För 78 år sedan stod Yukiko Dukes mormor på järnvägsstationen i Nagasaki i Japan. En atombomb hade släppts över Hiroshima, nu skulle ytterligare en falla. ”Det sägs att tiden läker alla sår. Det är naturligtvis inte sant”, skrev Yukiko Duke 50 år efter händelserna i en text om sin mormor, bomben och dess betydelse för Japan.

Ur Vi #30-31 1995.

Den 9 augusti 1945 stod min mormor på järnvägsstationen i Nagasaki i södra Japan. Hon var på väg till sin äldsta dotters hem i staden Fukuoka någon timmes tågfärd bort. Där bodde större delen av släkten sedan några månader tillbaka; man hade beslutat sig för att invänta den japanska kapitulationen tillsammans. Min mormor hade bara återvänt till sitt hem i Nagasaki över dagen för att hämta lite saker. Med den milda envishet som kännetecknar kvinnorna i min japanska släkt, hade hon släpat en stor bal med vadderade sängbolster den långa vägen till stationen. Nu stod hon på perrongen, med svetten lackande nedför pannan, och väntade på tåget norrut.