Vilse på Ven med Lina Wolff
”Pappa var professor i acceleratorfysik och jag har haft honom som meningsmotståndare i hela livet”, skriver Lina Wolff. Men till slut fann de en bok som kunde överbrygga motsättningarna och nu reser de till ett vindpinat Ven i spåren efter den.
// Illustration: Sanna Mander
”Pappa var professor i acceleratorfysik och jag har haft honom som meningsmotståndare i hela livet”, skriver Lina Wolff. Men till slut fann de en bok som kunde överbrygga motsättningarna och nu reser de till ett vindpinat Ven i spåren efter den.
Det finns böcker man läser och sedan genast glömmer, det finns böcker man läser och minns under några år och så finns det böcker som lägger ett nytt filter över allt man ser och på så sätt skapar ett tydligt före och efter den tid då läsningen ägde rum. Det var en sådan sistnämnd bok som fick mig att föreslå för pappa att vi skulle åka till Ven. Fram till läsningen av boken i fråga var Ven i min föreställningsvärld en lika oansenlig som vindpinad ö belägen mellan Sverige och Danmark i Öresund. För all del. Jag var naturligtvis bekant med det faktum att Ven någon gång under femtonhundratalet beboddes av den danske stjärnskådaren Tycho Brahe, men det var först efter läsningen av den sagda boken som jag insåg hur gravt jag underskattat vikten av Tycho Brahe i kosmologins historia. Vi kanske skulle åka till Ven, sa jag därför till pappa som glädjande nog var med på noterna. Vi bokade biljetterna och for.
Vad är det då för bok som besitter förmågan att så på djupet förändra en människas föreställningsvärld, att skapa ett före och ett efter och föranleda en resa till en stormpiskad ö när man lika gärna hade kunnat gå höstliga promenader i skogen där man bor? Titeln lyder: Sömngångare: om människans skiftande världsbild. Den är utgiven 1959 och skriven av den ungersk-brittiske författaren och filosofen Arthur Koestler. I förordet skriver Koestler att han med Sömngångare haft för avsikt att reda i den ”hövliga men hopplösa skilsmässa mellan tro och vetande” som rått i världen praktiskt taget sedan Pythagoras tid (ca 500 år f.Kr). I samma förord skriver Koestler också att han genom att kartlägga människans förhållande till upptäckter i universum velat undersöka ”det skapande snillets mystiska sätt att fungera”.
Det gör han sedan med den äran. Efter avslutad läsning framstår historiens stora kosmologer som både kusligt briljanta och behjärtansvärt förvirrade, men framför allt undantagslöst hindrade i sin upptäckar- och skaparbana av sin egen ytterst prosaiska mänsklighet, med all ofärd som denna medför. Något som en ren, snillrik upphöjdhet tycks inte existera bland historiens mest framstående stjärnskådare. Alla brottas de med oöverskådliga mängder förtret sprungen ur antingen pengar, familj eller fåfänga, inte sällan alla tre. Samtliga kosmologer, möjligtvis med undantag för Pythagoras och Kepler, får betydande slängar av Koestlers slev.
Galileo Galilei, den italienske astronomen som på sextonhundratalet hamnade i inkvisitionens domstol för sina teorier om solsystemets beskaffenhet, svävar i den koestlerska kosmologins universum som en kortväxt, intrigant och ränksmidande narr. Fjortonhundratalets Copernicus sitter räddhågsen i sitt torn vid Östersjöns sumpiga kust och försöker tänka ut ett sätt att berätta för världen om sina heliocentriska antaganden utan att förarga kyrkan. Tycho Brahe framställs i sin tur som något så otippat som en till lika delar kolerisk som urtrist adelsman, bärande lösnäsa och med rykte om sig att inför Vens bönder uppföra sig som en tyrann.
Värst går Koestler dock åt Aristoteles och Platon. Det är bitvis chockerande, men också riktigt upplyftande, att som läsare ta del av hur dessa två genom tiderna upphöjda giganter i sin förkärlek för stagnerad perfektion går till den koestlerska historien som de mest beklagansvärda kosmologerna av alla.
Att läsa om några av världens största upptäckare på det här sättet är förmodligen ett nöje för vem som helst, men att boken fått sådan betydelse för just mig och min far beror också på att vi alltid sinsemellan haft så väsensskilt olika förhållningssätt till existensen. Helt naturligt egentligen. Vad skulle falla sig mer självklart än att en naturvetare och en författare helt och hållet förkroppsligar Koestlers ”hövliga men hopplösa skilsmässa mellan tro och vetande”? Men genom Koestlers bok har vi också på något sätt haft ynnesten att mötas. Jag ber om ursäkt för min ohejdade entusiasm. Men saken är den att när jag tänker på detta grips jag av den där förmodligen urgamla och urmänskliga fascinationen inför hur omvälvande ett konstnärligt verk faktiskt kan vara, hur det kan lyfta ens medvetande, skapa en större närhet till ens medmänniskor och även fördjupa ens rötter till det förflutna.

