”Jag skiter i om någon tycker att jag är en gubbe”

  • 28 maj 2024
  • 14 min

// Foto: Karl Nordlund

Advokaten Johan Eriksson: ”Jag skiter i om någon tycker att jag är en gubbe”
Elina Haimi

// Foto: Karl Nordlund

Lyssna på artikeln

Han har försvarat terroristen Rakhmat Akilov och massmördaren Mattias Flink. Tio år i rad har han röstats fram som advokaternas egen favorit. Vem är egentligen Johan Eriksson, och hur lyckades han stoppa Uppdrag gransknings omtalade program? 

Utanför sal elva i Stockholms tingsrätt sitter tre tonårstjejer med böjda ryggar och håret hängande över mobilerna. Bredvid står deras lärare, en äldre dam, och spanar med ett kollegieblock under armen. Johan Eriksson dyker upp, nickar leende till den lilla åhörarskaran och försvinner runt hörnet med sin klient. 

Tjejerna läser på gymnasiet och lärarens upphetsade fråga följs av ett snabbt ja: 

– Såg ni advokaten? Nu blir det en spännande match. 

Johan Eriksson är en av Sveriges mest kända advokater med flera stora, uppmärksammade mål bakom sig. Han har försvarat terroristen Rakhmat Akilov, massmördaren Mattias Flink, poliser och politiker. Och när Sveriges advokater tillfrågas om vem de själva skulle vilja ha som försvarare har han hamnat i topp. Tio år i rad. 

Trots det skrattar han lite förvånat när han får historien om läraren återberättad för sig över en kopp kaffe i tingsrättens kafeteria. Sa hon så? Han tar inte framgången för given. Inte ens en sådan här dag när det rör sig om ett rätt enkelt fall. Hot mot tjänsteman. 90 minuter in och ut i rätten. Efter över 30 år som advokat hade han nästan kunnat sköta snacket i sömnen, men Johan Eriksson har valt att se på sitt yrke som en sport. Han är aldrig bättre än sin senaste match. 

– När man är erfaren är det lätt att man förbereder sig lite mindre, tänker att man ska fixa det ändå. Det här målet skulle jag kanske kunna köra utan att ha läst på innan. Det skulle inte märkas. Men någon gång skulle jag inte göra mitt bästa och kunna gå på en riktig nit. Det är jag rädd för.

Därför har han gått igenom gamla rättsfall, lagt ner tid på sitt försvar av en man som anklagas för att ha hotat två poliser. Eller för att på fyllan ha skämtat om att han hade en pistol i fickan. Versionerna av vad som hänt skiljer sig åt mellan de inblandade. Johan Eriksson kallar det för en rolig dag i rätten.

– Det är det här jag blev advokat för, säger han upprymt. När man försvarar någon och känner ett engagemang – då är jobbet som bäst. När man får argumentera och det man säger känns rimligt.

Han ursäktar sig, nickar ner mot mobilen bredvid kaffekoppen. 

– Jag ska bara skicka ett blixtsnabbt … 

Han försvinner in i skärmen. Någon minut passerar. Kostymklädda män hastar förbi med portföljer och take away-muggar, en espressomaskin fräser igång och överröstar sorlet från kafésällskapen samtidigt som täta högtalarutrop med information om salar och tider ekar genom lokalerna. Johan Eriksson lägger ifrån sig mobilen med en suck. 

– Apropå att livet kan bli på olika sätt så fick jag just besked om att en klient som jag trodde jag skulle på förhör med sitter anhållen någon helt annanstans.

 Han behöver inte vara rädd för att bli utan jobb. Sprängningarna nådde nya rekordnivåer förra året och Kriminalvården larmar om överfulla häkten och anstalter. Skjutningarna har också ökat och både de som håller i vapnen och de som drabbas blir allt yngre, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet, BRÅ.

– Jag hade ett mord som rätt ung advokat. Han var 15 år. Alla reagerade då, rubriker överallt. Det rörde sig om ett knivslagsmål – sånt som kan hända – men det var ändå en stor sak att hantera en ung människa misstänkt för så allvarlig brottslighet. Nu är det vardag. 

