Visselblåsarnas visselblåsare

Korruption kan vara både när Ericsson betalar mutor i Irak – och att en förälder fixar ett sommarjobb åt sitt eget barn. Juridikprofessor Olle Lundin har satt ljuset på svensk mikrokorruption.

När medier rapporterar om korruption i Sverige vänder de sig ofta till Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt på Uppsala universitet. Visselblåsarnas visselblåsare och förvaltningsjuridikens GW Persson kan smattra fram lagparagrafer och leverera en glasklar analys:

– Korruption gör samhället djupt orättvist. Klyftor cementeras och fördjupas när framgång baseras på släktskap och vänskap.

Det kan handla om generaldirektören på Statskontoret som rekryterar en kompis till ett fint jobb, en politiker i Övertorneå som låter sälja en simhall för en krona till en privatperson eller en förälder som fixar sommarjobb till sitt eget barn. Framför allt i regionala och kommunala förvaltningar finns det som kallas mikrokorruption, oftast i form av jäv.

– Definitionen av korruption är ju att man utnyttjar sin maktposition för att tillskansa sig själv eller någon annan fördelar. Och det träffar väldigt brett, säger Olle Lundin där han sitter i den ljumma solen på terrassen utanför sitt hus i Vänge någon mil väster om Uppsala.

I många länder smörjs samhället genom mutor när småpåvar inom sjukvård, skola eller polis kräver pengar under bordet för att göra sitt jobb eller att titta åt andra hållet. Vid en jämförelse framstår Sverige som ett av världens minst korrumperade länder. Enligt öppenhetsorganisationen Transparency International ligger bara Danmark, Finland och Nya Zeeland bättre till. Men listan baseras på uppgifter från olika organisationer om hur mycket korruption de ser. Och i Sverige finns en massa korruption som inte syns, både på makro- och mikronivå, menar Olle Lundin.

– När man har fått tio tusen olika halsbrytande historier från journalister så känner man att det här är det största problemet: Vi vill inte se att vi har korruption, säger Olle Lundin.

Nyckeln till hans engagemang för juridisk rättvisa finns på ett industriområde i Smedjebacken i södra Dalarna. Pappans företag – egentligen inte stort mer än en verkstad, med bara någon enstaka anställd – tillverkade sprängmattor, alltså dämpande utrustning för sprängning på byggen. En dag kom ett brev från kommunen: Så här stökigt får det inte se ut på en industrifastighet – städa upp! Kostnaden för städningen blev droppen som knäckte företaget.

Hade kommunen rätt? Frågan kom att gnaga inom Olle Lundin.

Han började läsa humanistiska ämnen i Uppsala, men när han fick klart för sig att de som pluggade juridik fick ha böckerna med sig på tentorna bytte han spår. Trots att han, som han säger, aldrig hade sett en jurist.

Under sjätte terminen på juristlinjen behandlades kommunallagen.

– Då insåg jag att kommunen inte hade haft rätt att göra det de gjorde mot pappas firma.

Han tog revansch genom att inrikta sig på förvaltningsrätt.

Något annat han insåg genom studierna var att pengar kan ge vissa framgång på andras bekostnad. Det var när han ville läsa en fördjupningskurs där vanliga studenter blandades med betalande. Det fanns bara en ledig plats på kursen – och den måste gå till en betalande kursdeltagare, fick han veta.

Bidrog det till ditt intresse för rättvisa?

– Ja, det tror jag. Och jag blev intresserad av ansvar och ansvarsutkrävande. Det är något vi är dåliga på i Sverige.

De senaste 20 åren har ansvar ändå utkrävts i flera uppmärksammade fall: Systembolaget där 65 butikschefer dömdes för att ha tagit emot mutor från vinleverantörer, Trafikverket där två anställda dömdes för att ha fått surfplattor och mobiler av entreprenörer, Migrationsverket där handläggare sålt uppehållstillstånd och medborgarskap.

Det här är rena mutbrott. Fällande domar i andra fall är extremt sällsynta. När Riksrevisionen avslöjades med jäv i samband med rekrytering ledde det till att fyra riksrevisorer avgick men ingen fälldes för något brott. Chefen för Svenska Kraftnät fick sparken efter att ha gett ett konsultuppdrag till en vän, men hon fick snart ett nytt jobb i Regeringskansliet.

Minst lika sällsynt är det att ansvar utkrävs för mikrokorruption. Olle Lundin berättar om en region där revisorerna upptäckte att ett stort antal läkare hade privata mottagningar dit de remitterade patienter.

– Regionledningen sa att det här tänker vi inte hantera, för det är så svårt att rekrytera läkare. Om allt fungerar bra så blir det ju inte lyckat om du börjar rycka i de anställdas bisysslor så att de säger upp sig.

Så vad var problemet?

– Misstanken är ju inte långt borta att läkaren i sin tjänst agerar för vinning i sitt företag, kanske genom att remittera patienter dit i onödan.

Då blir extraknäcket förtroendeskadligt, som det heter i lagen om offentlig anställning.

Och det handlar inte bara om sjukvården.

– Det är vanligt generellt att arbetsgivare inte vill se bisysslorna, säger Olle Lundin.

