”Är det något Roy Andersson avskyr så är det snålhet”

  • 28 mar 2023
  • 11 min

// Foto: Thron Ullberg

”Är det något Roy Andersson avskyr så är det snålhet”
Hugo Alm

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

På fredag fyller Roy Andersson 80 år. Han är en av svensk filmhistorias allra största, men karriären har kantats av ekonomiska bekymmer, bråk och 25 år långa reklampauser. Vi har träffat filmjournalisten Mårten Blomkvist, som har försökt sammanfatta Anderssons gärning i en av vårens tyngre böcker.

Det är en rejäl bok Mårten Blomkvist har skrivit. Den väger en bit över ett kilo. Avlång som en filmruta och i fokus står en enda man, Roy Andersson. Regissören som slog igenom med En kärlekshistoria 1970, stod bakom publikfiaskot Giliap 1975 och sedan försvann från långsfilmsvärlden i 25 år – innan han kom tillbaka för att regissera kritikersuccéer i två decennier. Men boken öppnar med en hyllning till en annan svensk storhet, Bodil Malmsten. Åren innan författaren gick bort umgicks Mårten Blomkvist mycket med henne.

– Vi pratade ofta om Roy Andersson och hans filmer. Bodil sa: ”Honom borde du skriva om, kontakta Abbe Bonnier!” Hon var en så skärpt och bitsk person Bodil, så jag tänkte att om hon tycker det är värt att skriva om så kan jag gneta på och fortsätta skriva.

Blomkvist, som till vardags är frilansjournalist och flitig medarbetare i DN, har träffat Andersson under flera år. Samtalen har resulterat i boken Sånger från Folkhemmet. Blomkvist var först tveksam till vad man skulle kalla boken. Coffee table book betyder oftast en bok som ska ligga snyggt på ett bord och aldrig läsas, säger han. En bibliotekarie föreslog praktverk. Och visst finns det belägg för ordvalet: Förutom en biografi över Anderssons liv finns över 220 bilder av regissören, studion, filmerna, pressmaterial och annan kuriosa i boken, som har formgetts av Nina Ulmaja.

– Formen är jätteviktig, redan från början såg jag detta som en bok där bilderna skulle spela stor roll. Jag tror inte det har gjorts någon sån här bok om en svensk regissör tidigare. Det tyska förlaget Taschen har gjort ett par väldigt fina böcker om internationella regissörer däremot, varav en om Ingmar Bergman.

Blomkvist säger att han ville förstå hur filmerna blev till; vilket arbete och vilka idéer som ligger bakom.

– Något jag fick reda på under arbetet var att inspirationen till En kärlekshistoria kom från en stickbeskrivning Roy hade sett i en tidning. Roys producent Kalle Boman hade kvar en faksimil från tidningen, så jag kunde se vilket nummer av Damernas värld det var. Och jag hittade det där numret på Tradera!

Biografin täcker hela Roy Anderssons liv, från uppväxten i Göteborg, till studentåren i Lund och uppbyggnaden av Roys egen studio på Östermalm. Första kapitlet – Roy har lämnat byggnaden – skvallrar om dagens situation. Roy Andersson har nu flyttat tillbaka till Lund efter 40 år i Stockholm. Det är i huvudstaden han har bott merparten av sitt liv, och det är här han slår igenom som filmregissör. Roy Andersson är bara 27 år när En kärlekshistoria har premiär och har precis lämnat den nystartade Filmskolan. För att bli antagen på utbildningen måste man gå igenom en serie psykologiska tester som ska avgöra om man verkligen har en konstnärssjäl.

– Jag tycker den frågan är intressant. Varför gör Roy Andersson en film och inte jag? Man måste ha en viss självupptagenhet för att bli konstnär. Jag tror att många konstnärer har en förmåga att stanna upp vid en tanke och hålla fast i den.

Blomkvist ger Filmskolan rikligt med utrymme i boken. Den var högklassig, resursrik och innovativ. Bakom stod Svenska filminstitutets vd Harry Schein. Men honom kom Roy Andersson inte överens med. De unga studenterna var betydligare radikalare politiskt än socialdemokraten Schein, som ansåg att Andersson var den mest aggressiva och förvirrade ur det han kallade ”väckelserörelsen”.

– Schein kunde vara snorkig som fan, även om han var väldigt smart, konstaterar Mårten Blomkvist.

Redan efter två månaders studier började bråken mellan Schein och Andersson. En fransk filmfestival anordnades i Stockholm och filmen Leva för att leva visades. En grupp filmstudenter, däribland Roy Andersson, tyckte att filmen förminskade Vietnamkriget och demonstrerade utanför Operakällaren – där värden Schein tog hand om filmens regissör Claude Lelouch. Bland tillmälen som skanderades återfanns ordet ”fascist”, vilket var något magstarkt då Schein och Lelouch tvingats fly från Österrike respektive Italien på grund av fascistiska diktaturer.