Till saken hör även att pappa, som givit boken till mig, en gång i tiden fick den av sin far. Min farfar bar det suggestiva namnet Edow, kom från Sala och det sägs – skämtsamt eller inte – att hans familj ägnade sig åt hästtjuveri. Pengar fanns i alla fall inte vilket gjorde att farfar, som ville studera, läste på egen hand och med tiden blev autodidakt och började arbeta som redaktör för Norrköpings Tidningar. Jag tror att bildning var något som min farfar uppfattade som både smärtsamt och heligt och det är inte osannolikt att hans ouppfyllda längtan efter att få studera vid något av de stora lärosätena stundvis gjorde honom nedstämd, eller, för att använda det ord som delar av min släkt använder i detta sammanhang, ”kverulant”. Dessvärre dog farfar när pappa var endast arton år gammal, men jag föreställer mig att han hade glatts om han vetat att hans son skulle studera teoretisk fysik och med tiden bli kärnfysiker och bygga synkrotronljuskällor i Lund.
Själv har jag som barn tillbringat en inte oansenlig del tid i laboratorium där acceleratorer har framställt ett kortvågigt ljus med vilket man kan studera de allra minsta tingen. Och jag har alltid beundrat pappas uppfinningsrikedom när det kommer till att hitta billiga lösningar på dyra experiment, som när han och hans kollegor i MAX III-laboratoriet i Lund körde magneterna som skulle böja ljusstrålen i acceleratorn genom en mangel för att få till den rätta böjningen. MAX III-laboratoriet var för övrigt ett dammigt, folieinklätt beamline-eldorado där sladdar löpte kors och tvärs, skärmar blinkade och metertjocka cementväggar skyddade oss från acceleratorns radioaktivitet. Pappas kollegor jobbade alltid, jul som nyår, och det var en sällsam känsla av naturvetenskaplig kreativitet som låg över alltsammans och som fick mig att under en lång tid, kanske fortfarande, tro att det finns en särskild slags lycka som bara naturvetare kan uppleva. Så småningom började pappa skissa på ett ännu större projekt som i dag hägrar i Lunds utkant i form av den långt större acceleratorn MAX IV.
Jag tror alltså att allt detta hade gjort min farfar glad där på andra sidan, men för mig har farfar Edow förblivit så diffus och samtidigt mytomspunnen som bara en släkting man aldrig träffat kan bli. Med Sömngångare har jag känslan av att ha lärt känna min farfar genom tidsrummet. För att citera Koestler när han i sin tur citerar Johannes Kepler: ”De vägar på vilka människan vinner insikt i celesta ting förefaller lika sällsamma som dessa ting i sig själva.”
Men åter till vår resa mot Ven. Där står vi alltså. Med Sömngångare i handen och upprymda som bara två förväntansfulla turister kan vara en solig morgon. Om jag någon gång känt mig lite sorgsen över det faktum att jag numera väldigt sällan ger mig i kast med utflykter, minns jag så snart vi går på båten i Landskrona anledningen till detta. Den lilla färjan kryllar av glasskletiga barn och mobilpratande vuxna. När vi väl lägger till i Vens hamn rör sig hundratals människor uppför backen mot cykeluthyrningen där ett hav av rapsgula cyklar brer ut sig. Vid åsynen av kön ger vi helt upp tanken på att cykla till Brahes observatorium. Vi säger till varandra att vi lika gärna kan gå till fots, dessutom är det lättare att prata då.
Landskapet är vackert. Kornfälten böljar i vinden, svalorna far genom luften och betfälten står lågväxta och lite stabbiga längs vägen. Titt som tätt tvingas vi ut på vägrenen av gula cyklar eller en och annan bil med vad vi förmodar är öbor som fått nog av turister, i alla fall att döma av deras ovillighet att väja.
När vi till slut når Tycho Brahes Stjärneborg liknar observatoriets tak, det enda som sticker upp ovanför markytan, mer en lekpark än platsen där en av de största omvälvningarna i människans empiriska utforskande av världen en gång tog sin början. En vänlig guide vid namn Mikael, precis som min pappa, visar oss ner i det underjordiska laboratorium där Tycho Brahe, för att undkomma den vibration som den venska vinden gav upphov till i mätinstrumenten, stadigt fäst muralkvadranten, armillarsfären och sextanterna i jordytan.

