Bannerhed möter fågelmålaren som ville flyga

  • 3 jul 2020
  • 21 min

// Foto: Moa Karlberg

Bannerhed möter fågelmålaren som ville flyga
Tomas Bannerhed

// Foto: Moa Karlberg

Lyssna på artikeln

Som barn lekte han sparvhök och nötskrika. I dag målar Lars Jonsson fåglar som ingen annan, kanske för att han ser individen i var och en. Vi får följa med på fågelskådning, det finns inte en mås som är den andra lik.

Jag har en fäbless för ettåriga fiskmåsar, säger Lars Jonsson.

– De har något näpet över sig med sitt runda huvud och samtidigt ett särpräglat ansiktsuttryck som lockar mig att måla porträtt. Och så gillar jag den här kontrasten mellan den silvergrå manteln och vingtäckarnas varmare toner med dragning åt café au lait.

Lars Jonsson har vevat ner rutan till sin dunkelblå folkabuss, monterat upp tubkikaren mellan dörren och förarsätet och fäst ritbordet över ratten. På passagerarsidan ligger den stora färglådan, stödd av en lagom tillknögglad motorsågskartong. Utsikten är en gotländsk stenstrand och ett blåsigt hav med bländande ljusvita bränningar när solen tittar fram.

Och så alla fåglar en bit ut förstås.

Efter några sekunder är trolleriet i gång. Vänsterögat i kikaren och högerhandens pensel i ständig rörelse mellan färgkopparna, vattenburken och akvarellblocket – och strax har fågeln återskapats och fått evigt liv på det vita arket och kan flyga bäst den vill.

Lars Jonsson skissar konturer, slabbar till färgtoner och målar fram sina fåglar med en fart som är svår att förstå. Skuggor och dagrar, färgskiftningar och ljusreflexer uppstår liksom av sig själva, som om ögat styrde handen.

– Jag brukar börja med att titta igenom trutflocken. Har jag tur hittar jag någon kaspisk trut, men annars är både silltrut, gråtrut och havstrut fina motiv med karaktär.

I dag bjuder vyn också några ejderhanar – gudingar kallade – ute vid revet, men mest är det skarvar i hundratal, liksom utplacerade som vaktposter på sina stenar där vågorna slår. De bevingade reptilerna må vara Sveriges mest hatade fåglar, men som motiv har Lars Jonsson inget emot dem.

– Skarven har något urtida över sig som påminner om dinosauriestadiet i fåglarnas utveckling. Huvudet är spännande att måla, med den där kallgröna tonen på ögat, ungefär som färgen på slipade glasbitar man kan hitta på stranden.

Även gudingens fina nyanser har Lars Jonsson lockats av många gånger genom åren.

– Jag brukar använda prinsesstårtegrönt till nackfläcken. Med lite täckvitt i så får den en blek men ändå intensiv färg. Bröstet har drag av nyponros med gulaktiga toner, men en mulen dag i april blir det i stället kallt grårosa. Man blir aldrig klar över hur färgerna skiftar med ljuset. Men det är väl därför man håller på. Man blir aldrig färdig.

Och om fågeln du målar sticker iväg?

– Ibland kan man fortsätta med en annan, om den står likadant. Fast det är svårt. Det är så små nyanser. Om man målar porträtt av en människa så funkar det ju inte att tvillingbrorsan kommer i stället. Det är de individuella särdragen jag vill åt, att hitta varje fågels personlighet, kunna fånga bilden i stunden. Samtidigt är det här flyktiga, eteriska hos fåglarna en del av fascinationen för mig. Plötsligt försvinner de och lika plötsligt är de tillbaka. Oanat. Jag lockas mycket av deras väsen. Och deras ansikte.

Helst målar han i akvarell, en teknik som också förutsätter närvaro.

– Olja är som en femsetsmatch i tennis, akvarellen som ett simhopp. Tekniken måste vara hundraprocentig!

Det är också därför han målar direkt i fält, inte efter fotografi i ateljén: för att komma åt exakt det han ser, inte det han vet. Han nämner den store naturmålaren Bruno Liljefors, som verkade i en annan tid och ofta fick nöja sig med döda djur som modeller. Målningen med duvhöken som slår en orrhöna i en tall är arrangerad, fåglarna uppstoppade och fastbundna med ståltråd.

– Det här är kanske mitt fadermord, säger Lars Jonsson försiktigt, behöver liksom väga sina ord lite grann.

– Jag tycker att han målar överjordiskt, men det var något med reflexerna i ögonen. De var alltid lika, oavsett ljus. Alltid ett blänk, ofta för stort. Det blev ett manér helt enkelt. Han hade haft ett skjutet djur framför sig, inget liv, och det var en stark upplevelse för mig när jag insåg att man kan skapa liv genom att sätta pricken i ögat på rätt sätt. Eller ta bort.

Lars Jonsson har ställt sin folkabuss på Rivet, Gotlands absoluta sydspets.Här har han fokus på en fiskmås. // Foto: Moa Karlberg
Lars i sin hemmasnickrade ateljé. Han blandar färgtoner simultant med att han ser fåglarna. // Foto: Moa Karlberg
På östra sidan av Storsudret, vid Aurriv, får han syn på en skärsnäppa. Hundarna Ronja och Alma är alltid vid hans sida. // Foto: Moa Karlberg

Vi är på Rivet, Gotlands yttersta udde i söder där Lars Jonsson har tillbringat tusentals timmar med att fånga fåglar och ljus med pensel. Folkabussen har hängt med i över 30 år, och det är minsann inte vilket fortskaffningsmedel som helst han skumpar omkring i. Det är en rullande ateljé som rymmer allt och som dessutom har gjort sin ägare beroende. Krånglar bilen så blir det lätt grus även i måleriet.

