Von Trier om Persbrandt, Bergman och Abba

I höst är Lars von Trier – efter 24 år – tillbaka med en ny säsong av tv-serien Riket. I en stor intervju pratar den kontroversielle regissören om Ingmar Bergmans förstoppade skräpfilm och rädslan att göra samma misstag som Abba.

Vid en hörselundersökning tycker fru Drusse att hon hör något i tystnaden. Hon ber teknikern att spela in icke-ljudet och filtrera bort bakgrundsbruset. Efter hand, i det monotona surret, dyker en pytteliten flickröst upp:
”Varför är det jag som ska dödas?”

Det är den obehagligaste scenen i Riket, och Marys lilla förebrående röst hemsökte mig i flera år. Mary, som dödades med syraångor av sin egen far och nu ligger i formalin på professor Bondos kontor.

”Varför är det jag som ska dödas?” mumlar jag när jag en dag går med min dotter i barnvagn runt Riget (Rigshospitalet) i Köpenhamn och jag ryser fortfarande. Här finns grå betong i många nyanser, och här finns – på sjukhusvis – både det lugnande och det störande.

Receptionisten i huvudentrén har röd hatt, Espresso house nere vid provtagningen är stängt, men kyrkorummet bredvid är öppet för gudstjänst, en pappa kommer gående med sin skalliga pojke.

När Riket 1 kom 1994 ignorerade jag det eftersom jag var mitt i en påfrestande utredning av cancer och inte orkade mer sjukhus. Jag hittar på Rigshospitalet på samma sätt som jag hittar i min gamla skola. Jag har varit här så många gånger att jag tappat räkningen: födelse, inläggning på neonatal, tre gånger operation för cancertumör, 30 dagars strålbehandling, otaliga kontroller efterföljande år, ryggundersökningar, en rad samtal på psykiatriska avdelningen, två gånger misstänkt blodpropp.

Och jag är inte hypokondrisk. Ja, och så är alla mina fem barn födda här.

Jag går till BB i uppgång 5, där det är en välsignad ro, men även här lurar döden och olyckan: neonatal på andra våningen och centrum för sexuella övergrepp på tredje.

Jag går in i hissen, åker upp till onkologi och tittar ut i korridoren, åker sedan ned igen och säger till mig själv:

”Varför är det jag som ska dödas?”

Det är, säger Lars von Trier, något härligt dubbeltydigt i den meningen:

– Varför är det jag som ska dö? Det utgår ifrån att någon måste dö, men det borde vara någon annan än jag. På det viset är vi människor realister. Någon måste givetvis dö. Vem ska det bli? Och så väcks skräcken.

Det är onsdag klockan 10, eftersom det är på morgonen som Lars von Trier mår bäst.

Jag har känt mig lite försvagad.

De gånger jag har träffat honom har det alltid varit klockan 10. Han har precis lagt pussel på sin dator, 24 bitar ser det ut som. Pussel är beroendeframkallande, säger han, men hans händer skakar så mycket att det behöver bli datorpussel. Det finns kaffe och croissanter.

Vi ska prata om Riket IIImed den lockande titeln Riket Exodus och jag har längtat i månader, år. I höst får vi äntligen, efter 24 år, veta vad som hände när sprickorna på Riget gav efter och portarna öppnades. Efter den sista scenen, där fru Drusse bara åkte ned, ned, ned med hissen.

– Jag tänkte att ett nytt Riket var något jag skulle klara i en handvändning, säger han.

– Som Bo Green Jensen skrev i Weekendavisen: ‘Trier verkar försvagad.’ Jag har också känt mig lite försvagad så jag tänkte att detta kunde vara lätt för mig.

Han fortsätter att prata ned Riket, precis som han har gjort i 30 år: Något han gjorde med vänster hand, i en handvändning, en snabb idé för att skaffa ”lite cash” till produktionsbolaget Zentropa.

Varför, när Riket blev en vändpunkt för dansk film och för von Trier själv, ett oomtvistat bevis för hans genialitet och förmåga att kombinera genrer och kontraster, humor och skräck med den största lätthet?

