Winnerbäck öppnar upp i ny bok om turnélivet

”Jag är förmodligen den tråkigaste artisten i hela Sverige”, säger Lars Winnerbäck. I ett exklusivt utdrag ur boken ”Alltid nästan där” får vi följa med bakom kulisserna när en av Sveriges mest populära artister ger sig ut på turné.

När bussen kommer fram till Göteborg, strax innan klockan två, har Lasse feber. Förkylningen gav sig till känna redan i går och under bussresan har han påtalat att han inte känner sig helt kry. Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Fredrik Emdéns bok Alltid nästan där – genom Sverige med Lars Winnerbäck, utgiven av Mondial.

Bussen stannar på Avenyn, ett stenkast från Poseidon-statyn, och alla kliver av. Krille är först in genom snurrdörrarna till lobbyn, men kommer snart tillbaka med nyckelkort till alla.

Lasse får ett kort, tar sin väska och försvinner snabbt upp på rummet för att få lite vila. Han berättar senare att han inte lyckats somna. Han har tittat The talented mr. Ripley på datorn.

Det är ungefär samma väder här som det var i Stockholm för drygt sex timmar sen, då bussen avgick från Södermalm. Då var det nollgradigt i luften och utanför de tonade rutorna stressade stockholmare på väg till jobbet.

Det är tio minuters promenad från hotellet till Scandinavium, men Lasse tar en taxi på grund av sin förkylning. Vi andra går.

Den här kvällen ska Håkan Hellström gästa bandet. Han ska kliva in som hemlig gäst på ”För dig” och sedan ska han och Lasse spela Håkans ”Försent för Edelweiss” tillsammans med bandet.

Klockan fyra ska bandet repa tillsammans med Håkan, men när de kommer fram är scenen ännu inte färdigställd.

Av turnéns sjukvårdare får Lasse sexton tabletter Betapred, ett läkemedel som är vanligt för sångare som riskerar att tappa rösten. Det är ett kortisonpreparat som hämmar immunförsvarets reaktion, vid till exempel en inflammation, och ett effektivt sätt att undvika svullna slemhinnor.

Krille löser upp dem i ett glas, som han räcker över till Lasse.

En stund senare står bandet på scenen tillsammans med Håkan Hellström. Han är iklädd en brun skjorta och svarta jeans. Det stora, lockiga håret som på senare år har blivit något av hans signum har trimmats ner.

Lasse har jeansskjorta och mössa på sig. Han ser fortfarande hängig ut. Det börjar lite trevande. Sångarnas röster cirkulerar runt varandra. Håkan har med sig ett munspel och frågar om det är okej att han använder det på ”För dig”. Det går bra.

Redan under andra försöket låter det bättre. Håkan spelar munspel med stor inlevelse och rösterna har närmat sig varandra.

”Det där är en av världens bästa låtar”, säger Håkan när de har spelat igenom ”För dig” ytterligare en gång.

Håkans närvaro fungerar som en vitamininjektion på Lasse. Eller så är det medicinen som redan har börjat verka.

”Nu är jag inte sjuk längre!” hävdar han med bestämdhet.

Håkan vänder sig mot bandet.

”Vad bra ni spelar!” säger han.

”Och Glasvegas-trummor. Med Glasvegas-trummisen. Jag älskar Glasvegas!” ropar han åt Jonnas håll.

”Jag också!” svarar Jonna.

När repetitionen är avslutad går vi mot Scandinaviums matsal för att äta middag.
Under intensiv lysrörsbelysning luktar det starkt av matos. Det serveras gryta med ris.
Vi sätter oss vid ett bord med våra brickor.

Håkan och Lasse lärde känna varandra då de genomförde Kalasturnén 2003 tillsammans.
”Jag bodde i Stockholm också, så då hängde vi. Så vi träffades ibland och drack vin och sprit”, säger Håkan till Lasse.

En gång, då vi träffades på ett fik på Hornsgatan, föreslog Lasse att de skulle spela in en singel tillsammans, inför turnén.

”Du sa ’jag vet en jävla go låt som skulle passa’. Jag visste inte vad det var för låt. Jag tänkte bara ’kanske det’. Men det blev aldrig något. Vi pratade aldrig mer om det. Du trodde nog att jag inte var så intresserad. Och sen så var du nog för blygsam för att driva idén vidare”, säger Håkan.

Låten var ”Hum hum från Humlegårn”, skriven av proggsångaren Ragnar Borgedahl och som Lasse senare den sommaren spelade in tillsammans med Hovet.

