I autofiktionens tid har förhållandet mellan skönlitteraturen och sanningen blivit alltmer komplicerat. Och kan vilken text som helst kallas ”roman”? Uppenbarligen.

Den som läser assyriern Lukianos roman En sann historia, skriven på 100-talet, får omgående anledning att fråga sig hur titeln förhåller sig till innehållet.

Huvudpersonen råkar inledningsvis ut för en storm som driver hans fartyg ur kurs. Till slut klarar han sig i land på en dittills okänd ö. Där badar björnar i floder av vin, träd ser ut som kvinnor. Kort därefter får han nya problem med väderleken – han sugs upp av en virvelvind och hamnar på månen. Resten av berättelsen är knappast mer trovärdig.

Skeptikern Lukianos ”sanna historia” skrevs i polemik med hans samtids reseberättelser. I dem redogjordes för allsköns monster och häpnadsväckande fakta, trots att det saknades verifierbara belägg. Lukianos menade att hans bok, till skillnad mot de andras, faktiskt var sann; sann eftersom han redan i inledningen förklarade att allt var påhittat.

Lukianos satte därmed, redan för 2 000 år sedan, ett bläckfläckat pekfinger på en av romanformens centrala egenskaper. Den etablerar sin egen sanning. Det är som när Lewis Carrolls Alice ramlar ner i kaninhålet och hamnar i Underlandet. Allt är overkligt, men det är den verklighet Alice – och läsaren – har att förhålla sig till. Romanen är sann, även om den handlar om osanna saker.