– Jag tänker på Riket som Bergmans Fanny och Alexander, som ju är skräp. Där tog han temana från alla sina filmer och proppade in dem i en. Det blev förstoppning. Riket är min Folk och rövare i Kamomilla stad, säger han.

– Att Riket blev så populär berodde på att den är baserad på några klichéer och mina skämt, som är så gamla och dumma, att en större publik uppskattar dem.

Men du säger det som om det är skräp? Det är genialt och folkligt. Folkkomedi på högsta nivå.

– Ja, det är blygsamt.

Men det var inte gjort i en handvändning?

– Nej, det tog ett helt år att skriva och två år därefter att producera. Jag skryter alltid med att jag skrev Dogville på en vecka på coke och sprit. Och de första delarna av Riket gick också galet snabbt att skriva då. Vi gjorde det bara. Jag kände mig fri. Det gör jag inte längre. Jag blev nog rädd för att göra det, rädd för att göra film överhuvudtaget. Det är sorgligt, för det har varit mitt enda verkliga trumfkort, säger han.

– Abba har ju gett ut en ny skiva. Har du hört den? Den låter som något från Cats. De har blivit för bra, för medvetna, nu tror de att det ska vara konst. Tidigare var de bara vilda, rebelliska och det är en tacksam roll att ha. Tidigare tog jag inte mig själv på så stort allvar, och det var skönt. Nu behöver jag kämpa med mig själv för att bli fri igen. Det vet jag inte om jag har kunnat. Det har jag nog inte.

På hela väggen över soffan har någon ritat en storyline med scenerna från Riket Exodus. Överst till vänster där linjen börjar står det: ”Avsnitt ett” och så den första scenen: ”Karen ser Riket II på TV ”Inte ett slut”.

– Jag behövde rekapitulera vad som har hänt de senaste 24 åren; i stort sett ingenting. De flesta skådespelarna är döda, men så inleder jag med att Bodil Jørgensen, en person med intresse för det ockulta, sitter och ser avslutningen på det sista avsnittet av Riket II hemma på video på sin gård och säger: ’Det där är ju inget slut’. Det var den första repliken. ’Det är inget slut’ och det har hon rätt i. Så går hon i sömnen och vaknar upp på Riget.

En riktig svensk-svensk som ersättare för Ernst-Hugo Järegård.

Alltihop har alltså varit en dröm, som nu fortsätter med Jørgensen som ersättare för Kirsten Rolffes Drusse.

– Jag har alltid beundrat Drusse för hennes mod. Att hon vågade lägga in sig frivilligt och ändå verka för något större. Men Bodil Jørgensen är ju mer ‘bodiljørgensensk’. Hon kan spela allt. Och ge de mest osannolika repliker liv, säger han.

– På ett sätt har det inte varit så svårt. Jag hade föreställt mig en riktig svensk-svensk som ersättare för Stig Helmer (den bortgångne Ernst-Hugo Järegård), men hans första replik i manuset blev ’vem fan är den bögjäveln?’ och så var vi på det persbrandtska spåret. Han (Mikael Persbrandt) är Stig Helmers son, och han tas till landet som gjorde hans far galen. Han är kirurg och är på Riget för att hitta sin far, och det går givetvis helt fel. Persbrandt var mycket glad att få vara med. Jag låter gärna skådespelarna få vara fria, jag försöker att ta det bästa de kan och sedan utveckla det. Jag släpper hönsen fria. Det gillar de.

Persbrandts partner är Lars Mikkelsen, som är en slags ersättare för min personliga favorit, överläkaren Einar Moesgaard, han med Operation Morgonluft. Han är den mest konflikträdda mannen i världen och han kan överhuvudtaget inte se det själv.

Detta är Rikets genialitet: porträtten av människor som inte själv kan se sina mest framträdande personlighetsdrag; här uppstår det pinsamma, det roliga och det obehagliga.

– Lars Mikkelsen är lika konflikträdd som Moesgaard. Det fungerar mycket bra. Konflikträdsla är en egenskap som är rolig att gestalta, eftersom man så tydligt kan se hur löjlig den är.

Han pratar flera gånger om hur tillfredsställande det är att skriva dialog.

