1600-talets häxprocesser upphör aldrig att fascinera, det visar inte minst den aktuella bokutgivningen. Kanske beror intresset på att berättelserna om trolldom, angiveri, sex och makt säger en del om vår egen tid.

De svenska häxprocesserna kan sägas ha utlösts av något så osannolikt som några synapser i en gets hjärna, en höstdag 1668.
Två barn, den moderlösa Gertrud, 11 år, samt Mats, 9 år, var satta att vakta getter vid Österdalälvens strand. När barnen blev osams smet några av djuren, lockade av den frodiga grönskan på en holme. Gertrud vadade rådigt ut för att hämta dem, men Mats tordes inte följa efter.

Och redan här börjar olika ”om inte” att tränga sig på; de som vägen till avgrunden är stensatt med.

Om barnen inte hade blivit osams. Om Mats inte hade varit rädd för vattnet. Om han inte sedan hade försökt skyla över nesan genom att påstå att älven hade varit livsfarligt djup och virvlande och Gertrud därför gått på vattnet med Djävulens hjälp. Om prästen inte hade fått nys om hans berättelse och trott på den. Om Gertrud inte inför prästen hade tagit tillfället att skylla trolldomen på pigan Märet, som Gertruds far – mot dotterns vilja – ville gifta om sig med.

Men därmed rullade den första lilla stenen iväg, som de följande åren skulle resultera i ett skred som drog med sig nästan 300 människoliv.

Ryktet om Märets djävulsförbund spred sig snabbt över landet. I städer och byar började barn berätta om hur trollpackor nattetid förde dem till Blåkulla.

De skyldiga sades vara kvinnor i deras närhet. Myndigheterna tog först inte vittnesmålen på allvar, men i befolkningen växte oron. Djävulens existens var ju lika odiskutabel som årstidernas växlingar och allt tydde på att han hade siktat in sig på barnen. Kraven på åtgärder blev allt högljuddare. De styrande tvingades visa handlingskraft. Inom kort flammade bålen.