Det står klart för oss att av den tychiska värld som Arthur Koestler beskriver som präglad av ”en minutiös noggrannhet i kombination med en fantastisk extravagans” finns endast en antydan kvar på Ven.
Enligt Koestler höll sig Tycho Brahe på sitt lilla örike inte bara med en egen tryckpress, ett eget apotek och egna jaktmarker, utan även med en älg som sägs ha trillat ner för en trappa efter att ha druckit för mycket öl. Som om allt detta inte vore nog, hade stjärnskådaren egna fängelsehålor ifall Vens bönder skulle drista sig att inte lyda order. Något förvånande kan det kanske tyckas vara att Brahe, liksom flera andra kosmologer som Kepler och Copernicus, la ner betydande tid på att ställa sitt eget och andras horoskop.
Arthur Koestler beskriver vid upprepade tillfällen i Sömngångare den fängslande ambivalens som stjärnskådarna erfor när det gällde astrologi. Kepler kallade exempelvis astrologin för ”astronomins styvdotter” och menade att vetenskaps- och kyrkomän ”kastar ut barnet med badvattnet” när de förkastar denna som skrock. ”Att himlen påverkar människan på något sätt är alldeles tydligt”, citerar Koestler Kepler, ”men vad som sker i varje särskilt fall förblir fördolt”. I Brahes fall är ett visst försvar av astrologin förståelig eftersom de betydande summor som han varje år åtnjöt från Fredrik II:s statskassa delvis utgjordes av ersättning för fastställande av samme monarks horoskop, men jag tycker mig känna att Brahe andas en tydlig uppriktighet när han prövar tesen att stjärnornas påverkan på en människa beror på hennes mottaglighet för densamma. Ödmjuk öppenhet kring allt som anbelangar kosmos alltså, men som människa tycks Brahe ha varit ett veritabelt hår av hin.
I Sömngångare framträder en uttråkad, fåfäng och lynnig adelsman som helt saknade ”skapande ande”. Det är som ”den metodiska observationens suveräna mästare” han går till historien. För mäta kunde han, och tid och råd hade han att bygga instrumenten. Det framstår i detta sammanhang på snudd på ofattbart att exempelvis Copernicus på fjortonhundratalet knappt gjorde några egna observationer alls, och att kosmologerna innan det under en lång tidrymd arbetade med siffror som ibland var rena antaganden.
Koestler visar hur Brahe förändrade allt detta, kanske genom en unik sammansättning egenskaper som gjorde honom ”lika högdragen mot människor som blygsam inför vetenskapliga fakta, lika arrogant mot sina likar som varsam vid behandlingen av sina instrument”. Men utan den skapande andens intuition kan – i alla fall om jag läser Koestler rätt – inget verkligt revolutionerande åstadkommas. Det var därför som de mest banbrytande upptäckterna skulle dröja ytterligare ett tag. Brahe var helt enkelt ovillig att dela med sig av sitt ovärderliga observationsmaterial, men hans observationer behövde kompletteras av Keplers sömngångaraktiga intuition för att de skrifter som innehöll de keplerska lagarna om planeternas banor skulle kunna tryckas i början av sextonhundratalet. Det är en vacker sammansmältning mellan handfast empiri och svårdefinierad intuition som Koestler skriver fram i det kapitel som avhandlar mötet mellan Brahe och Kepler, och som också är ett av bokens mest gripande.
Och på tal om intuition. Det är omöjligt att inte fundera på intuitionens beskaffenhet när man läser Sömngångare. För mig som författare är den lika oförklarlig som självklar. Jag lever i föreställningen att avsaknad av intuition i skrivande kan likställas med avsaknad av fiskgälar i vatten eller kamelpuckel i en öken. Den kan liknas vid en förmåga som utvecklats för överlevnad i ett visst element. Pappa däremot är mer skeptisk eftersom han, för att tro på något, vill veta hur det fungerar, eller i alla fall hur det skulle kunna fungera. Men bara för att vi inte förstår hur något händer, betyder det ju inte att det inte händer, invänder jag. Och refererar återigen till Sömngångare, i vilken Koestler beskriver hur Kepler bröt den mer än tusenåriga uppfattningen att planeternas banor runt solen inte alls var perfekta cirklar, utan elliptiska banor. När planeterna kommer nära solen, menade Kepler enligt Koestler, är det som om de dras mot denna och ändrar hastighet, som om solen vore i besittning av en själ som drar planeterna till sig. Denna själ var i själva verket gravitationskraften som Newton under sextonhundratalets andra hälft skulle fördjupa i Naturfilosofins matematiska principer. Men Kepler lade märke till den och benämnde den som en själ. Det går inte att inte att tänka att denna bild kan ha bidragit till Newtons formulering av upptäckten.