”Sånger från folkhemmet”, skriven av Mårten Blomkvist och formgiven av Nina Ulmaja.

I dag har Andersson en mer blandad bild av Schein.

– Det där utgör ett exempel på hur det är att skriva en biografi. Ena dagen säger en person si, andra så. Jag kunde ifrågasätta det där och säga till Roy: ”I dag säger du att Schein gjorde så mycket bra, men igår sa du att han var ett jävla arsle.”

Framförallt innebar Filmskolan att Andersson lärde sig film och knöt kontakter. Däribland med den svenska filmindustrins viktigaste doldis: Kalle Boman. Demonproducenten blev Anderssons högra hand, en roll han haft för både Bo Widerberg (som Blomkvist tidigare skrivit biografin Höggradigt jävla excentrisk om) och som han senare skulle ha för Ruben Östlund.

Roy och Bo Widerberg blev vänner, Roys första jobb var som regiassistent på Widerbergs Ådalen 31. I Sånger från folkhemmet skildrar Blomkvist deras relation, som även hade ekonomiska aspekter. När Roy var ung lånade Widerberg ut pengar till honom så han skulle kunna köpa ett hus i Dalarna. Ett par år senare – efter att Andersson börjat med reklamfilm – hade de bytt roller och Roy lånade ut pengar till Widerberg.

– Det var rart att höra om. Det var inte särskilt viktigt för Roy att få tillbaka de där pengarna.

Detta är centralt för Andersson, menar Mårten Blomkvist, givmildheten.

– Klasstillhörigheten har format honom. Upplevelsen av folkhemmet. Det tog hand om honom, som han ser det. Och är det något han avskyr så är det snålhet. Snål fick man inte vara. Han är en politisk människa och har starka åsikter om politik och filosofi men när han verkligen fick en stålhård blick var när han pratade om snålhet.

Efter besvikelsen med Giliap tog det 25 år innan Roy Andersson regisserade långfilm igen. Däremellan hände dock två mycket viktiga saker: han regisserade runt 300 reklamfilmer och köpte ett hus på Östermalm som han byggde om till en filmstudio, Studio 24.

Varför tog det Roy Andersson 25 år att komma tillbaka till att regissera långfilm?

– Han byggde upp studion, framförallt. Studion i sig borde stå på hans verksförteckning! Sedan fick han ut mycket av reklamfilmandet, det var ett sätt för honom att få göra film. Men han tröttnade ett tag innan han slutade.

När Sånger från andra våningen kom ut 2000 blev Roy känd världen över. Filmfolk vallfärdade till Studio 24.

– Vid ett tillfälle kom en kvinna från Kina och hon var totalt andäktig. Roy satt på våningen ovanför men de vågade inte ta uppe henne för de var rädda att hon skulle svimma. En gång när jag var där för att prata med Roy kom en rysk kvinna och hälsade på. Vem som helst kunde komma och träffa honom. Sedan hade han ju problem med alkoholen och satt ofta på en bar i närheten. Så det var inte så svårt att stöta på Roy i Stockholm.

Blomkvist berättar att man har en annan syn på Andersson i utlandet, många vet inte om att han har arbetat med reklam under nästan halva sin karriär. Blomkvist fördjupar sig i flera av reklamfilmerna i Sånger från folkhemmet och har träffat medarbetare som jobbat med Roy under reklamtiden (däribland Göran Greider som är statist i en reklamfilm för Skolöverstyrelsen 1981). Även under tiden mellan Giliap och Sånger från andra våningen stod Roy emellanåt i centrum, trots bristen på långfilmer. Ett exempel är den kontroversiella och i dag kultförklarade valfilmen för Socialdemokraterna från 1985. Uppståndelsen runt filmen – som bland annat resulterade i att en skribent i Svenska dagbladet skrev att valfilmer borde kunna anmälas som tvivelaktig marknadsföring – har i dag fallit i glömska.

Hur har bilden av Roy förändrats under hans karriär? Han har ju emellanåt varit lite kontroversiell?

– Han har verkligen varit kontroversiell! Först så var han det unga geniet. Sedan kom Giliap som blev nedsablad. Han och Kalle Boman kände en kyla och vrede från filmindustrin. Men sedan kom försvar från intelligentian och då stärktes bilden av Roy igen. Han fick sympati från kulturvärlden.

Vilken roll har han spelat i svensk filmhistoria?

– Han är en av våra allra största. Det som är speciellt med honom är inte bara att han är regissör utan att folk kom till Studio 24 och lyssnade på honom, folk sökte sig dit. Många pratar om Widerberg och Bergmans inflytande men med Roy är det mer konkret. Jag tycker han borde vara mer av en förebild än vad han redan är.

Fler utvalda artiklar