Under åren 1975–79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Vilgot Sjömans bidrag från 1975.

Jag sitter i teckningssalen. Jag ritar en framtidsdröm: ”mitt önskehem”. Det är vintern 1939–40. Skolan är nybyggd: SÖDRA KOMMUNALA MELLANSKOLAN. Den är funktionalistisk. Jag tycker om allt som är nytt och modernt. Jag är 15 år och ska ta realen om ett år.

Jag ritar dåligt. Bävande placerar jag en stor svart flygel i mitt önskehem. Teckningslärarinnan lutar sig över min axel och hjälper mig ”att skugga” flygeln.

Det finns modern konst som består av kuber och sånt, har jag hört. Därför ritar jag en tavla på väggen: en gubbe av cirklar och rektanglar.

Jag skulle vilja måla ett hav utanför perspektivfönstret, men det klarar jag inte. I stället gör jag en tråkig landskapsutsikt. Nu rodnar jag för mig själv. Bo så här – måste kosta förmögenheter! Man måste vara miljonär!

Därför textar jag en brasklapp på tavlan: ”NÄR JAG BLIR MILJONÄR …” Men teckningslärarinnan går förbi min bänk och mumlar:

– … inte behöver du bli miljonär för att få det så där!

Då rodnar jag för andra gången. Nu slog jag över igen, åt andra hållet! Ska jag aldrig lära mig hålla balansen?