Vilgots väg till sin första miljon

Under åren 1975–79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Vilgot Sjömans bidrag från 1975.

Jag sitter i teckningssalen. Jag ritar en framtidsdröm: ”mitt önskehem”. Det är vintern 1939–40. Skolan är nybyggd: SÖDRA KOMMUNALA MELLANSKOLAN. Den är funktionalistisk. Jag tycker om allt som är nytt och modernt. Jag är 15 år och ska ta realen om ett år.

Jag ritar dåligt. Bävande placerar jag en stor svart flygel i mitt önskehem. Teckningslärarinnan lutar sig över min axel och hjälper mig ”att skugga” flygeln.

Det finns modern konst som består av kuber och sånt, har jag hört. Därför ritar jag en tavla på väggen: en gubbe av cirklar och rektanglar.

Jag skulle vilja måla ett hav utanför perspektivfönstret, men det klarar jag inte. I stället gör jag en tråkig landskapsutsikt. Nu rodnar jag för mig själv. Bo så här – måste kosta förmögenheter! Man måste vara miljonär!

Därför textar jag en brasklapp på tavlan: ”NÄR JAG BLIR MILJONÄR …” Men teckningslärarinnan går förbi min bänk och mumlar:

– … inte behöver du bli miljonär för att få det så där!

Då rodnar jag för andra gången. Nu slog jag över igen, åt andra hållet! Ska jag aldrig lära mig hålla balansen?

Jag cyklar hem till Maria Prästgårdsgata 19 A och travar in i verklighetens rum och kök: pinnsoffa, vedspis, diskbänk av bleckplåt. Pappa tvättar sig i ett handfat. Mamma lagar mat på två gaslågor: Det luktar bränt gummi från den röda gasslangen. Varmvatten finns i vedspisens kopparlåda. De säger aldrig ”reservoar” om lådan, de säger ”reselvaren”.

– Har du nåt vatten i reselvaren?

Vi lever på 32 kvadratmeter. WC:t är så trångt, att man får dra upp byxorna i tamburen. Enklare att svänga ur veken i vasken. Vilka vanor! Mamma vill ha prydligt. Hon skurar, dammar, stryker, och torkar bleckplåten tusen gånger om dagen. Hon uppfostrar sina karlar. Det biter ibland.

Det finns ingen havsutsikt utanför fönstren. Ingen landskapsutsikt heller. Man ser tvättstuga, piskställning, bakgårdsfasader.

Vi har inga böcker hemma. Jag lånar på stadsbiblioteket. Men vi skaffar radio – småningom. Då slipar jag mig en taktpinne med nollans sandpapper och dirigerar Beethoven framför radioapparaten.

Jag svärmar djupt för en flicka i samma hus, och hon är musikalisk. Hon sjunger lika vackert som Jeanette MacDonald. Därför sätter jag in en flygel i mitt ”önskehem”.

Jag börjar sträcka mig efter nåt som heter ”kultur”.

Huset tillhör SÖDRA BOSTADSFÖRENINGEN. Där bor massor av familjer. Fem trappuppgångar! Bostadsstandarden är lika för alla. Ändå finns där rangskillnader.

Oj, vilka rangskillnader!

Olles pappa skolar om sig från guldsmed till slöjdlärare. Bertils pappa är ”köpman” i telefonkatalogen – han står i järnaffär. Margits pappa har skaffat konfektionsbutik, de har till och med hembiträde! De är alla finare än jag.

Ordet är just det: ”finare”.

Klätterstegen. Karriärstegen. Klassamhället.

Min farsa kommer hem i skitiga jobbarkläder, med cementstänk på hakan. Han är inte ens murare. Han är bara vanlig byggjobbare. Och i Maria Folkskola finns det snobbiga, vackra skolkamrater vars föräldrar ”röstar på högern” (viskar vi med låg röst). Samhället börjar visa sig.

Först finns det klasskillnader i hela samhället. Sen finns det klasskillnader hemma i våra egna trappuppgångar, i vår egen kåk. Är det inte konstigt?!

När jag blir äldre, börjar jag ”förklara” människor med hjälp av deras sociala bakgrund. Säg det bara inte till nån från borgerligheten! Förspillt krut! Dom tänker aldrig på det sättet. Dom tror inte klasskillnaderna spelar någon verklig roll. Det är bara vi som ser samhällsstegen i hela dess höjd, vi som kommer nerifrån.