– Det är kanske det enda som jag verkligen tycker är kul. Man bygger upp karaktärerna och om man har tänkt ut en stark karaktär så är man fri. Det är som ett schackbräde där pjäserna har olika egenskaper. Så säger jag okej, om jag provar att gå med den här pjäsen, vad händer då? Så ser jag olika katastrofer framför mig och säger okej, låt oss uppsöka dem. Jag har ett katastroftänkande som är sjukt effektivt. Det tar bara en millisekund för en behaglig situation att bli ett katastrofscenario, säger han.

– Bara min förnimmelse av att ån där ute, den kan man drunkna i. Vi är ju i ångestens värld här. Jag har en terapeut som är mycket förnuftig och som säger att man ska hindra sig själv innan tanken börjar gå på autopilot. Se på sig själv utifrån och göra några andningsövningar. Så den negativa tanken kör på ett sånt där sushiband, den kör runt-runt och när den kommer förbi provar jag att se på den med vänlighet oavsett hur elak den är.

Funkar det?

– Nej, men det är mycket klokt.

Katastroftänkandet är också ett redskap, säger han.

– När jag kan använda det så är jag steget före tittarna, eller hur? Men det är inte lätt. Det är ju också en del av något annat och mer … problematiskt. När katastroferna bara känns kvävande. Jag tar en kopp kaffe, säger han, går iväg till kaffemaskinen och ber om ursäkt för sina skakande händer igen.

Det konstanta skakandet gör honom långsam, förklarar han. Det har också blivit värre; han kan nästan inte hålla i en kopp. Om det är hans ångestdämpande medicin som får honom att skaka vet han inte.

– Det kan också vara parkinsons, men nu ska jag utredas så vi får se. Det är galet irriterande särskilt eftersom jag har blivit mycket fåfäng kring det. Jag bryr mig inte om att gå ut längre, jag är rädd för att jag inte ska få fram kreditkortet i affären. Så jag blir kvar hemma. När jag är ensam märker jag det inte och det är farligt i sig. Jag stänger in mig. I gengäld har jag tagit corona med förkrossande lugn. Det har inte påverkat mig överhuvudtaget.

Livet är inte tryggt.

Lars von Trier skrev manus till Riket I och Riket II med Niels Vørsel, som också har varit med den här gången. På 1990-talet skrev de var för sig och delade upp scenerna. Den här gången hade de korta sessioner på två timmar, när de skrev tillsammans intensivt på de åtta olika berättarlinjer som utgör Riket III.

– Jag har läst mycket Strindberg de senaste åren och jag tycker mycket om honom. Han bodde ju precis här i närheten i Holte i några år. Han var i sina känslors våld, vild och intuitiv, i motsats till Ibsen. Ibsen satte en dramaturgisk standard som alla har följt sedan dess. Det är ordning på grejerna. Ett gevär köps in i akt ett och ska fyras av i akt tre. Vi hör 14 gånger att de inte har råd att betala brandförsäkringen och då vet man att huset nog brinner ned, och när det väl gör det så sker det med mycket litet engagemang. Jag är en stor beundrare av Strindbergs intuition och kaos och frihet. Och han kom att hata danskarna, liksom Bertolt Brecht och alla andra begåvade utlänningar som bodde här. Strindberg kallade Danmark för ett skitland. Danskarna var den lägsta kasten. Total motsats till Sverige. Till slut fick han fly till Schweiz, Danmarks ultimata motpol, säger han.

– Dramaturgi är satans verk. Vi ska helst känna oss glada igen när vi går ut från biografen. Då är allting på plats. På filmskolan sa de ’kill your darlings’ för att renodla historien och få den att falla på plats, men det är ju idiotiskt. Livet är inte tryggt. Jag menar, det är ju en osanning att allt är på plats. Det håller du väl med om?

Den första delen av Riket kom några år efter Twin Peaks som Lars von Trier såg många gånger och uppskattade mycket.

– Det är en explosion av goda idéer, säger han.

– Men Twin Peaks slutar inte, bollarna hänger i luften som evigt svävande pingisbollar och det lider serien av nu när man ser den igen. Så jag har gett mig själv uppgiften att det ska bli ett slut. De åtta trådarna i Riket ska avslutas. Och det har inte varit lätt.