Risken för korruption är också stor när det gäller utförsäljning av kommunala verksamheter. Ett exempel är simhallen i Övertorneå. Andra exempel finns i Stockholm. Välkänt och omdebatterat är att regionen sålde Serafens vårdcentral för 700 000 kronor till en grupp läkare och att den sedan såldes vidare för 20 miljoner. Mindre känt är att även Stockholms stad sålt ut en rad verksamheter billigt.

Samtidigt håller det gamla statstjänstemannaidealet på att förblekna.

I vissa fall – som när två personer fick köpa hemtjänsten i Stockholmsstadsdelen Vantör för 69 500 kronor trots att det verkliga värdet var 7 miljoner – har det ändå blivit rättsliga efterspel. Köparna har fått hosta upp mer pengar i efterhand. Men i de flesta fall har de organ som finns, som JO och Riksenheten mot korruption hos Åklagarmyndigheten, inte resurser för att gå till botten med de anmälningar som kommer in.

– En pigg åklagare fick för sig att de här utförsäljningarna i Stockholm måste vara trolöshet mot huvudman. Men han lade ner utredningen eftersom det var obegripligt vem som var ansvarig, säger Olle Lundin.

Och så finns den riktigt mikroskopiska korruptionen som många av oss har mycket tätt inpå oss. Som när föräldrar ger sina barn sommarjobb på den egna arbetsplatsen.

– Vi ska inte bre ut korruptionsbegreppet för långt, men om du har 30 ungdomar som söker sommarjobb så ska inte vissa ha fördelar av släktskap eller vänskap.

Kan man inte tänka att alla känner någon som kan fixa ett jobb?

– Nej, för så är det inte. Där jag kommer ifrån var det ytterst få som hade sådana känningar.

Korruptionen ökar i Sverige, menar Transparency International. Och det ser även Olle Lundin. Respekten för offentlighet och insyn utarmas till exempel genom att tjänstemän raderar epostmeddelanden för att inte granskande journalister ska komma åt dem.

En anledning är, menar han, arbetslösheten som avskräcker människor från att visselblåsa i protest eftersom de är rädda att förlora jobbet.

– Och samtidigt håller det gamla statstjänstemannaidealet på att förblekna. Det har ersatts av new public management – skit i konstitutionella principer, det ska avgöras tio ärenden per dag.

Hur fungerar korruption psykologiskt? Förstår man inte att man gör fel? Det är olika, säger Olle Lundin. Den som säljer medborgarskap inser förstås att det är fel, men det kommunråd i Uppvidinge som lät förvaltningen handla inredning i hans möbelbutik tänkte väl att så här gör man i alla kommuner.

– Fast det är inte sant, alla är inte korrupta. Däremot kan väl alla göra grejer som efteråt får en att tänka att det där var väl inte så bra.

Har du själv gjort det?

– Ja, på universitetet gör vi ibland det vi kallar för skonummerutlysningar. Det betyder att man annonserar ut en tjänst fast man redan vet vem man vill anställa eftersom det är någon man känner och tycker är trevlig.

Alltså att man ställer så snäva krav att man bara får träff på en person?

– Ja. Och det måste man egentligen definiera som korruption.

Och bisysslor då? Alla anställda på universitet är skyldiga att skriftligt redovisa sina eventuella bisysslor till sin chef. En kontroll visar att Olle Lundin inte har lämnat in någon sådan redovisning.

Du har inga bisysslor?

– Det har jag visst det, men jag har varit usel på att rapportera det. Slarv och lathet.

Han gör, mot betalning, utredningar åt myndigheter och skriver rättsutlåtanden åt advokatbyråer. Till exempel har han jobbat åt en advokatbyrå med ett uppdrag för kinesiska Huawei.

– Det är ju tillåtet. Universitetsanställda har generöst utrymme för bisysslor, säger han.

Det kan vara förvånande att han utnyttjar detta utrymme på det sätt han tydligen gör. Och samtidigt bevisar ju det faktum att korruptionens fiende nummer 1 själv inte kan hålla fingrarna från syltburkarna att hans tes stämmer: Korruption är mycket vanligare än vi vill tro.

Men Olle Lundin försvarar sig:

– Jag har aldrig skrivit ett rättsutlåtande som jag inte tror på själv. När spelbolag har frågat har jag sagt nej, den sidan vill jag inte vara på. Tanken med detta är ju att en universitetsjurist ska visa domstolen hur rättsläget är, så att domstolen kan döma på bästa sätt.

Det är alltså inte pengar det handlar om?

– Mitt behov av pengar har minskat jämfört med den tiden när jag var doktorand. Men pengar är inte ointressant.

Så hur intressant är egentligen etik när det ställs mot pengar?

– Vissa tycker att de är fiffiga när någon annan tycker att de är oetiska. Och ju hårdare samhället uppfattas, desto mer fiffighet tycker man att man har rätt till. När man har blivit utförsäkrad krävs det till exempel en jäkla fiffighet bara för att överleva. Och det finns ju sammanhang där man betraktas som enfaldig om man inte snor åt sig det man kan. Insideraffärer till exempel.

Under samtalet ringer Olle Lundins telefon diskret flera gånger. Ofta är det privatpersoner som har hamnat i kläm hos framför allt socialtjänsten.

– Det vill ha hjälp, men de vet inte med vad. Och det vet inte jag heller. Det är hemskt faktiskt.