I Johan Erikssons debutroman Tjuv och polis som släpptes i höstas har han hämtat inspiration från sitt jobb. Torsten, en bedagad advokat som har lite väl höga tankar om sig själv, hamnar i klistret när han hjälper en klient att ta hand om en dyrbar klocka. Själv bär Johan Eriksson inte en klocka i miljonklassen utan en Swatch Omega och på frågan om det är han som är Torsten skrattar han till lite förnärmat.

– Alla tänker att det är så nära till hands att Torsten skulle vara jag. 

Det är inte dina mörka sidor?

– Nej, nej, men sedan är det klart att det finns grejer där som jag har hört. Han är ju som en pamflett. Jag var på hovrätten och höll föredrag för hovrättsdomare om advokatetik och då var det någon som frågade ”Vem är Torsten?”.

Ett stenkast från tingsrättens vitputsade valv och blanka marmorgolv ligger Försvarsadvokaterna, byrån där Johan Eriksson varit delägare sedan 2003. Men det är inget flådigt kontor som möter besökaren. En slokande palm ser ut att kunna välta sin kruka när som helst och några ouppackade kartonger står lutade mot en vägg. 

Johan Eriksson söker efter ett ledigt rum med samma energi i stegen som han pratar. Sekreteraren Mona, som jobbat med honom i över 20 år, fixar kaffe. Hon har hittat en lucka i hans späckade schema. Det var även hon som skötte medieanstormningen när Johan Eriksson försvarade Rakhmat Akilov efter terrordådet på Drottninggatan. Mejlen fylldes av hat. Johan Eriksson kallades landsförrädare och muslimälskare och när han var ute och åt med sin fru hörde han skitsnacket bakom ryggen. 

Intervjuer efter att ha försvarat den tidigare SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth i Stockholms tingsrätt. Ekeroth dömdes för ringa misshandel i en krogkö, men friades senare i hovrätten. // Foto: Christine Olsson

Hur mådde dina närstående under den här tiden? 

– Min fru fick obehagliga sms. Det gjorde mig faktiskt riktigt förbannad. Det är ju något annat. 

Att de går på din familj?

– Jag har alltid hållit min familj privat. Jag har ett jobb som gör att människor blir publikt intresserade av mig, men det är inte deras val. Min fru och mina barn ska ha sina liv och inte lida av det jag gör. 

Kände du skuld?

– Nej, men jag … kände …

Han väger orden. 

– Mitt hårda arbete, sena nätter och slitet med det här jobbet har ju präglat min familj i den bemärkelsen att vi inte har levt som alla andra familjer. Jag har inte kommit hem klockan fem. Jag har rest kopiöst mycket och min fru har tagit ett enormt ansvar för familjen. 

Han fortsätter: 

– Min fru har aldrig lagt sig i vad jag har för uppdrag. Jag har aldrig behövt tänka på det. Men efter det där – det var väl första gången som hon sa att händer det en sån här grej till nu, då tar inte du det. Då räcker det. Och det kan jag förstå. 

Historien om hur han träffade ”Madde” skulle kunna platsa i en romantisk komedi. Efter gymnasiet fick han jobb i en skobutik. Varje morgon tog han tunnelbanan in till stan från föräldrahemmet i Enskede och varje morgon satte han sig i samma vagn, på samma plats. Där hade han perfekt utsikt när en söt tjej klev på och oblygt mötte hans blick.

– Vi tittade intensivt på varandra mellan Skanstull och T-centralen varje morgon. Vi pratade inte. Hon stod på samma plats och jag satt på samma plats i månader. Sedan sökte hon upp mig. Hon förstod att jag jobbade där någonstans. 

Det märks att han är glad över att dela minnet, rösten sjunger. 

– Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Vi är nog skapta för varandra. 

Få trodde att skoförsäljaren skulle bli stjärnadvokat vid den tiden. Han var inget ess i skolan och skulle säkert kvalificerat sig för någon diagnos om han varit ung i dag, säger han. 

– Jag är energifylld, aldrig varit mycket för att sitta still. 

Han pekar mot huvudet. 

– Det är som att det alltid snurrar grejer. Jag mår bäst när jag har många saker att hålla på med. Jag har alltid gillat det. Jag hade inte svårt i skolan, men jag hade svårt att sitta med matteboken. Jag gillade inte systemet. 

Till slut hittade han något som passade honom. Juridikstudierna blev hans andra kärlek efter Madde. Han läste i en rasande fart och blev klar drygt ett år tidigare än alla andra. Det ledde till jobb för en av de bästa advokaterna i Stockholm, Björn Rosengren.

