Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favorit?

  • 15 mar 2024
  • 7 min

// Foto: Montage. Jonas Denil/Unsplash, TriArt Film, Svensk Filmdatabas, Thorn Ullberg.

Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favorit?
Nils Niemi Boman

// Foto: Montage. Jonas Denil/Unsplash, TriArt Film, Svensk Filmdatabas, Thorn Ullberg.

Lyssna på artikeln

Den 15 mars är det premiär för Hanteringen av odöda. Och fler verk av John Ajvide Lindqvist ska snart upp på vita duken. Varför är filmfolk så förtjusta i hans böcker? 

Zombierullen Hanteringen av odöda har nyligen haft premiär. På gång just nu är också film- och tv-versioner av Sommaren 1985, Människohamn, Himmelstrand, Verkligheten och Evig kärlek. I en digitaliseringssatsning av äldre klassiker på Svenska Filminstitutet ingår Låt den rätte komma in –ett förvånansvärt samtida bidrag med tanke på att den hade premiär 2008. 

Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favoritförfattare? Filmkritikern Fredrik Sahlin tycker att det känns så.

–Anledningen till att hans böcker blir så bra filmer är främst att han skriver så filmiskt. Han sätter in läsaren snabbt i situationen och miljön. Sedan är det dessutom alltid en perfekt mix av det övernaturliga och realism, som i alla de bästa skräckfilmerna. Realismen är lika viktig som det övernaturliga för att det ska bli otäckt och det förstår John Ajvide Lindqvist. Han är Sveriges ­Stephen King.

Men är känslan ömsesidig? När John Ajvide Lindqvist försöker sätta ord på hur det känns att se en riktigt bra film överger han stundtals ord. I stället blir det entusiastiska, gutturala läten. ”Unnhhh, aghhh!” Lite som en av zombierna i Hanteringen av odöda. John Ajvide Lindqvist minns hur E.T. skakade om hela hans väsen, och hur vissa skräckfilmer fått honom att skrika rakt ut i biosalongen. 

Har du någonsin reagerat på en bok på det sättet?

–Nej absolut inte, säger John Ajvide Lindqvist. Med en bok kan man sitta i den där stillsamma, pulserande fasan, men chockeffekter är fullständigt omöjliga att åstadkomma i en roman. Litterära jump scares existerar inte.

Måhända hör det till marknads­föringen att en författare ska se fram emot filmatiseringen av sin egen bok, men de utkast som Ajvide Lindqvist hittills har sett av Hanteringen av odöda beskriver han ändå som mycket sorgligare, vackrare – ja, kanske rakt av bättre – än boken den bygger på. Ett produktionsbesök i Oslo gav honom dessutom möjlighet att göra en cameo som begravningsentreprenör. 

John Ajvide Lindqvist
// Foto: Thorn Ullberg

Boken kretsar till stor del kring hur Sverige hanterar att de nyligen döda vaknar upp. Krishanteringen på samhällsnivå saknas dock helt i Thea Hvistendahls film: samhället och myndigheterna är närmast ansiktslösa, ungefär som i E.T. I stället bjuds tittaren på mer personliga berättelser om dödsdrabbade familjer.

–Det är snarare en meditation om döden, än en klassisk zombiefilm, säger John Ajvide Lindqvist. Mer fasa än skräck. Jag tycker Thea fångar det omöjliga hoppet som dyker upp när någon nära dör, hoppet som skriker ”Snälla snälla, kom tillbaka!”

Diverse boksigneringar har fått John Ajvide Lindqvist att förstå att Hanteringen av odöda är en läsarfavorit, men författaren är själv inte så förtjust i sin zombie­roman. Han tycker att boken känns som en rörig bunt idéer som aldrig riktigt gifter sig. En segdragen hallucination, ett långkok där han inte kan urskilja de olika smakerna. 

–Med en så spretig bok får man chansen att koncentrera saker och ting i en film­version. Man kan välja ut det mest intressanta för en vassare helhet. Långkoket blir lite mer buljongtärning.

Vägen till en filmversion har dock varit relativt lång. Redan 2006 köptes filmrättigheterna och John Ajvide Lindqvist påbörjade manusarbetet. Men producenterna hade åsikter och för­fattaren fick skriva om. Mer manusarbete för att sedan mötas av samma uppmaning igen: ”Skriv om, skriv om, skriv om.” Projektet bollades mellan olika ­produktionsbolag och visan fortsatte i flera år med samma refräng. Ajvide Lindqvist började känna sig uppgiven.

–Det finns knappast något träligare än processen fram till en färdig film. Hade jag inte lagt så mycket tid på oavslutade film- och tv-projekt, hade jag säkert hunnit skriva tre eller fyra romaner till vid det här laget.

Till slut dog projektet. Ajvide Lindqvist började skriva manus för en tv-version av sin roman Lilla stjärna för HBO, en satsning som senare också rann ut i sanden. Under arbetet blev Ajvide Lindqvist kontaktad av Thea Hvistendahl som berättade att hon ville adaptera Lilla stjärna. Men i stället fick hon den senaste versionen av film-­manuset till Hanteringen av odöda, och snart vaknade manusliket till liv igen, när det norska projektet påbörjades.  

Den 9 februari är det norsk premiär för Hanteringen av odöda. Svensk premiär är inte spikad än. // Foto: Morten Brun.

Med Låt den rätte komma in gick det snabbare. Bara fyra år mellan boken och Tomas Alfredsons film. Därefter följde kvickt en amerikansk version. Novellen Gräns gjorde Ali Abbasi bejublad film av utan allt för mycket trassel. Utöver det har det även blivit ett antal novellbaserade kortfilmer. Med dessa färdiga filmer, de pågående satsningarna och även de projekt som aldrig fick se dagens ljus, har John Ajvide Lindqvist blivit minst sagt bekant med film­maskineriet. 

Har du filmtankar redan när du skriver en roman?

–Jag skriver inte för att det ska bli film, men skrivandet är en väldigt visuell process för mig. Jag ser ofta mina böcker i huvudet som en serie bilder. Att skriva en roman är som att bygga ett hus där jag kan hänga upp alla dessa bilder som tavlor. Med det bildtänket blir det rätt tacksamt för film senare. 

Själva processen i att skriva ett film­manus menar John Ajvide Lindqvist inte skiljer sig så mycket från att skriva en bok. Det är snarare i vad som händer efter att manuset är klart som bokvärlden och filmvärlden är annorlunda. 

–När boken är klar och korrekturläst kan man ge ut den, men med en film är det så många människor och finansiärer som har åsikter. Det är så mycket nervositet, för det är helt andra pengar det handlar om. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i den processen och filmmaskinen, det är nog inte särskilt många som är det, men jag är så ­fruktansvärt förtjust i film som konstform. Därför kan jag inte låta bli att röra den världen. För mitt eget bästa borde jag hålla mig borta, men jag kan inte.


Ur Vi Läser #6 2023.

Läs mer:

Ernst De Geer om skammen i debutfilmen

Christian Daun, välkommen upp på Dramaten-scenen

Fler utvalda artiklar