Anna Charlotta Gunnarson går vilse bland våningar och villor
Det vimlar av välbeställda familjer och bortskämda barn i svenska tv-serier, men en hel klass tycks utraderad. Duger inte ”vanligt” folk längre?
”Trion” bygger på Johanna Hedmans roman. I huvudrollerna: Felix Sandman, Rebecka Harper och August Wittgenstein. // Foto: Anders Hazelius
Det vimlar av välbeställda familjer och bortskämda barn i svenska tv-serier, men en hel klass tycks utraderad. Duger inte ”vanligt” folk längre?
Arvika station, höst. Vid en gul brevlåda postar 72-åriga Gunvor ett kuvert adresserat till den tyska kompositören Ralph Siegel. Hans glada schlager Dschinghis Khan stegras i hennes inre när hon därefter kliver upp på perrongen och rakt ut framför ett förbipasserande tåg.” * Gnisslande inbromsning** Förtexter* Mitt synopsis var långt kommet när producenten bjöd in till möte. Historien utspelade sig i Gunvors enkla hyresrätt, där släkten nystade
självmordet. Producenten såg tydligt projektets potential, men ville göra manuset mer angeläget genom att flytta det till en herrgård utanför Karlstad. Vi delade inte känslan av angelägenhet. Idén dog redan på papperet.
Varje gång en ny tv-serie utspelar sig i välbeställd miljö undrar jag om ”vanliga” människor inte duger för branschen. Möjligen är det roligare att filma sekelskiftesvillor, regnsmatter mot spröjsade fönster och grillkvällar vid egen brygga, och pengar är ju ingen garanti för lycka, det sägs till och med att folk älskar att se förmögna människor lida, men de är trots allt … rika. Har råd att ta problemen till psykologen. Betalar för städhjälp. Nog är det friare att älta sina sorger i lummiga trädgårdar än i skrubben på en flyktingförläggning. Den som fäller tårar vid en öppen spis gråter trots allt i värmen.
Jag såg en känd dramakomedi, där seriens fattigaste farsa stoiskt uthärdar sonens tjat om en radiostyrd båt. Till sist köper pappan båtjäveln. Hur? Jag må vara fördomsfull, men erfarenheten säger mig att barn till utblottade föräldrar är oerhört lojala. De vet att prio är mat på bordet och tar tyst ansvar genom att låtsas nöja sig. Har man inte pengar till en lyxig leksak så har man inte. Om detta hastigt ändras snackar vi troligen sms-lån eller kriminalitet och det är inget lyckligt slut. Så vad berättade egentligen dessa scener?
På 1960-talet klagade regissören Bo Widerberg över att Ingmar Bergman spred en onyanserad bild av Sverige, då människorna i hans historier inte arbetade. I dagens skildringar jobbar visserligen folk, men många tittare har ändå aldrig kommit nära livet i Trion, Sjölyckan, Skilsmässobarn, Solsidan och Bonusfamiljen. Under ett SVT-mingel för ett tag sedan höll jag låda om detta för en gammal kollega. Han lyssnade uppmärksamt på mina utläggningar om hur medieklassen än i dag sprider en onyanserad bild av Sverige. Var finns identifikationen? Jag kräver inte misär, bara en mer varierad tv-vardag, där folk bor i lägenheter i stället för våningar. De flesta familjer styrs de facto heller inte av en patriark som utövar osynlig makt över samtliga via sitt bankkonto, som bekostar släktingarnas utbildning, resor, boende med sjöutsikt, ateljé och pool. Representerar detta filmarnas egen värld? Själv känner jag aldrig igen mig.
Min gamla kollega log. ”Nuförtiden är jag en av de utbudsansvariga för tv-serier”, sa han. ”Jag tar med mig dina tankar. Fler berättelser kan verkligen ta ett steg nedåt på klasstegen.” Överraskad log jag tillbaka: ”Gärna flera steg.” Han nickade. ”Flera steg.” *Eftertexter*
Läs mer:
Dagarna är kantade av mini-enkäter – bara konsertsalen är fredad

