Vår mångårige medarbetare och vän Lars Westman är död. I 45 år skrev han i den här tidningen.
Vi:s redaktionschef minns ett socialt geni som ville bryta ned högtidligheten kring skrivandet.

”Vi murvlar skriver i sanden”, brukade Lasse Westman säga. Han hade ett ganska krasst sätt att se på sitt värv. Man randar en artikel, den trycks, folk läser den, och har man tur uppskattas texten. Men sedan slängs tidningen, allt glöms bort och såväl skribent som läsare går vidare med sina liv.

Tänk så fel han hade!

Nu när Lasse är död kommer massor av vittnesmål om att han inte skrev i sanden. Hans läsare minns med värme artiklar, intervjupersoner, platser och till och med enskilda formuleringar som plitades ned för 20, 30, 40 år sedan.

Men Lasse levde verkligen upp till det där talesättet. Han hade inget arkiv, ingen klippbok med gamla paradreportage. Alla anteckningar och bilder han tog slängdes så fort det aktuella Vi-numret var ute.

När han hade gått i pension kunde han ringa till redaktionen och fråga saker som:

”Det är någon här som påstår att Siri Derkert har hotat mig med stryk i en intervju som jag gjorde med henne. Men det kan väl inte stämma?”

”Jo”, svarade vi då. ”Det var på 70-talet. Du sa nåt om Picasso som hon inte gillade. Men det var nog bara ett tomt hot.”

”Säger du det”, sa Lasse. ”Det var värst.”