– Det var en extremt sträng disciplin. Verkligen ett chefskap som skulle vara svårt i dag, säger han. 

Utskällningarna haglade, men han är ändå tacksam. Det härdade honom och han ville klättra, åkte till Storbritannien och studerade förhörsteknik och sökte sig till de bästa brottmålsadvokaterna för att suga åt sig av deras kunskap. Snabbspola fram till i dag och Johan Eriksson är en av de mest efterfrågade advokaterna i landet. 

Vad tror du att det är folk gillar hos dig? 

– Att jag är vänlig. Ganska lågmäld.

Kriminologen Leif GW Persson, som känner honom väl, håller med. Han har aldrig hört sin vän höja rösten, varken privat eller i en rättssal. Men för ett år sedan var det inte så många som använde ordet vänlig om Johan Eriksson, som berättar att det nästan var ”Akilov-läge” igen.

Det hela tog fart efter att SVT:s Uppdrag Granskning valde att inte sända ett uppmärksammat program om en makthavare i litteraturbranschen.

Mannen hade anlitat Johan Eriksson för juridisk hjälp och Eriksson formulerade ett 22 sidor långt dokument som bland annat slog fast att sändningen skulle ”mycket väl kunna innebära att ’Uppdrag Gransknings’ ansvarige utgivare gör sig skyldig till brott i form av grovt förtal”.

Johan Eriksson skickade dokumentet till sin klient som i sin tur skickade det till Uppdrag Granskning.Sedan tänkte han inte mer på det, förrän telefonen ringde sent en kväll och en journalist började ställa frågor.

– Jag fattade ingenting. Vad vill hon? Hur mycket har du tagit betalt? Snälla du. Jag är advokat. Jag har sekretess. Det är amerikanskt att göra på det här viset. Du har skrämt folk med det här. 

Dokumentet hade läckt och Johan Eriksson pekades ut som ansvarig för att programmet hade stoppats. Reportrar utan gränsers ordförande kallade det för ”ett hot mot pressfriheten” i facktidningen Journalisten.

– Någon beskrev det ungefär som: ”Skaffa dig Johan Eriksson, betala honom en jävla hacka och så stoppar han ett program.” Det verkar ju inte klokt. Det verkar inte rimligt, säger han om uppståndelsen. 

Från Uppdrag Gransknings håll har man sagt att det inte var dokumentet som gjorde att programmet lades på is. Nu, över ett år senare, är det fortfarande ovisst om det kommer att sändas. ”Statusen är oförändrad”, skriver ansvarige utgivaren Axel Björklund i ett mejl.

– Vi pratar om människor. Det kanske man ska tänka på. Jag tycker synd om folk som inte har det bra, säger Johan Eriksson.

Tänker du på mannen som är indirekt utpekad? 

– Det finns ju alltid människor bakom, eller hur? 

Det är tydligt att han inte vill säga för mycket. 

– Efter ett tag räcker det och så lär det väl bli här med, faktiskt. Ingen ska behöva gå runt i evinnerlighet och inte veta om det en dag ska smälla till, avslutar han. 

Det var när Johan Eriksson pluggade juridik som han förstod hur bra han mådde av att hjälpa andra. Likt många svenskar i början av 80-talet berördes han av Jan Guillous reportage i tv om den felaktigt morddömde Keith Cederholm, som ledde till att han fick resning och friades i det så kallade ”Raggarmordet”. 

– Det fick mig oerhört intresserad av att bli försvarsadvokat. Vilken grej att hjälpa en människa som blivit felaktigt dömd. Den känslan har jag burit på sedan dess.

Men även om han inte tycker att han själv har förändrats, kan han inte säga detsamma om advokatyrket. En del yngre i kåren har börjat anamma en gangsterstil för att attrahera klienter. I april fyllde Johan Eriksson 60. Han gör sig inte till.

– Jag skiter i om någon tycker att jag är en gubbe. Jag behöver inte kråma mig, göra någonting som inte är jag för att få ett uppdrag. Du får ta hela paketet. Jag slåss med blanka vapen. 


Ur Vi nr 5, 2024

Läs mer:

Inifrån traumaenheten i Soweto: Dör Sydafrikas framtidshopp här?

Laglöshet kring Natobaser på Balkan – prostitution och droger

Fler utvalda artiklar