Klätterstegen. Karriärstegen. Klassamhället.

Vi kan pinnhålen, vi.

Det fanns en skräck i puberteten. Jag ångrar mig. ”Skräck” är fel ord – alltför aktivt, explosivt. Det fanns en förlamning. En stel uppgivelse. Jag står framför gasspisen och värmer mjölk. Livet är såhär: Sotig vedspis. Kåpa inpyrd med stekfett. Vask med bleckplåt. Det kan inte bli annorlunda.

Jag drömmer om befrielse. Någon sorts. Men jag kan inte föreställa mig vad den ska innebära.

Teckningslärarinnan lutar sig över min axel och ”skuggar” flygeln åt mig. Borgerligheten har sånt! Det finns ”konst” i borgerligheten. Genom ”konst” kanske man kan andas? Det finns också religion. Kyrka. Något hinsides – att längta till.

Jag cyklar ut på Skogskyrkogården och skriver. Jag odlar min ensamhet och min längtan, bland gravarna.

Till slut rämnar murarna: jag stiger in bildningens tempel. Skönheten ekar från alla väggar, sekeldjup. Jag tar studenten och skriver min första roman, Lektorn. I den drömmer jag mig en ny Far! En stor, stark, svår Far – men med djup i bildning, akademiker! Han lär mig älska franska språket, min roman-Lektor; och jag upptäcker häpen att min roman är en enda nostalgie de la bourgeoisie – en enda stor hemlängtan till borgerligheten!

Hemlängtan? Varför hem-längtan?

I Lektorn vandrar jag upp och ner i klassamhället. Jag pressar in några arbetarmiljöer, men i dem ser jag bara tristess: Vedspis, vidbränd gummislang, vask med bleckplåt. När någon går på dass i Lektorn, tillhör han arbetarklassen. Jag är 24 år men ser samhället med pubertetsögon.

Befrielsen heter konst, psykologi, dikt, religion.

Allt kretsar kring detta. Alla grubblerier.

Jag deltar i studiecirklar i livsåskådningsfrågor. Jag håller andaktsstunder i skolan. Jag beger mig till Kristliga gymnasiemöten på Julita, sjunger kvällpsalm på höskullen, snidar kors och drömmer om ”förvandling”. På en studiecirkel säger jag att jag längtar efter ”frälsning”.

Jag menar det!

Jag vill bli lyft ur mig själv. Rensad och renad. Tillintetgjord och befriad. Men! Jag vill inte betala priset”. Vilket pris?!

Jag är djupt inne i ett puritanskt schema: den eviga rävsaxen. Jag längtar efter hängivelse – men kan inte prestera den. Skuldkänslorna är som kvarnstenar.

Det blir 60-tal.

Nu är jag filmregissör, 42 år, gör Nyfiken i vild påhittighet, bergsprängarlust. Jag väntar mig jubel från den unga vänstern: äntligen en film om klassamhället, sexrevolten, upproret mot borgerligheten! Men vänstern morrar. Den piskar mig för mina överträdelser, felgrepp, nidbilder; och jag hukar inför bestraffningen, som en medeltida självgisslare.

Allt märkvärdigt välbekant. Skuldkänslorna är som kvarnstenar, nu också.

Jag går på vänstermöten. Jag hör en flicka vittna om sin tro: Hon vill inte bara vara socialist här, bland kamraterna – hon vill föra ut sin tro hemma, på jobbet, i vardan … Var har jag hört detta förut? På Julita Kristliga gymnasistmöte! Den gången handlade det om att ”vittna om Kristus”.

Som livet dubblerar sig!

Då drogs jag till ett religiöst hinsides. Nu dras jag till ett politiskt – jag vill bli övertygad utopist. Men! ”Jag vill inte betala priset.” Jag runkar runt, i samma skuldkänslor.

Jag får väl ta mig i kragen då, för andra gången. Jag måste skaka mig loss ur känsloschemat. Jag kan väl inte kasta smäktande blickar på de revolutionära barrikaderna av idel hinsides-längtan?! Jag måste ta reda på sakskälen. De politiska-sociala-ekonomiska!

Ett trist, tungt, mödosamt göra.

Jag läser på och känner mig obegåvad, trögtänkt. Det tar emot redan vid ”mervärdesteorin”. Då grips jag av en totalt omotiverad ilska över farsan. Han ordnade så jag fick växa upp i ett arbetarhem – utmärkt! Men han nämnde aldrig ordet ”Marx”. Inte hans jobbarkompisar heller.

