”Alla borde ha en Stefan på sin skola”

Han heter Stefan, kallas Dippe, och kan få aggressiva fotbollsfans att lugna sig, stökiga elever att anförtro sig. Varför rationaliseras pedagoger som han bort på skolorna?

Uppror i klacken. På långsidorna suckar och svordomar, sänkta halsdukar och huvuden, en lågmäld frustration. På kortsidan uppjagat vredesmod över att Hammarby går mot ännu en förlust. Är du inte troende supporter kan du inte förstå. Att vara troende supporter är som att ha en evig kärlek omöjlig att förskjuta. En smärta och en glädje. Det går inte att välja.

Zeke som räknades ut i skolan är nu färdigutbildad polis. Bredvid honom i klacken står Dippe, hans gamla elevstödjare, ett huvud längre än resten av klacken. Armarna i kors. Utåt sett förmår Dippe alltid behålla lugnet hur illa Hammarby än levererar. Men nu ser Zeke hur han flyttar händerna till sidorna och släpper ögonen från planen för att istället läsa av kortsidan som blivit en krutdurk redo att explodera. Matchen lider mot sitt slut. Hammarby kommer att förlora – igen.

Femtio, sextio supportrar är på väg över. Det ska planstormas. Dippe sätter fart. Han slänger sig över staketet nedanför läktaren och bort till kortsidan, höjer rösten och ställer sig med sina nästan två meter framför killarna. Zeke vet att det är för deras skull. Han vädjar till dem, inte som representant för Hammarby och jourhavande så kallad Supporter Liaison Officer som i samband med matcher fungerar som länk mellan supportrar, klubben, polis och arrangör.

Killarna pyser och frustar och trycker på. En del är maskerade, andra möter Dippe med blicken. De känner varandra. Det är hans gamla elever.

Dippe beordrar dem med sin kraftiga stämma att stanna. Han börjar prata med dem. Zeke kan inte höra exakt vad han säger. Men att det inte är bra för er. Vi går inte hit, något sådant. Inget märkvärdigt. Adrenalinet pumpar fortfarande i hela den stora frustrerade gruppen som rör sig som en och samma organism mot planen. Någon höjer rösten mot Dippe, och Zeke tror att det kört. De kommer planstorma ändå. Men Dippe står kvar och gruppen vänder sig mot personen som tänkt ge sig på Dippe. Adrenalinet rinner ur dem och situationen är förbi. Tjugo poliser med batonger och pepparsprej hade kanske kunnat stoppa planstormningen. Men här stod en enda person, tänker Zeke högt så här flera år efteråt när det börjat gå bra för Hammarby igen.

– Betydelsen av Dippe, säger han.

Zeke ursäktar sig, måste ta ett samtal. Det är Almedalsvecka och mycket att göra. Han är polis på Gotland nu.

– Ställ en enda person med jättestarka relationer och förtroende hos jättemånga, som har förmåga att omsätta en allvarlig och aggressiv, kanske till och med våldsam situation. En enda person löser ut det här på sättet han gjorde. Och vilka försvinner när det rationaliseras på skolorna?

Idag är Zeke 42 år och inte längre den stökiga killen med undermåliga betyg i en förort till Stockholm. En del sitter inne. Andra blev sedda och lyckades vända sina liv. Själv blev han polis. Dippe fanns för dem redan då. Om en ungdom mår dåligt och sitter och gråter är det 100 procent Dippe som tar kontakt, berättar Zeke. ”Vi löser det. Du har inte ätit. Vi kan prata om det. Vi ser till att stoppa i dig lite mat.” Han investerar tre timmar. ”Fan, du behöver en taxi hem så du får vara med dina föräldrar.” Han tar det samhällsansvaret, precis den bufferten i systemet som gått förlorad. Att man tar hand om varandra.

– Dippes öppenhet och helt ofiltrerade transparens i Tjena hur är läget? Att fråga det. Och mena det. Det är så sällsynt att han bemöts med misstänksamhet.

När jag stämmer träff med Dippe efter avslutad skoldag får jag ett sms där det står:

”God morgon Elinor.
Jag vet ju inte hur du ser ut.
Jag e 1,95, snaggad frilla o närmare 60 bast.
Syns i eftermiddag.”

I tunnelbanespärrarna väntar elevstödjaren Stefan Amrén, som är hans riktiga namn. I 30 år har han jobbat som resurs i skolans värld, 29 av dem i Aspudden där en stor andel av eleverna reste in från förorter som har det socioekonomiskt tufft. Häromdagen på en Hammarbymatch träffade han en före detta elev från Vårby gård som gick ut nian för 15 år sedan. Ibland ses de i Bajenklacken. Flertalet av dem han växte upp med sitter inne eller lever inte idag, berättade den före detta eleven för sin gamla elevstödjare. Att han hamnade på skolan i Aspudden när han gick i plugget var hans räddning. Det hade han reflekterat över själv nu när åren gått.

