Zorn byggde Sverige och erövrade världen

Tillsammans med Carl Larsson och Verner von Heidenstam bildade Anders Zorn nationalromantikens svenska superkedja, skriver Per Svensson i sin nya biografi om Zorn. Här är ett utdrag om mannen som blev en av världens mest eftersökta porträttmålare.

Det här är ett utdrag ur Zorn – ett liv, en tid av Per Svensson. Boken gavs ut av Albert Bonniers Förlag den 20 oktober.

Eleven Zorn skulle tilldelas den tredje och sista varningen. Konstakademiens läroverksnämnd fattade beslutet vid ett sammanträde den 17 mars. Zorns försyndelse var försumlighet. Han hade ägnat för mycket tid åt sina beställda porträtt och sina egna elever, för lite tid åt undervisningen vid akademien.

Han var inte ensam om att bli åthutad som skolkare. Den nära vännen Bruno Liljefors fick också han reprimander för samma förseelse.

Konstakademiens tillträdande rektor och direktör, historiemålaren Georg von Rosen, var en respekterad konstnär och lärare, men hade föga förståelse för akademielevers självständiga affärsverksamhet. Ordning och disciplin var för honom prioriterade pedagogiska värden. Han kallade till sig Zorn och gav honom en uppsträckning. Reaktionen blev inte den väntade. Ingen ånger, inga ursäkter. Inga löften om bot och bättring. Istället förklarade den försumlige att han nästa dag skulle lämna tillbaka sitt elevdiplom, inskrivningsbeviset, det vill säga lämna akademien. Georg von Rosen blev perplex. Anders Zorn fick veta att han skulle komma tillbaka som tiggare och på sina bara knän be att få bli insläppt igen. Det var i alla fall så Zorn själv långt senare återgav samtalet.

Man behöver inte fullt ut lita på hans minnesbild för att ta fasta på det symboliskt fascinerande i konfrontationen mellan Konstakademiens direktör och en av dess genom tiderna mest namnkunniga elever. Georg von Rosen var inte någon gammal stöt. Han var bara trettioåtta år när han läxade upp tjugoettåringen Zorn. Till det levande kulturarvet hör fortfarande målningar av honom, som Erik XIV och Karin Månsdotter och porträttet av polarresenären Nordenskiöld i ismassorna med
forskningsfartyget Vega i bakgrunden. Men von Rosen var inte bara målare utan också greve och kammarherre, en aristokrat som bar med sig en annan tid än den Zorn och hans kamrater i opponentgenerationen skulle göra till sin. Han personifierade en samhällsordning där också konsten var inlemmad i ett feodalt system, beskyddad av högre makter som Konstakademien och majestätet, och i gengäld lojal med de ideal som dessa högre makter representerade. Enligt Georg von Rosen skulle konstnären vara ”en ansvarig folkuppfostrare” och inte någon ”rumsdekoratör”. I den unge Zorns gestalt mötte han en konst driven av individualism och marknadskrafter, en kultur där konstnären sökte sina kunder på en expansiv internationell marknad.

Det nittonde århundradet, 1800-talet, är borgerlighetens guldålder. Gentlemannen i bonjour och cylinderhatt har tidens tömmar i sin hand. Han låter piskan vina. Framåt! Vidare! Större! Mer! Stillaståendet är en dödssynd. Rastlös rörelse och oupphörlig förnyelse är modernitetens modus.

”Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat väldigare och kolossalare produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsammans”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet, utgivet revolutionsåret 1848. ”Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafik, järnvägar, elektrisk telegraf, uppodling av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, hela befolkningar framstampade
ur marknaden – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?”

Det är det tidiga 1800-talet Marx och Engels beskriver som en tid av hisnande snabba förändringar. Men det är under senare hälften av seklet som kapitalismen befriar sig från de sista feodala fjättrarna. Det är också då de välbärgade klasserna skapar en global infrastruktur för mondänt och bekvämt liv: internationella lyxhotell, badorter, restauranger, teatrar, eleganta varuhus, oceanångare, förstaklasskupéer och konstmuseer. Den epok då detta sker kallas i Frankrike ”La belle époque”. I Tyskland övergår ”die Gründerzeit” på 1870-talet i den wilhelminska eran. I USA talar om man om ”The Gilded Age”. I England sammanfaller epoken med drottning Victorias regeringstid, 1837 till 1901.

Järnvägskungarna och industribaronerna, den nya tidens härskarskikt, såg precis som äldre tiders furstar och aristokrater till att de fick spegla sig i representativ konst. Men också företagare av mer blygsamt format, fabrikörer och byggmästare, ville liksom det växande bildningsborgerskapet, publicister och professorer, se sina ideal och sina miljöer gestaltade. De var beredda att betala för att få sin värld inramad. Det fanns en lukrativ marknad för konstverk skapade för väggarna i de borgerliga hemmen.

Anders Zorn var en av de unga konstnärer som tidigt förstod att denna marknad i bokstavlig mening var gränslös. Han behövde inte vara den inhemska Konstakademiens trogne vasall. Han kunde erövra världen som sin egen man. Tillsammans med Carl Larsson och Verner von Heidenstam bildar Anders Zorn i dag en nationalromantikens svenska superkedja. Furornas dova sorgemusik i Tiveden. Kräftfisket i Sundborn. Midsommardansen i Morkarlby. Men alla tre var samtidigt kosmopoliter. De tillbringade långa formativa perioder utomlands. Heidenstam lämnade 1876 Sverige för resor i Mellanöstern och bosatte sig sedan i Italien, Frankrike och Schweiz. Först efter drygt tio år flyttade han hem till Sverige. Carl Larsson tillbringade avgörande ungdomsår i Frankrike. Zorn, den svenske konstnär som kanske mer än någon annan förknippats med sin hembygd, de stolta dalkarlarnas och de frodiga kullornas Mora, levde i själva verket större delen av sitt verksamma liv i internationella metropoler. Han var en konstvärldens nomad på till synes ständig resa från land till land, från kontinent till kontinent, från hotell till hotell, från kund till kund.

Motsägelsefullt? Inte nödvändigtvis. Det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets svärmeri för allmogekultur, blånande berg och hjältesagor från det förflutna var inte bara en reaktion mot moderniteten, en nostalgisk maskerad av det slag Zorn iscensatte när han som ung lät fotografera sig i Moradräkt. Nationalromantiken var också en dimension av det moderna, ett redskap för den homogenisering av Sverige som nådde sin fullbordan med folkhemsprojektet. Människor från vitt skilda trakter och klasser skulle göras till ”ett folk”, med betoning på ”ett”. ”Ett folk” var, talande nog titeln på Heidenstams diktcykel från 1899 om rösträtten och medborgarskapet. Svenskarna skulle svetsas samman till en nationell familj med gemensam hemkänsla i det moderna. Det var järnvägarna som knöt samman landet och skapade nya förutsättningar för ekonomin och urbaniseringen. Men också författarna, kompositörerna och målarna spelade en väsentlig roll när nationen byggdes. De levererade det kulturella och mentala murbruket.

Copyright: Per Svensson Zorn – ett liv, en tid (Albert Bonniers Förlag, 2023)