Anna Charlotta Gunnarson: Här hittar du hoppet

När de mörka molnen drar in är det lätt att bli apatisk. Men det finns en magisk medicin som är helt gratis, menar Anna Charlotta Gunnarson och bjuder på sin bästa 10 i hopp-lista.

När man tappar hoppet märks det i hela kroppen. Man börjar darra och en stickande, pickande känsla väver sig in under huden. Hur många hinder hjärnan än sätter upp mot ångesten söker sig tankarna ändå in genom kryphålen och fastnar i de mörkaste vrårna. Man visualiserar det man inte vill se, formulerar omöjliga ord. Ältandet fördröjer varje vardagsprocess. Koka kaffe blir ett överjordiskt projekt, eftersom man hela tiden glömmer bort hur många mått man har hällt i, det smakar trä när man borstar tänderna, för ingen påminde om att man brukar ha tandkräm. Under sömnlösa nätter kippar man efter luft i dunklets kvävande tjocka.

Den sortens hopplöshet drabbas de flesta av emellanåt. När någonting tar slut. Kärlek. Pengar. En kropp. Ett liv. Att jäkta fram glädje mitt i sådana trauman leder sällan framåt, hellre då tillåta sig att kräla runt nere i dyn ett tag. Hopplösheten man däremot känner när den stora världen brinner är av ett annat slag. Isarna smälter. Krigen rasar. Barnen svälter. Katastroferna är för många att ta in och därför bänkar vi oss håglöst framför ännu en drama­serie och känner att det är lika bra att ge upp. Vad betyder lilla jag och mitt samvete? Ganska mycket, faktiskt. ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, skrev Astrid Lindgren. På samma sätt har vi som lever någorlunda drägligt ett slags mänsklig plikt att vägra bli ­apatiska. ”Den som har möjlighet att känna hopp måste också ta ansvar för hoppet”, skriver jag. Det kan börja med ett skratt. En blick.

I vintras ställde sig tidningen Vi frågan om sorg kan besegras med humor. Att svaret är ja har jag vetat sedan barndomen. En morgon i fjärde klass väntade mina bästa vänner utanför grinden. De höll varandras händer, som tvillingarna i skräckisen The Shining, och meddelade torrt att de framöver inte ville ha sällskap med mig till skolan. Vi hade inte bråkat, ingen hade gjort något dumt, jag var bara inte längre viktig för dem. ­Medan paniken steg inombords såg jag deras ryggtavlor försvinna bakom brandstationen, sedan ­rämnade marken. Från den stunden slukade ensamheten all min energi. I dagboken skrev jag deras namn om och om igen.

Något liknande hade aldrig mina gamla bästisar sagt. Jag saknade dem inte längre

Någon månad senare, på väg upp för branta backen, tog jag mod till mig och gick i kapp klasskompisen Anders. Mitt i steget började vi spontanskoja om våra föräldrar, en påhittad historia som fick oss att skratta hejdlöst. Morgnarna därpå strålade vi samman igen och lät fantasin flöda än vildare.

Jag minns skämt om en sockerkaka och en rykande skorsten och att någonting inom mig förändrades. Innan dess hade jag känt mig lite lagom kul, nu vällde oanade former av kvickheter fram ur mitt inre. Det var som att trycka på en knapp. Ni som har sett de underbara filmerna Insidan ut vet vad jag menar om jag påstår att en ny ö hade bildats inom mig. Humor-ön. Platsen där dräpande replikskiften står högst i kurs. En dag utbrast Anders att jag var den roligaste han visste. Något liknande hade aldrig mina gamla bästisar sagt. Jag saknade dem inte längre.

En annan gång kämpade jag med krampande mensvärk i högstadiets korridor. Jag kunde knappt hålla mig upprätt och höll på att kräkas. Då kom en äldre, tuff elev inspringande från regnet. Han hann bara några meter innan hans blöta skor slirade iväg mot det högblanka golvet. För att inte tappa balansen började han ta seriefigursliknande trippande steg i allt högre hastighet, i riktning mot mig. Förgäves. Hans kropp lyfte från marken samtidigt som den vreds vågrätt upp i luften, varpå benen formade två perfekta bågar som fick klackarna att klonka ihop med en ljudlig smäll. Sekunden senare landade han pladask, raklång, som limmad mot stenplattorna. Det var det mest sketchliknande jag någonsin hade sett och nu skrikskrattade jag rakt ut så att snoret rann. Mellan hulkningarna försökte jag halvhjärtat uppbåda en medlidande uppsyn, men tuffa killen samlade stukad ihop sig och lommade i väg. Först när jag pustade ut insåg jag vilken magi jag precis varit med om. Jag hade inte längre ont i magen. Ofta tänker jag på dessa bagateller när vänner och bekanta tappar hoppet. Jag försöker få oss att skratta. Inte för att den stora världen påverkas, men en fnissattack kan både bryta tankebanor och lösa upp knutar, tända ett ljus. Hopplösheten må dränera oss, men hoppet självt är också en fysisk kraft. Dagarna efter att Syriens diktator al-Assad drevs bort vittnade landets medborgare om hur de kände sig flera kilo lättare. Händer sträcktes ut, forna fiender tog ögonkontakt. Att våga tro på medmänniskan är den finaste formen av frihet. Vår mestadels förskonade del av jordklotet riktar emellertid ständigt in sig på jaget. Vuxna fokuserar på den inre resan, som ofta kräver svindyra behandlingar och sällan leder till annat än nya, svindyra behandlingar. Enligt senaste Ungdomsbarometern drömmer dagens svenska 7–14-åringar om rikedom. Tänk om vi talade mer om kicken i att hjälpa varandra. Att man kan känna sig som en vinnare bara genom att utföra en medmänsklig handling. Att gapskratt stärker såväl självförtroende som gemenskap. Att båda aktiviteterna dessutom är helt gratis. Och fulla av hopp.

Varje vecka publicerar vi två nya delar av Anna Charlottas 10 i hopp-lista, med tips på hur man gör tillvaron betydligt roligare och mer meningsfull. Se länkar nedan.

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer:

Anna Charlotta Gunnarsons 10-i-hopp, del 1