Stefan Amrén minns även en tjej som han jobbade med i årskurs nio. Hon gick i skolan en timme om dagen, max. Ibland orkade hon inte komma alls. Men efter grundskolan läste hon ikapp, kom in på gymnasiet och har i dag toppbetyg. Men framför allt och viktigast av allt, hejdar han sig.

– Hon mår bra.

Stefan Amrén jobbar nu på en stor grundskola på Kungsholmen i Stockholm. Han ingår i ett team med sex socialpedagoger på mellanstadiet. I Aspudden var de en och en halv på ett nästan lika stort mellanstadium.

– Sista läsåret var jag ensam på 50 procent. Då är det svårt att hinna se.

Att få komma in på skolan där han jobbar nu kräver flera övertygande samtal med rektorerna. Masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har skärpt säkerhetstänket på svenska skolor ytterligare liksom politikernas lagförslag om låsta portar och visitering som bot på våldet. Att ett syskon till en elev på skolan denna morgon tagit sig in för att överlämna kvarglömda husnycklar till sin lillebror får biträdande rektor att gå i taket. Fotografen och jag bevittnade nyckelöverlämningen och reagerade inte nämnvärt på att något var konstigt med det. Samtidigt förstår vi oron. Rädslan i rektorns ögon är äkta.

Inne i skolkorridoren kommer Dippe inte många meter innan eleverna, både tjejer och killar, vill high-fiva och knogkrocka eller bara ha kontakt för att berätta något för honom. De är såklart nyfikna på fotografen och mig också så vi får berätta att vi kommer att vara med Dippe på skolan idag.

– Ska du bli kändis, Stefan? retas en tjej som talar fyra språk flytande, berättar Dippe.

Halva dagen jobbar han i korridorerna och ute på skolgården, halva dagen i Uppehållet där det finns brädspel och pingisbord och dit högstadieeleverna kommer för att bara vila mellan lektionerna. Att han i klacken är Dippe verkar ha gått dem förbi och han tvingas berätta om hur han fick detta märkliga smeknamn, att han en gång i deras ålder förärades ett diplom för att ha diskat.

– Du är bajare – det är skitbra, utbrister en tjej i åttan när vi tagit oss genom korridorerna till Uppehållet.

– Neej! protesterar hennes klasskompis som är djurgårdare.

– Det händer ganska mycket bland många på skolan. Men mycket är bara trams. Många lärare verkar tycka att det där tramset är jätteallvarligt. Typ. Ni får inte tugga tuggummi. Men varför inte, egentligen? Är det världens största problem, undrar tjejen som håller på Hammarby.

– Du bryr dig om sånt som faktiskt är viktigt, säger djurgårdaren och vänder sig mot Stefan Amrén.

Han organiserar om sin långa kropp på den underdimensionerade pinnstolen. Tjejerna trängs i en soffgrupp.

– Ja, eller att någon har glömt sin penna. Såna skitgrejer. Så mycket negativitet. Man tröttnar på det.

De går i åttan nu och är rörande överens.

– Ja, det blir väldigt tjatigt och avbrott i lektionerna hela tiden. Stefan lyssnar på det som är viktigt. Som hur folk mår. Han ser.

Så byter de pronomen igen och vänder sig till Dippe på den klena lilla stolen.

– Det känns som att du är intresserad av hur det är att vara elev här på skolan. På riktigt, säger de i munnen på varandra.

Pingisbordet blir ledigt och tjejerna flyger upp ur soffgruppen för att hinna en match innan det är dags för nästa lektion. Dippe sitter kvar med blanka blå ögon så klara i sin färg att de tar över ansiktet. I samma stund dundrar killarna i nian in. Veckan tidigare har vi stämt träff med dem. De lirkar med Dippes kollega som bytt tjänst från skolbespisningen hit. De vill ha glass. De trugar och gör sig till och till slut ger hon vika – om de sätter sig ner och är tysta.

Med isglass i händerna lugnar de ner sig och börjar berätta öppenhjärtigt om droger, snabba cash, förnedringsvåld, betygsstress och bengaler som bränner sönder jackor och hud. Hur en av dem åkt fast för att burit omkring på en inför en match. Och hur lätt det är att dras in i kriminalitet idag om man inte är på sin vakt och tänker till några extra varv, hur en enda swish till fel person kan sätta dig i skiten.

