Agri Ismaïl: Jag blev kompis med luftkonditioneringen

Agri Ismaïl skulle ha tillbringat sommaren i Paris och sett Frankrike vinna fotbolls-VM på hemmaplan. Istället var han isolerad och fast i Kurdistan och började prata med en luftkonditioneringsapparat, döpt till Bob.

”Et un, et deux, et trois… ZERO!”

På den lilla tv-skärmen visades folkhavet på Champs Elysées, en och en halv miljon fransoser, den största samlingen människor sedan Paris befriades från nazisterna 1944. Det hörs en ramsa om att Frankrike vunnit mot Brasilien med 3–0. Frankrike hade vunnit VM i fotboll, och jag skulle egentligen ha varit där.

Istället satt jag i Kurdistan, utan någon som helst möjlighet att ta mig hem till Paris. Skolstarten var bara några veckor borta och gränserna stängda. Min enda vän var en luftkonditioneringsapparat jag hade döpt till Bob.

”Ser du det här Bob? Så jävla typiskt.”

Bob surrade.

Jag hade kunnat gå på finalen om det inte vore så att jag hade bråkat med precis alla vänner jag hade (någon hade hånglat med någon de inte borde ha hånglat med, saker eskalerade sedan som de kan göra för 16-åringar, och jag fick för första gången en förståelse för hur det Trojanska kriget kunde bryta ut över den sköna Helena). Till följd av detta gräl fick jag för mig att jag absolut inte skulle tillbringa sommaren i Paris, utan åka till Kurdistan. Mina föräldrar ryckte på axlarna, det var väl bra att jag ville åka till mitt hemland, och en moster sa att jag fick bo hos henne.

Året var 1998, och för att ta sig till irakiska Kurdistan var man tvungen att åka via semi-lagliga landvägar genom Turkiet och Iran. Det fanns ingen post, inget internet, och för att ens ringa ett samtal krävdes tillgång till en satellittelefon. Den enda filmen jag såg var Den galna professorn med Eddie Murphy (den fanns av någon anledning på en videokassett), och parabolantennen på taket gav mig tillgång till indiska MTV och israeliska FashionTV. Jag hade med mig en pocketutgåva av Kärlek i kolerans tid samt Sylvia Plaths samlade dikter.

Jag var, som det kanske framgår av beslutet att spendera en sommar långt ifrån alla jag känner och mitt val av litteratur, gravt deprimerad. Men till en början tyckte jag att min självvalda isolering från omvärlden var en bra idé. En månadslång detox där jag fick promenera i min mosters trädgård och skriva jättedålig poesi. En rätt idyllisk tillvaro, om man bortsåg från faktumet att jag var helt ovan vid de bakterier som fanns i allt man åt. Jag var magsjuk precis hela tiden, vilket gjorde utflykter till bergen svåra att ordna eftersom jag var tvungen att ha en fungerande toalett inom två minuters gångavstånd vid var givet tillfälle. Utöver det var jag nöjd med mitt val att fly världen för en sommar.

Sen stängdes gränsen. Jag minns inte ens vad som föranledde den diplomatiska krisen, men plötsligt var landsvägen genom Turkiet inte längre tillgänglig. Iran kvarstod, men jag behövde ett visum som jag inte hade och inte heller kunde söka (eftersom jag inte hade någon möjlighet att ta mig till en ambassad).

Egentligen hade inget ändrats: mina dagar utspelade sig precis som de hade gjort i flera veckor, men skillnaden mellan att vara avsiktligen isolerad och att vara fast. Frankrike hade gått och vunnit fotbolls-VM och istället för att fira på Stade de France som hade varit tanken från början hade jag valt att åka någonstans där jag inte hade några juridiska eller diplomatiska rättigheter. Jag ägnade all min tankekraft åt saker jag tyckte jag ändå kunde kontrollera, som att försöka fixa faktafel i kurdiska skolböcker (där det bland annat stod att det fanns pingviner på Nordpolen) som jag läst under sommaren för att förbättra mitt modersmål. När även detta misslyckades eftersom det visade sig att utbildningsdepartementet inte ansåg att en sextonårings påstående behövde tas på allvar tappade jag det. Det var ungefär då jag började prata med Bob, luftkonditioneringsapparaten som behövde matas med flera vattenflaskor om dagen för att göra mitt sovrum drägligt. Bob lyssnade på mina långa monologer om världens orättvisa, om att vara en del av ett statslöst folk omringad av nationalstater, om hur jag inte hade orsakat det som hände i Paris med flit, hur mina vänner var idioter och att det var deras fel att jag missade VM-finalen och den efterföljande festen. Bob surrade till då och då, pustade lite kall luft i min riktning som för att trösta.

Det blev snabbt uppenbart att jag inte skulle hinna tillbaka till Paris innan skolan började igen, och jag var tvungen att ringa mina vänner för att meddela vad som hade hänt. Jag stod som sagt inte längre på särskilt god fot med många av dem, men jag hoppades ändå att min situation skulle leda till lite sympati. Jag var ju fast i en krigszon! (Det var jag absolut inte, men det behövde inte de veta.)

Kaoset i Teheran var att föredra framför limbot jag hade befunnit mig i under sommaren.

Min moster såg till att jag fick använda en satellittelefon, en maskin som var stor som en resväska. Den skulle riktas in noggrant mot satellitens position på himlen utifrån en kompasskurs samt ens latitud och longitud. Samtalen kostade över nio dollar i minuten, och det var därför frustrerande att de två av tre första vännerna vars nummer jag kunde utantill inte var hemma. Istället fick man försöka förklara situationen för deras föräldrar som oftast knappt hade någon aning om vem man var. Det sista numret ville jag absolut inte ringa, på grund av ovannämnda problematiska hångel, men var till slut illa tvungen.

Efter ytterligare några veckor kom jag ut via Iran – någon kände någon som kände någon som kunde fixa ett transitvisum åt mig. Och även om hemresan var minst sagt händelserik (jag somnade bland annat i en bil som någon försökte stjäla med mig i baksätet) var kaoset i Teheran att föredra framför limbot jag hade befunnit mig i under sommaren.

Innan jag lämnade min mosters hem sa jag farväl till Bob. När jag återvände till Kurdistan tre år senare hade min moster slängt honom, ersatt min vän med en mer effektiv luftkonditioneringsapparat.

Läs fler artiklar av Agri Ismaïl:

”Jag ville skriva en roman om pengar”

New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död