Amélie Nothomb har sålt i miljonupplagor. Samtidigt delar hennes iögonfallande persona läsarkåren. Somliga älskar henne, andra tål henne inte. Vad är det som väcker så starka känslor?

Svart vidbrättad häxhatt. Tjocka svarta eyelinerstreck. Svarta kläder. Mörkrött läppstift. 

Amélie Nothomb låter sig sällan fotograferas, men när hon gör det är det så vi vant oss att se henne. Farlig, tänker jag. Men på jättefotot som pryder lobbyn på Rue Huyghens 22 i Paris – där hennes förlag Albin Michel har sina lokaler – sträcker hon besvärjande bägge armarna mot en fågel i flykt. Fotografiet är från omslaget till hennes senaste bok, Psychopompe. Jag tycker att fågeln ser ut som en Twitterduva. Men det är en trana. Psychopompe inleds med en fabel, berättad för lilla Amélie av hennes japanska barnsköterska. Den handlar om tranan som av kärlek offrar sin fjäderdräkt för att hennes mänsklige make ska väva ett vackert tyg som han sedan ska sälja vidare. Strävan att flyga, den gigantiska ansträngningen att övervinna tyngdlagen, är det bärande temat i romanen.