– Små tjänster som byggs upp.

– Folk kommer fram och försöker ge saker.

– Det är nära hela tiden, i kompiskretsen.

– Det svåra är att komma ur det.

När lillebrorsan till en av dem började med droger anförtrodde de sig till Stefan. I en WhatsApp-tråd delger de varandra allt och där får Stefan vara med. De är AIK:are. Att Stefan håller på fel lag gör inget, säger de.

– Vi har aldrig haft en sån här relation med en vuxen förut. Alla borde ha en Stefan på sin skola.

Eftersom storebror och lillebror bor i en utsatt förort där drogvåldet tagit många unga liv berättade de om sina farhågor för Stefan, som direkt kontaktade en gammal elev som varit i det, men tagit sig ur. Fem minuter ifrån skolan ligger stammishaket Formaggio med rutigt kakel på väggarna och en stor målning av Nattvarden i modern tappning där Jesus och lärjungarna samlats runt en pizza istället för bröd och vin. Här ses de tillsammans med Stefans gamla elev som lämnat drogerna och kriminaliteten för att bli PT, personlig tränare, i Barcelona. Sju killar med kryp i benen som normalt inte klarar av att sitta still i många minuter lyssnar med stora öron på avskräckande berättelser om hur rädslan äter sig in som maskar, hur kroppen bryts ner och hjärnan fördärvas.

Stefan Amrén sänker rösten och konstaterar dystert att det pågått länge nu.

– Mina gamla Aspudden-elever börjar närma sig fyrtio. De fick pris på sitt huvud redan då och lämnade landet. Och de som åkt in berättar om överflödet av droger inne på anstalterna. Det är lättare att få tag på knark där än ute på gatan.

Men han påminner de rastlösa killarna med isglassar i händerna att de är lyckligt lottade som går på den skola de gör och har alla förutsättningar.

– Ibland undrar jag. Är det samma stad? Är det samma land?

Dippe svarar på ett meddelande om matchen mot Mjällby i kväll som vi ska följa med honom på. Isglassarna smälter.

– Vi vet. Kolla bara på Willes och mina betyg, 240, 250. Vi är sämst här och blir typ mobbade för det. Fyra stationer bort hade vi varit bland de bästa. Våra vänner där har 100. Det är som en mentalitet att misslyckas.

Isglassen lossnar från pinnen. Han spritter till och svär och glider ner i en Fatboy, en sittsäck, istället.

– Här är största problemet att vi kollar AIK i datorn på lektionerna. Mobil får vi inte ha. Men dator är liksom helt okej. Det är konstigt egentligen, för vi jobbar inte ett skit.

Arenagången är redan grönvit. Först äter Dippe sin traditionsenliga lasagne på Caffè Nero med utsikt över supporterflödet. Eftersom det är vardag blir det vegetariskt. Inför helgmatcher kött. Alltid lasagne. Och ingen öl eftersom han jobbar dagen efter. En ny sida av elevstödjaren visar sig. En rutinernas man och lite av en renlevnadsmänniska i vad han stoppar i sig. Han ser också betydligt yngre ut än sina snart 60 år. Zeke ringer och säger att han missar matchen, kommer inte loss från jobbet. Men jag får snart bekräftat det han berättat, att Dippe i arenagången, precis som i skolkorridoren, inte kan röra sig mer än en meter innan han blir stoppad av gamla elever som vill hälsa och kramas. Till slut får fotografen och jag göra som Zeke, gå före in till matchen.

”Man orkar liksom inte stå och vänta”, minns jag att hans vän polisen sa.

I samma andetag hade Zeke berättat om tifokulturen med sina rötter i Italien som vuxit från enkla flaggor till rena konstverk för att hylla sitt lag och höja stämningen inne i stadion. Genom åren har Dippe såklart i högsta grad varit involverad i tillblivelsen av dessa gigantiska skapelser. För att göra läktarkonsten möjlig behövs stora golv och då är en aula i en skola en perfekt plats.

– Ungdomarna i tifo-gruppen är otroliga i hela sin kropp och själ. Det tar oerhört mycket tid. De står hela helger i rad och jobbar, berättade Zeke.

Men det innebär också att de måste ha någon vuxen som är med dem och håller koll. En vaktmästare som jobbar lite extra för att låsa upp och låsa.

– Vem pröjsar hans lön? Det gör Dippe. För han tycker att grabbarna ska ha mening. Alla de här grejerna är självklarheter för honom. Han överväger inte. Det är bara självklart.

Läs mer av Elinor Torp:

Jeanette Koepke städade hos Magdalena Andersson – nu vågar hon berätta

Vad kostar utanförskapet?