De ställde fram sina snapsglas på vaxduksbordet och svor så det osade över direktörer, ingenjörer och hela jävla bandet av storkapitalister. Men aldrig en stavelse ”marxism”. Inte skymten av ideologi, teori, dialektiska scheman.

Det enda han lärde mig var jobbarnas vrede. Kuvad, undertryckt vrede. Ett liv i en trampkvarn. Två år i folkskolan, och slaveri från det han var 12 år.

Meningslöst slaveri! ”Meningslöst” – hur?

Därför att han inte kommit nån vart. Wiktor Sjöman var en hämmad man och levde aldrig. Men han kokade av förödmjukelser.

Om detta skriver jag en dikt när han dör! Byggjobbarens död. Den kommer in på Expressens kultursida. Jag ångrar ett kommatecken, ringer upp korrekturet och upptäcker ett fel i rubriken: Hade jag inte ångrat mitt kommatecken, hade dikten fått rubriken Byggmästarens död.

I dödsögonblicket hade farsan svingat sig tio pinnhål uppåt på den sociala klätterstegen!

Där hänger jag nu: mellan klasserna.

Jag hör inte hemma i arbetarklassen. Jag föddes jobbarson, tog studenten och blev en främling bland de mina, som i Stig Sjödins dikt – vafan ska de prata nu om, studenten och hans farsa? Läser han någonsin mina teaterrecensioner i Vi?

Jag vet inte. Klyftan är oöverstiglig.

Jag hör inte hemma i borgarklassen heller. Jag tar mig in i den, men jag svettas i dess trappuppgångar, på dessa bjudningar, som pappa när han fick på sig stärkkragen – vad talar man här om?! Konversation – vad är det för nåt?

Jag svajar mellan klasserna, som på en hängbro.

Som i en luftballong, seglande fram i en ravin.

En skön utsiktspunkt!

Härifrån ser jag den ohjälpliga konflikten. Jag ser arbetarens längtan efter att bli förborgerligad. Jag har upplevt den, i kött och blod, in i märgen. Inte bara hos mig själv. Jag såg den tidigt, överallt, omkring mig – om jobbaren är annorlunda i dag, så led mig, Blinde, till honom, så jag får smaka, känna, lukta på honom – den nya, annorlunda jobbaren!

I dag tror jag på arbetarklassens obotliga lust till förborgerligande.

Och jag ser studentens längtan efter ”frälsning”. Den intellektuelles hunger efter mening, ansvar, insats, rotfäste! Teoretikerns törst efter identitet! Akademikern som vill förankra sig! – men utan att uppge sina privilegier.

Hur fan ska de kunna mötas?!

I puberteten sa Hjalmar Söderberg sanningen om livet: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.”

I dag tror jag på arbetarklassens obotliga lust till förborgerligande och studentens förtvivlade dröm att frälsa arbetaren – och sig själv.

Vore inte läget sådant, skulle Palme kunna bedriva en helt annat sorts politik än den han gör, vid Strängs sida.

Mamma gick till en ramaffär med min teckning och hängde upp den i vår enrummare, i glas och med guldlist.

När mamma dog tog pappa tavlan med sig till pensionärshemmet. Där hängde den: När jag blir miljonär

… Och en dag händer det otroliga: Det står i tidningarna att hans son blivit miljonär på en skandalfilm. Pappa tiger länge, men till sist frågar han om det är sant.

– Är du miljonär?

– Nä, det är jag inte. Jag har tjänat en miljon, det har jag. En miljon och två hundratusen! Men jag har dom ju inte kvar.

Han bleknar, obeskrivligt.

Hans son har slarvat bort pengarna!

Jag berättar om den progressiva skatteskalan. Det förvärrar bara saken. Han som rasat hela livet över kapitalisternas privilegier, han blir utom sig vid tanken på att Sträng stjäl av hans sons pengar.

– Du trivs här på hemmet, inte sant?

– Ja, jag trivs! säger han.

– … och du betalar bara en tia om dan, för allt det här! Nå! Om dom inte högg 75–80 procent i skatt av höginkomsttagarna, skulle du ju inte kunna bo så här! Det är ju därför…

Det hjälper inte vad jag säger.

Han får det inte att gå ihop, någonstans, i sina känslor, pappa.

Han är så bedrövad att han svettas.