Virpi Pahkinen om stickning i pandemins tidevarv

Många har fördjupat sig i sina fritidsintressen eller drabbats av en helt ny besatthet att fördriva tiden med eller för att driva med tiden. Paddling, baka banankakor, bli medlem i en golfklubb.

Ett äldre par sitter på tunnelbanans gröna linje söderut och läser ur Svealands bästa fågellokaler. Deras vita munskydd är formade som mjuka näbbar. Det är inte lätt att andas bakom de täta maskerna. Kvinnan håller ett finger under hakan och lyfter masken i smyg för att få in lite luft.

De ser ut som fåglar. Och jag beskådar dem med tanke på att det kan finnas dolda hobbys i oss, någonting som vi aldrig kunnat ana. Svarta svanar.

Tänk om du, om några år, får för dig att ligga hela natten på en blöt madrass uppe på ett berg i väntan på en kallning från en uv?

Själv har jag gått i kloster med garn och börjat studera patentstickning. Likt en bibeltolkare har jag koncentrerat mig på läsning av det mystiska diagrammet. Det krävs nio moment för att göra en minskning från fem maskor till en.

Sedan kommer en svart ruta. Jag blir orolig. På instruktionsvideon säger en stickningslärare att man inte ska bli panikslagen, inte bry sig om det, bara fortsätta som om den inte fanns. Men det svarta tar ju mycket mer plats, har krävt mer bläck, är iögonfallande.

Jag försöker att sticka vidare, jagad av antimaskorna. Den mörka materian är orsaken till att universum vidgar sig. Om det är så att vårt universum expanderar i ökande hastighet, vad händer när ett annat universum också gör det?

Läraren fortsätter med att säga att det stickade plagget så småningom kommer att minska, och att de svarta rutorna indikerar det.

Är det här den mörka materian visar sitt lillfinger? Kommer vi att tryckas tillbaka av snabbare starkare universum tills vi nått den första punkten före big bang? Finns det ett ord för sådan skräck? Det finns ord om man är rädd för stjärnor, och fobi när man är rädd för fjärilar.

Fladdrande oro, nattens mörkaste vingar.

Fjärilsnebulosa.

Efter ett zoom-möte där deltagare syns i ledsam ledbelysning sittandes i bilen eller framför ett kylskåp, och där alla röster låter som tunna skal efter flerfaldig filtrering via mobilmikrofoner, vill jag ut i naturen, till riktiga läten och solljus.

Jag följer en röd vandringsled i Nackareservatet och kommer till en kulle där jag känner igen en tall. Det var här, på den östra sidan av tallen, jag förra hösten hittade en blomkålssvamp och blev yr av lycka. Jag vinglade iväg djupare i skogen med den gräddvita labyrinten i händerna.

Tills jag inte visste var jag var. Ingen hackspett knackade, blåbärsriset glesnade, vinden tystnade. Vilken solriktning skulle jag ha följt? Jag var spetsad i nuet.

Sedan hörde jag den, glassbilens glättiga melodi. Och den tog bort udden av min lyckliga vilsenhet.

Nu är det andra melodier, jag inte känner till. Fåglar i full fart. Högt ovanför, någon för mig osynlig fågel säger stitch, stitch. Och får mig att tänka på den svarta rutan – no stitch.

Undrar hur de haft det, de nyblivna fågelskådarna. På hemvägen plockar jag späda nässlor. På golvet vid hemporten ser jag en bit djuprött garn från ett nystan som heter Last dance. Vill Ariadne dansa med mig?

Även en spindel har kompasstrådar som leder dem hem. Det påhittiga garnnamnet retar mig. Jag saknar repetitionerna med mina dansare.

Förra helgen hade vi skapat ett organiskt kluster av kroppar, något slags skrämmande superspindel. Nej, den närgångna dansrepetitionen har vi inte streamat för Folkhälsomyndigheten.

Vi redogör inte för svettdroppar som runnit ner i den andres öra.

Se hur garnet dansar mellan stickorna, uppmuntrar terrorforskaren och författaren Loretta Napoleoni. Jag tar fram stickorna fast mina fingrar är lite ömma efter brännässlorna. Jag skapar en maskkedja som jag stoppar i ett hål, sedan hoppar jag över ett antal maskor och vips, hela kedjan böjer sig.

Nu är jag med. Det hela håller ihop, är flexibelt, minskning, ökning, hål, trycket från mörk energi.

Jag hör spindelbenens tysta musik när den reparerar sitt nät. Jag ser den böljande kanten på mormors sjal. Och Vintergatan som är böjd som ett s.