Den blev aldrig någon hit för Ragnar Borgedahl, men Lasses version låg på Svensktoppen i 25 veckor.

Den finns inte tillgänglig på streamingtjänsterna, noterar Håkan.

”Jag har letat, men jag hittar den inte”, säger han.

Lasse tror att den aldrig har funnits där.

”Jag var ganska trött på den. För det är ju en cover och det kändes kul att göra den då. Men det är en fin låt. Mina föräldrar sjöng den ofta, så jag kunde den hemifrån. Och jag hade aldrig hört originalet när jag spelade in den”, säger han.

”Skämtar du?” säger Håkan.

Men nej, det stämmer.

”När vi spelade in Söndermarken i Danmark hade vi några dagar över i studion. Jag ringde till morsan. ’Har du texten till den där Hum hum från Humlegårn?’”, säger han och härmar Barbros röst. ”Ja, jag ska kolla. Mats, kan du kolla pärmen där?”

”Så jag vet inte ens om det är rätt text, det är från deras pärm med låtar. Vi tog den rakt av och hoppades att det blev rätt.”

Kalasturnén den sommaren hade premiär i Norrköpings Folkets park torsdagen den 10 juli. Timbuktu, Lars Winnerbäck och Håkan Hellström var de stora dragplåstren.

Håkan spelade sist, Lasse precis innan.

Lasse hade aldrig tidigare sett en spelning med Håkan Hellström. Nu stod han på sidan av scenen medan Håkan spelade.

”Det var en jävla energi och alla sprang runt. Det var blås och congas. Det var liksom … en sån jävla fest. Och så var det den helt euforiska publiken. Vi stod där, på sidan, och jag kände bara ’herregud, vilken tråkig person jag är. Jag är förmodligen den tråkigaste artisten i hela Sverige’. Jag var lite knäckt efteråt”, säger Lasse.

Som om inte det vore nog träffade han efteråt Pange Öberg, som arrangerade turnén, och fick höra ”ja, du är ju inte Håkan Hellström”.

Alla runt bordet, som vid det här laget är de enda som är kvar i rummet, skrattar.

Håkan konstaterar att Lars Winnerbäck var först av dem att göra en egen arenaturné, ”han var den första i vår generation”. Själv skulle han fortsätta med festivaler på sommaren och klubbar på vintern i ytterligare några år.

”Vi hade inte riktigt vuxit i den kostymen”, menar han.

Lasse protesterar. ”Det tyckte inte du, men det hade nog fungerat bra för dig också”, säger han. Håkan skakar på huvudet.

Alla tre kände sig som en underdog inför de andra

”Nej, inte för min del. Jag var på nedåtgång då. Ja, gud ja. Jag gjorde ju julbord i december efter Kalasturnén. Visserligen för att jag ville göra det själv. Men det var en viss skillnad i storlek”, säger han.

Vid en fest efter en Grammisgala under 00-talet hamnade Lasse, Håkan och Jocke Berg bredvid varandra i en soffa på Hotell Lydmar i Stockholm.

”Alla tre kände sig som en underdog inför de andra”, säger Lasse. ”’Åh, ni är så jävla stora’. Alla kände att ’ni är ju i en helt annan liga’ om varandra.”

Även om det inte blev någon mer gemensam turné så fortsatte Winnerbäck och Hellström umgås. Och de drack inte bara vin och sprit. Då de båda var småbarnsföräldrar hände det att de gick på museum tillsammans.

Håkan minns hur de en tidig förmiddag sprang på Jocke Berg på Naturhistoriska riksmuseet. Det får även Lasse att minnas.

”Ja, det var nästan bara vi där. Den enda vi träffade var Jocke”, säger han. ”Vi stod och tittade på varandra, helt tyst. Eller ni två var väl helt tysta. Och jag babblade säkert hål i huvudet på er”, säger Håkan.

På väg tillbaka mot Håkans loge frågar jag honom om det fortfarande är så, att de ser upp till varandra.

”Jag och Lasse? Absolut”, svarar han. ”Det är så himla få kvar. Alla som var runt och spelade på klubbar när vi började, de har ju slutat nu. Alla har ju vanliga jobb. Man träffar dem inte längre. Det känns som att alla har dött. Därför blir det att man gillar varandra ännu mer … för vi är ensamma kvar. Det är en ensamhet som är skitjobbig. Men så vet man att Lasse är kvar, i alla fall. Man värdesätter nog varandra mer. Eller jag gör det i alla fall.”

Läs fler bokutdrag:

Vindlande samtal med Lars Norén

När Högsta domstolen gav rasismen grönt ljus