Tillbaka till Ven. Efter den guidade rundvisningen i Stjärneborg är vi hungriga. Vi befinner oss någonstans mitt på ön. Det är väldigt soligt. Bredvid det underjordiska observatoriet finns toaletter och cykelparkering och alltsammans tycks nu nå sin kulmen som ett eldorado av upprymda semesterfirare och rapsgula cyklar.
Vi pratar om att hitta en folktom restaurang där vi kan sitta och blicka ut över havet, alltmedan vi talar om Koestler, farfar, Kepler och Brahe. Kanske vore det även trevligt att se Backafall, det finns ju till och med en visa om hur brant ön stupar ner i havet där. Vi tittar på kartan. Backafall ligger uppåt och sedan till vänster. Det verkar som att det ligger flera restauranger i hamnen bredvid.
Två kilometer, det klarar vi.
Vi börjar återigen gå.

Pappa pratar om big bang. Det finns något milt haveristiskt i hans tonfall när han gör det. På senare tid har teorin börjat knaka i fogarna. Jag kan inget om big bang.
”Undrar vad Koestler hade sagt om den saken”, säger jag.
Efter en stund är vi framme i hamnen. Vi beställer varsin räkmacka och pappa även en starköl. Vi sitter i skuggan och ser ut över vattnet och båtarna. Jag frågar pappa om han gillar Ven och han svarar ”inte så värst”. Jag säger att det alltid är svårt när man har höga förväntningar.
Vi enas om att det i vilket fall som helst hade varit en fascinerande upplevelse att komma hit på natten. I fullmåne. Vi föreställer oss det. Hur vi går runt i det bleka ljuset, ser rågens spröt glimra i månskenet och känner samma närhet till stjärnorna och himlavalvet som Brahe måste ha känt på sin tid. Och att under denna midnattstur få gå ner i observatoriet, vars koppartak vid jordytan skulle reflektera månskenet så där ödesdigert som bara koppar kan göra. Tänk att få sitta därnere i en mörk tystnad, säger jag, se stjärnornas och planeternas ljus falla över de gigantiska instrumenten i trä. Sitta så, som Brahe själv måste ha gjort. Ett tyst midnattsklientel som förstummade sitter i det nedsänkta observatoriet och förundras över himlen och dess kroppar.
Plötsligt kommer vi på att sista båten snart avgår från andra sidan ön. Jag säger att vi måste skynda oss varpå pappa säger att ölen gjort honom lite yr. Jag tar fram telefonen och hittar en genväg. Det går en stig längs stranden, sedan en annan stig till vänster och så är vi tillbaka vid Stjärneborg och då är hamnen inte så långt bort. Vi betalar och beger oss mot stranden. Inga cyklar och inga människor. Vi börjar gå längs Backafall. Vi pratar om hur magnetiska fält skulle kunna ligga till grund för intuitionen. Stranden blir allt svårare att gå på. Stenarna är stora och på vissa ställen tycks vattnet ha stigit så att nästan ingen strand finns kvar, bara bergvägg.
”Tror du att det förekommer ebb och flod på Ven?” frågar jag pappa.
”Jag tror inte det. Men vind kan pressa in vatten i Öresund så att stränder praktiskt taget försvinner.”
Här och där får vi klättra över betongvärn. Jag blir lite orolig. Pappa är en visserligen mycket vital åttioåring, men inte desto mindre en åttioåring. Vi har säkert gått tio kilometer i dag, och nu därtill klättrat. Vi längtar båda till det ögonblick vi är hemma men precis som det blir när två människor längtar hem under en utfärd, säger vi inget om det. Vi hinner med nöd och näppe med båten, men den här gången försöker vi inte prata. Vi sitter bara bland barn och turister och vilar benen medan vi ser Landskrona komma allt närmare. Vi kommer nog inte att göra någon mer utflykt på ett tag. Nästa kosmospromenad tar vi nog i skogarna hos pappa i det mörkaste Mittskåne. Där vet man att man alltid kan se stjärnorna.
Läs mer:
15 klassiker som ges ut på nytt i höst
Alexander Ekman: ”Många är rädda för mig”
Lina Wolff om flykten från Eslöv – och mot den spanska magin

