Alger är den nya maten, nu skördas havets åker

Äta alger?! Ja, varför inte? Vi drog ut till Kosterhavets blå åkrar för att smaka på nyskördad tång och lära oss mer om hur världshaven kan lösa några av mänsklighetens stora problem.

Nu är vi på åkern, visst är den fin! Forskaren och algbonden Fredrik Gröndahl ler stort och stänger av motorn innan vi når öppet hav, vi är strax innanför det yttersta skäret Bonden. Han förtöjer båten i en av en radda små bojar och spanar ut över sin odling och undrar om den inte drivit lite i den oroliga sjön.

– Haven är en del av räddningen för världen och en ganska viktig del, skulle jag säga. Om vi vill minska vårt fossilberoende och ha verkligt hållbara lösningar måste vi jobba med hav och alger. Världshaven skulle kunna försörja jordens befolkning med mat men även ge oss alternativ till oljebaserade plastprodukter och en renare energi genom till exempel vågkraft. Allt som man kan göra med oljan kan man göra med algerna, men man kan dessutom äta dem, säger han.

Fredrik Gröndahl talar som en person som har ett mål, en övertygelse. Som hittat en mening med tillvaron. När vi tidigare på dagen träffades inne på land var det kav lugnt. Lovéncentret, där Fredrik Gröndahl verkar, ligger där vägen möter havet i Fiskebäckskil på Skaftö, längs den bohuslänska kusten. En samling hus längst ute på klipporna, en liten vetenskapsby där KTH, Chalmers, IVL och Göteborgs universitet tillsammans driver ett av världens äldsta men också ett av världens mest moderna marina forskningscenter.

Fiskebäckskil är annars dominerat av imposanta kaptensvillor som balanserar på klipphyllan med blicken mot havet. På segelfartygens tid vid 1900-talets början var det här Sveriges största hamn efter Göteborgs hamn. Carl Wilhelmson, målaren och professorn vid Kungliga konsthögskolan, föddes just här och hans ståtliga sommarvilla är den som skiner mest. Fredrik Gröndahl bor tidvis här numera, på en gård i närheten. När han inte är i Stockholm på KTH är det här han vill hålla till, ute på havet på sina blå åkrar. Han är en av forskarna som varit här längst, redan 1982 kom han hit. På hans visitkort står det flera saker, som docent i industriell ekologi, marinbiolog vid KTH – och havsbonde!

Tumlare och sälar är vanliga i vattnen här, vi ser en sälfamilj ligga och gona sig i solen, kutarna åker kana nerför den blyfärgade klippan. Späckhuggare har också etablerat sig på sista tiden. De var på väg till Norge, men gillade vad de såg och stannade till här.

Vi brukar kalla dem primörer när de kommer på våren.

Vi är alltså ute och åker på en åker. Men den här åkern är lite mer diffus än vad vi är vana vid från land. Från bojarna försvinner tunna rep ner i djupet, ungefär en meter under vattenytan sitter stora klasar alger. Det verkar kanske enkelt men havsåkrar kan vara svårjobbade.

– Nackdelen med att vara havsbonde och att odla alger är att det är lite bökigt, vi är väderberoende. Det är en aning sjö härute i dag men ingenting mot vad det kan vara. När det har blåst kraftiga stormar har vi fått hämta odlingen i Norge, men vi lär oss mer och mer om hur man förtöjer en havsåker, skrattar Fredrik Gröndahl.

Den ser heller inte mycket ut för världen, medger han, den blå åkern. Men den kan betyda mycket för densamma, världen alltså. Och det är en väldigt effektiv odlingsyta eftersom den är tredimensionell.

Fredrik Gröndahl drar mödosamt upp en stor klase i båten, de tunna gulgröna algerna ser närmast självlysande ut i det mjuka eftermiddagsljuset. När vi ser bonden och havet där i motljuset undrar vi om det är så här framtidens matförsörjare kommer att se ut.

– Förutsättningarna för att odla är väldigt bra här. När vi sår in algerna är de bara några millimeter stora. Lämnar man dem i havet för länge sker en liten påväxt, och det vill man inte ha när det gäller matalger, så vi skördar efter fyra-fem månader. Men ska man göra plast, gummi eller nåt annat spelar det ingen roll, förklarar han.

Fredrik Gröndahl drar loss en näve alger och riktar dem mot oss.

– Det här är sockertång, Saccharina latissima. Vi brukar kalla dem primörer när de kommer på våren. De är dessutom fullvärdig kost, de innehåller allt du behöver. Smaka!

Vi äter sockertång direkt från den blå åkern, guppandes på det lite oroliga havet. Det smakar mild umami, den femte smaken som är förhållandevis ovanlig här hemma men som är flitigt använd i asiatisk, inte minst japansk, matlagning. Där har sockertång och andra alger använts länge i köken, bland annat som smaksättare i misosoppa, sallader och sushi. Algerna innehåller proteiner, mineraler, vitaminer, omättade fettsyror och kolhydrater.

Sydkorea, Japan och Kina har stora algodlingar och ligger i framkant när det gäller produktionen. Men de måste gödsla sina odlingar. I Sverige behöver vi inte tillsätta näringsämnen, algerna lever i stället på den övergödning som finns här. Ett oönskat näringsöverskott vi själva skapat genom att släppa ut kväve och fosfor i haven. Genom att odla alger renar man på så sätt havet.

– Vi behöver inte göra någonting, bara ut med det och så väntar vi. Det är rätt fantastiskt, vi kan få mat samtidigt som vi får ett friskare hav, säger Fredrik Gröndahl. Algerna är även en effektiv koldioxidsänka och tar tillbaka en del av den koldioxid vi har släppt ut och hjälper på så sätt till att minska växthuseffekten.