Men det är ju inte fritt och intuitivt? Det öppna slutet i Riket II har fått oss att grubbla i ett kvarts sekel!

– Ja, men jag vill ju gärna göra det besvärligt mig själv, eller hur? Det är inte heller så bra med för mycket frihet. Det klarar jag inte. Jag sätter alltid upp regler för mig själv som du vet. Frihet är inte bra för mitt huvud.

För 24 år sedan fanns det bara TV. Nu är det Netflix och HBO. Tre säsonger, tio avsnitt, 30 timmar totalt. Vill du det?

– Nej, streaming har sin tid. Jag tror att man blir trött på det, och jag tittar inte heller. Jag ser nästan ingenting. Serierna är så långa; det är ett sätt att få en helt ny familj på och det är ju gulligt. Skådespelarna blir till slut fast i sina roller. Och de som gör serierna, skriver dem, blir slöa.

Så du ska inte göra en serie i fyra säsonger på HBO?

– Nej, det är livet alldeles för kort för.

Du gör en satirisk serie med 24 år mellan avsnitten. Satir är ett farligt område i dag. Du kommer att bli beskylld för att vara boomer, misogyn, rasist, klimatförnekare.

– Jag har försökt undvika Metoo i Riket. Men jag går och tänker på en film som skulle kunna hetaKönens kamp.

Vad skulle den handla om?

– Om ett världskrig mellan män och kvinnor. Det skulle ju vara helt ikoniskt. Det är alltid så i krig att om den ena parten har kärnvapen så ska den andra också ha det. Därför skulle de vara lika dumma, kvinnorna och männen. Och ondskefulla. Jag föreställer mig att det står några kvinnor på BB redo att döda de pojkbarn som föds.

Det är ju ömsesidig garanterad förstörelse? De bör väl också kunna föröka sig?

– Ja, men kanske kan de ta sädesblåsan från de män som de slår ihjäl. Men jag har inte så mycket mer än titeln, den är bra tycker jag, liksom Världarnas krig. Jag tyckte bara att det lät dödskul. Det är inte någon riktig historia, under alla omständigheter blir det inte Doktor Zjivago.

Men en lätt och munter film?

– Ja, jag tycker att munterheten alltid har haft en eller annan form av läkande förmåga.

Är du bra på att hålla dig munter?

– Nej, det är jag galet dålig på.

Det har gått några timmar. Det har varit ett härligt samtal, som nästan inte har handlat om hans sjukdom och verkligen inte om preparat och alkohol.

– När jag trodde attRiket skulle fixas i en handvändning visste jag kanske egentligen att det var en lögn. Jag har ju varken modet eller kraften. Detta har verkligen varit ansträngande. I våras fyllde jag 65 och jag tänkte mycket klart och tydligt att det går mot sitt slut.

Vad tar slut?

– Livet.

Vad hände då?

– Kanske är det de här skakningarna. Det känns väldigt … fel. Jag känner mig ännu mera maktlös.

Har du ofta tänkt: Varför är det jag som ska dödas?

– Ja, det är nog en typisk fråga som jag ställer mig själv.

Känner du dig orättvist behandlad av livet?

– Ja, det är alltför smärtsamt.

I relation till hur det hade kunnat vara eller vad du ser att andra har?

– Jag har bara haft det ovanligt… Jag vet inte om det är ovanligt i relation till andra människor men satt i relation till mina kolleger har jag haft det ovanligt hårt. Jag vet väl att det också har lagt grunden för att kunna berätta historier på ett lite annorlunda sätt.

Kanske har det varit en gåva också?

– Inte i närheten. Det står inte i proportion till det.

Vad ligger där i slutet av din ångest? Är du rädd för att dö?

– Jag är i alla fall rädd för behandlingen, innan det sker.

Kan det inte vara lugnande att lämna över det hela till folk i rockar? Det tycker jag själv.

– Tycker du att jag verkar kunna bli lugnad av den tanken?

Tänk om du kommer in på Riget?

– Det skulle nog roa dem.

Fotnot: Intervjun med Lars von Trier gjordes av Martin Krasnik för Weekendavisen och har översatts av Unn Edberg.Riket Exodus har svensk premiär i höst på Viaplay.