Lyssna på artikeln
Vi har slutat ta emot studiebesök från grundskolor. Jag fick nog av att se elevernas besvikna miner när de kom upp på Vi:s redaktion, där de möttes av skrivbordsrader där folk sitter knäpp tysta och stirrar in i sina skärmar.
Skulle det här vara en tidning? Skulle det här vara nåt att se?
Jag vet inte vad kidsen väntar sig. De kanske har sett nån gammal amerikansk matinéfilm i tidningsmiljö, med knattrande skrivmaskiner, rytande chefer med cigarr, telegrampojkar som kommer kutande med senaste nytt, vrålande tryckpressar…
Så går det i alla inte till när Tidningen Vi görs år 2020.
Det här med att var och en sysslar med sitt kan tolkas som om det inte finns någon vidare gemenskap och sammanhållning på vår arbetsplats. Dessutom: behövs det ens ett kontor om alla ändå sitter i varsin bubbla?
Jo, det gör det.
Aldrig har det väl varit tydligare än nu, när vi alla jobbar hemifrån och ses en gång om dagen i en liten videokonferens, kallad ”digital kafferast”, klockan 9.30.
”Jag saknar att åka till kontoret”, säger någon. ”Jag saknar utsikten från mitt skrivbord”, säger en annan. ”Jag saknar er”, kvider vi till varandra.
Själv har jag aldrig hemmajobbat tidigare. I augusti 1980 tog jag lokalbussen till mitt första journalistjobb (Hudiksvalls-tidningen), och sedan dess har jag varje arbetsdag åkt till olika kontor, jobbat åtta timmar och åkt hem. För mig har det varit tydligt och bra, och jag bävade en smula när vi blev ”hemskickade” förra veckan. Hur skulle detta gå? Alla lockande gitarrer som finns här hemma, Youtubes oändliga utbud, den härliga storskogen som jag har runt knuten. Hur skulle jag få nånting gjort? Jag behövde vägledning, och därför lyssnar jag uppmärksamt på alla råd gällande hemarbete som nu cirkulerar.
Skilj på fritid och arbete, till exempel. Sitt inte och jobba i den sköna morgonrocken, utan klä på dig ordentligt innan du slår på datorn. Ta fikapauser. Håll kontakt med arbetskamraterna. Skaffa en schysst kontorsstol. Fastna inte på sociala medier.
Nu har jag hittat en metod som passar mig. Efter frukost klär jag mig och kör igång. Jag sätter telefonens äggklocka på 60 minuter och så jobbar jag – och gör absolut inget annat! – tills klockan ringer. Då lämnar jag abrupt skrivbordet – även om jag är mitt i en mening! – tar några varv runt lägenheten, dricker ett glas äppeljuice, kanske till och med går ut i fem minuter, och så börjar det om.
Även om man är rutinerad behöver man rutiner.