Agnes blev lämnad av tre mammor

Att bli bortlämnad av sin mamma sätter förstås djupa spår. Agnes Dahlberg har övergetts inte bara av sin biologiska mamma, utan också av de två kvinnor som därefter kommit att bli hennes mammor. När Agnes själv fick barn förstod hon vikten av att förlåta.

”Jag var bara några dagar gammal när jag lämnades utanför ett barnhem i Korea. Det var i maj 1971 och jag vet inget om min biologiska mamma. Jag har inga detaljer om min bakgrund, varför hon lämnade bort mig eller ens vilken dag jag föddes.

Efter några månader på barnhemmet blev jag adopterad och mina första två år var nog harmoniska, men det minns jag ju inte. När jag fyllt två separerade mina adoptivföräldrar och min adoptivmamma flyttade till USA. Det blev sporadiska möten genom åren och hon var långt ifrån en trygg famn. När jag var fyra år gammal träffade pappa en ny kvinna och en tredje mamma kom in i mitt liv.

Det var en annan tid och i min familj fanns det inte utrymme att dela med sig av tankar eller känslor och jag lärde mig att bita ihop.

När jag var 11 år flyttade vi till Japan och jag började på en internatskola. Jag kände mig som en främmande fågel som varken behärskade språk eller kultur och det var en tuff tid. Vi flyttade mycket och min uppväxt präglades av separationer, ja de har gått som en röd tråd genom mitt liv. Jag har skiljts från både mammor och vänner. Det har påverkat mig mycket.

Pappa och jag hade inte den bästa relationen och när han dog för 15 år sedan ebbade även kontakten med min tredje mamma ut. Jag vet än i dag inte varför. Kontakten med min adoptivmamma har genom åren varit begränsad. Avståndet gör det inte enklare.

Min bakgrund skapade en stark längtan att förstå både mig själv och andra bättre och jag flyttade till USA för att plugga psykologi och senare utbildade jag mig till samtalsterapeut.

Vissa perioder mådde jag inte särskilt bra och kunde hamna i negativa tankespiraler som bottnade i det förflutna. Jag var självkritisk och kände mig rotlös och besviken. I efterhand har jag insett att jag bar på en tung ryggsäck av obearbetade känslor.

Jag flyttade till Sverige och några år senare blev jag mamma. Det blev en vändpunkt för mig och ett nytt kapitel startade. Jag fick chans att vara den goda mamma, den jag själv hade behövt, som var närvarande, varm och engagerad.

Det kanske låter enkelt, men för mig har de små tingen varit läkande, som att vara ute i naturen med barnen, gå promenader eller plocka blåbär tillsammans.

Jag insåg att det fanns en skala i hur man kan må, och att jag kunde må bättre. Jag sökte hjälp och började i samtalsterapi och förstod också att jag behövde förlåta för att kunna gå vidare. Det var en stor inre process. Alla människor blir besvikna och känner sig någon gång missförstådda, det är en del av livet. Men genom att förlåta ger du dig själv möjligheten att bli fri från tankar och känslor knutna till det förflutna, för att sen kunna blicka framåt.

Jag har förstått att mina mammor gjort så gott de kunnat, utifrån sitt perspektiv och sina förutsättningar. Det har frigjort energi och livskraft. I dag lever jag mer i nuet i stället för att grubbla över det förflutna.

Kontakten med mina mammor blev inte som jag önskat, men jag är lycklig. Jag har makten att forma min egen mammaroll. För mig är det ovärderligt.”

Berättat för Karin Herou

Läs mer:

Årets familjeterapeut: ”Det bästa kan vara att skilja sig”

Malin Sävstam: ”Det finns ett sedan”