Efter en stund flämtar forskaren. Fotograf Linda vill ha fler bilder men det är tungt, 15 kilo alger per meter lina kan man få ut. Det är en hög produktion. Målet är en tio hektar stor odling innanför Bonden, men det tar ett par år att få tillstånden klara.

– Vi vet hur man odlar alger och det fungerar väldigt bra. Men nu måste lagstiftningen ändras och det tar sin tid. Jag sitter med i regeringens arbetsgrupp för att förenkla det här, det kan inte vara för krångligt att bli algbonde, du ska i princip kunna anlägga en liknande odling med en sån här liten båt. Det får inte bli för dyrt och komplicerat. Odlingarna ska komplettera havskräftsfisket och den typen av fiske, algerna ska vara en del i att behålla en levande region.

Tillbaka på Lovéncentret får vi en rundvandring i lokalerna. På en av väggarna förkunnas på en stor skylt: Kristineberg – mötesplats för hållbar tillväxt. Det sjuder av aktivitet, forskare från hela världen samlas här (de kallas lite skämtsamt för krabbdoktorer skjuter Fredrik Gröndahl in) och framtiden ser ljus ut.

Under tioårsperioden 2021–2030 har FN beslutat att satsa särskilt på forskning om haven. Under devisen The Decade of Ocean Science for Sustainable Development har man identifierat havet som en del av en hållbar framtidslösning. Det kommer bli lättare att få anslag för att finansiera forskningen.

Algerna kan alltså både bli mat och ersätta mycket av det vi i dag tillverkar av olja, som bygg- och plastmaterial. Och även om vi inte har nått lika långt som i Asien med att införliva algerna i vår matkultur är vi bra på polymerteknik, på att göra alternativa plaster, förklarar Fredrik Gröndahl. Det handlar om nedbrytbara material som kan användas som förpackningar och liknande.

– En av mina elever har till exempel tillverkat alginatmuggar, såna man får hos tandläkaren. Man lägger dem bara i vatten när man använt dem så löses de upp, det är fantastiskt, säger han samtidigt som vi når biblioteket.

Vi tittar på några volymer från den första svenska Arktis-expeditionen. De är signerade. Fredrik Gröndahl visar ett brev från kejsaren av Japan och som för att understryka hur långt man nått med forskningen i Asien berättar han om hur alla japanska kejsare är marinbiologer, att man lever av havet på ett helt annat sätt än vad vi gör, och att kejsaren faktiskt har varit här.

– Han hängde här, åt räkor och jobbade med oss i flera dagar. När jag var i Japan nu senast pekade man på palatset och sa att där bor kejsaren. Ja, honom känner jag, svarade jag!

Vi lämnar Fredrik Gröndahl och besöker pittoreska Grundsund på Skaftö alldeles i närheten. Längs kanalen ligger båtar förtöjda, burar och bojar hänger på tork, fiskebodar och trähus ligger prydligt på led.

Vi funderar över Fredrik Gröndahls tes om att forskningen och algerna kommer att vara viktiga för de moderna kustsamhällena. För fiskarna, för restaurangidkarna, för att hålla samhällena levande med fast boende och inte bara sommargäster.

På restaurang Smultron & Tång träffar vi Magnus Hafström, kock och ägare. Han jobbade på Lovéncentret och kom i kontakt med många av forskarna där. Havet är hans största inspirationskälla och alger har han använt i matlagningen i många år.

– Den bästa tycker jag är bladtången. Blåstången kan vara lite besk, men man får ta bort blåsorna. Ett annat bra användningsområde är att baka med algerna, då får man in mer hav och umami i smakerna.

Även om Magnus Hafström ser potentialen finns det problem med algerna. Bland annat att få kontinuerlig tillgång, så att man kan planera. Även hållbarheten är en utmaning, algerna håller bara tre till fyra dagar. Och så är det matkulturen … Folk är inte riktigt redo för smaken. Men marknaden för veganmat kommer ju otroligt starkt, så kanske, kanske, funderar Magnus Hafström. Sedan ska ju yrkesfiskarna hoppa på tåget också.

– Man får be andra generationens fiskare, som Bobo här mittöver, att plocka tången åt en. De ger sig fortfarande ut i små båtar. Den gamla generationen säger att det är för mycket arbete.

Andra generationens fiskare, var det alltså. På andra sidan den smala kanalen stannar vi till hos Bobo, men han är ute på havet, berättar mamma Kerstin Roysson. Hon är en av få kvinnliga yrkesfiskare i landet. Familjen började fiska 1982, samma år som en ung Fredrik Gröndahl kom hit. Fisket har gått stadigt ner år efter år berättar hon, ja ett tag var det riktigt dåligt.

– Vi har varit på botten och vänt, det var när vi blev av med ålfisket för sju, åtta år sedan. Kanske kan algerna vara en del i möjligheten att överleva, och man behöver ju inga redskap, bara en lina, säger hon.

Men Kerstin Roysson har varit med förr och är försiktig.

– Det kommer nog att ta några år innan det är framme. När man hör Fredrik och de andra har de väldigt höga förväntningar på väldigt kort tid, det tror inte jag på. Att få folk att börja äta tång tar tid, det finns ingen efterfrågan ännu. Och att man ska börja tillverka allt med tången, det vill jag se först!

Hon håller upp en låda nyfångade kräftor som för att poängtera att det här fortfarande är vad som gäller.

– Men för min son Bobo kan algerna vara framtiden, och sedan har ju han två små pojkar i sin tur.