättar att regnen har blivit mer opålitliga. Torrperioderna är längre och när regnet väl kommer orsakar det översvämning. Träden som Vi-bönderna planterar är livsviktiga i det nya klimatet. Tack vare rötterna som binder jord och kronorna som hindrar vind stannar jorden kvar på de små åkerplättarna och grödorna får en chans.

Utvecklingen var synlig redan på 1970-talet när morfar skrev Dalens ande. I alla fall för de som ville se. Han skrev:
”Oavsett hur naturens ursprungliga krafter arbetar finns ju människan som ny geologisk kraft. I naturen sker ting utan syfte men ingenting utan orsak. Människan har blivit en orsak. Hon kan påverka klotets livsbetingelser lika mycket som kontinenternas drift och vulkaners spasmer. (—) Och hon kan framkalla sina egna klimatförsämringar.”

– Den är så vacker vår gård, utbrister Agnes och tittar stolt ut över en åker där majs skyddas av träd i räta rader.

– Den är så annorlunda och så bra. Några av grannarna beundrar vår gård, andra är avundsjuka.

Charles och Agnes gård är verkligen välskött. Men trots det hårda arbetet ger jorden inte något överskott. Deras hem har jordgolv, väggarna är byggda utan murbruk och taket är dåligt. Men strömmen fungerar och de har en frys. Tack vare den kan Agnes sälja glass som hon gjort på bär, socker, karamellfärg och vatten till skolbarnen för 50 tanzaniska shilling styck. Hon måste sälja 50 glassar för att få ihop till tio kronor.

Själv kan jag en varm sommardag köpa glassar till familjen för 100 kronor utan att blinka. Ojämlikheten skaver. Och min konsumtion påverkar varje dag livet för bönderna i Tanzania. Jag har många gånger hört morfar prata om detsamma. Minns barndomens samtal om global solidaritet med morfar som nästan agiterade fast vi som satt runt bordet alla höll med. Jag hör hans röst när jag läser:

”Varsamhet med jorden är inte möjlig utan lojalitet och känsla av ödesgemenskap inom arten. Knappa tillgångar gör fördelningsfrågan akut. Överkonsumtion på ett håll innebär minskade resurser för andra – nu och i framtiden. Där alla trängs kring samma fat är den enes glupskhet en annans dödsdom.”

Jag söker svalka under ett akaciaträd i Serengeti tillsammans medDalens ande. Känner morfar nära nu:

”Sådan är den skugga som acacia tortilis ger. Den låter löv och blommor slå ut under torktiden. Den kan ge denna välsignelse därför att dess rötter trevar djupt ner i vattenförande lager. Under dess vänliga valv kommer levandets tecken åter.”

Morfar avslutar sitt resonemang under akaciaträdet med en uppmaning:

”Det är en fråga om resursernas fördelning i rummet – men också i tiden. Det ligger något djupt förnedrande i att en generation gynnar sig själv på framtidens bekostnad. Vårt ansvar för kommande generationer är inte att ge dem livet utan att ge dem en värld i vilken skönheten, mångfalden och ett drägligt livs materiella tillgångar bevaras.”

Det finns en framtidsoptimism i morfars text. Människan har åkt till månen! Vi har insett hur natur och människa behöver samarbeta. Då måste vi väl kunna lösa klotets utmaningar?!

1972 tog morfar initiativ till FN:s första miljökonferens. FN har haft över 40 år av arbete med miljöfrågor. Fattigdomsbekämpning har varit på den internationella agendan ännu längre. Och ändå går unga män i dag mellan bilarna på motorvägen i Dar es Salaam för att tjäna några få shilling på att sälja cashewnötter eller torkad mango. Ändå får familjen Mashaka knappt något överskott från sin jordplätt och än mindre pengar till ett nytt tak. Ändå avskogas nya områden och glaciärerna smälter på Kilimanjaro.

Det är så mycket kvar att göra. Och många länder, inklusive Tanzania, går mot mindre samarbete, sluter sig. I Sverige diskuteras biståndet, många befarar en sänkning, att vi för första gången sedan det infördes ska frångå enprocentsmålet. Man tar inte många politiska poäng på att vilja bistånd längre. Till skillnad från på 70-talet.

I min hopplöshet finner jag ändå tröst i morfars starka tro på mänsklighetens förmåga att lösa problemen. Hade han levat så hade han tyckt att det gått alldeles för långsamt, han hade varit frustrerad, otålig. Men han hade inte gett upp.

”Begär jag inte det omöjliga av mig själv? Är inte tanken på en samhörighet som inte bara omfattar det närmaste utan också det fjärmaste en form av verklighetsflykt? Samvetsfrågorna naggar. Måste göra det. Men att bejaka den sista frågan skulle inte bara vara att förneka möjligheten av en radikal strömkantring utan också möjligheten av fortsatt evolution. Det skulle innebära att vi passivt beslöt oss för att människohjärnan här och nu, efter årmiljoner av förberedelser, uttömt sina möjligheter. En kapitulation inför oss själva där vi bara passivt, med armarna i kors hade att invänta skrällen, den stora, den sista, den människogjorda.”

Jag säger hej då till Agnes och Charles Mashaka på deras gårdsplan under en gassande sol. Avskeds-­gåvan, en mogen papaya.

– Tänk om vi kunde sälja papaya till Sverige, säger Charles hoppfullt.

Drömmen finns om ett mer lönsamt jordbruk. Plantagerna av bomull, cassava och majs skulle kunna växa. Nästa år kanske bikupor pryder träden och kanske har grannarna kunnat övertygas om att köpa trädplantor. Kanske kommer Joseph till college.