Han kliver ur och tar hundarna Ronja och Alma med sig, två jaktgolden som virvlar runt som i ­paradiset. Vill vi gå en bit bortåt fyren till, se om vi ser något?

Landskapet påminner om en afrikansk savann snarare än svensk betesmark. Karga kalkgräsvidder med vindhärjade enbuskar och utbredda slånsnärj. Några vildaplar som sticker upp med sina risiga kronor.

Måsarna står som fladdrande drakar mot vinden som tar i så att den river sidorna ur anteckningsblocket.

– Ser ni fiskmåsboet där borta, i toppen av en hagtorn?

Han kikar och pekar. Får syn på ett par gravänder nere vid tången.

– Det är nästan absurt med den här lackröda näbbens lyster! Och det tog ett bra tag innan jag förstod att jag måste blanda i lite grönt för att få fram djupet i det rostfärgade bröstbandet.

Sånglärkorna höjer sig kvillrande upp i skyn en bit från stranden, får föra en ojämn kamp med havet för att höras.

– På våren är det så mycket fågel här. Hoburgsklippan är det första nattsträckarna ser när de kommer över havet i gryningen. Den blir som en magnet som drar till sig tropikflyttare som flugsnappare, näktergal och olika sångare.

– Det är den bästa tiden på året. Då övergår fascinationen i besatthet hos mig. Jag kan inte vara någon annanstans än ute.

Gravand // Av: Lars Jonsson

Lars Jonsson har ägnat sitt liv åt att studera, måla och skriva om fåglar. Gett ut fälthandböcker och påkostade konstböcker på flera språk, skrivit initierade tidskriftsartiklar, hållit föredrag och lett exkursioner, ställt ut på fina gallerier och museer i Sverige och utomlands, blivit hedersdoktor i Uppsala.

Fågelförälskelsen var ögonblicklig och drabbade honom mycket tidigt. Tidigare än minnet, som han själv uttrycker det. Och aldrig att han tröttnar. Nyfikenheten består. Alltid finns det något nytt att upptäcka.

I vintras, till exempel, åkte han till fastlandet för att studera den sibiriska papegoja som går under namnet tallbit och som närmast invaderade Syd- och Mellansverige i sin jakt på oxel- och rönnbär. Det var något med könsbestämningen av ungfåglar och åldersbestämningen av äldre honor som inte var helt klarlagt. Utflykten resulterade i en niosidig artikel i Vår fågelvärld, med ett 30-tal nytagna fotografier och detaljerade analyser av stjärtpennornas form, armtäckarnas längd och olika grågröngula nyanser på honornas huvud och bröst.

– Sådan är jag, säger han halvt ursäktande. Jag går i gång på det som fortfarande är outforskat, kan inte slå mig till ro.

Till saken hör kanske att det var just denna art som skänkte honom en av de första riktigt starka fågelupplevelserna i livet.

– Jag hade ett möte med ett tallbitspar vid en bäck i den nordfinska fjällskogen när jag var elva år, och det sitter som fastnaglat i mitt inre. Det var också min första utlandsresa. Jag fick följa med två äldre damer och en farbror som skulle bila till Nordkap.

Nu har han bott på Gotland i 44 år. Storsudret har blivit hans plats på jorden, ett eldorado inte bara för fågelvänner utan också för den som fascineras av ljuset och dess oändliga skiftningar.

Även i Lars Jonssons ateljé är naturen och ljuset högst närvarande. Den är inrymd i en vinkelbyggd gammal stenladugård och har stora glaspartier ut mot den djungelliknande grönskan. Hagtorn och salmbär, oxel och slån. Ett hav av skummande hundkäx och en skogsdunge en bit bort. Östersjön brusande och blånande där bakom.

Platsen heter Lilla Sindarve. Vi ställer oss och tittar ut. För honom är detta vardag sedan 1988, för mig en nyväckt dröm att beskåda.

– Jag brukar behålla hundkäxen för kärrsångarens skull. Den gillar örtdjungler, som det står i de gamla handböckerna.

Säger han i samma ögonblick som en talgoxe på andra sidan fönsterrutan fångar hans uppmärksamhet. Hona eller hane? Smal eller bred slips?

Inget är för litet, inget är för stort i Lars Jonssons värld.

En trappa upp kommer man i jämnhöjd med ekens guldgröna krona där självaste sommargyllingen har suttit och visat upp sig för konstnären, antagligen ovetande om vilka svårigheter den vållade honom. Till slut tvingades han kapitulera för dess osannolika färgprakt. I boken Dagrar skriver han: ”Allt känns smutsigt och urvattnat när jag jämför med originalet. Inget kan svara upp mot hans lyskraft. Det gula ställt mot de korpsvarta vingarna gör honom till en dröm, en overklighet. Alla syner går inte att återskapa.”

Ur ett ritningsskåp drar han fram det ena bladet efter det andra. Mest skisser och akvareller. Återkommer till hur viktigt det är för honom att kunna fånga ögonblicket, att det är det som skapar liv och autenticitet.

– Kanske är mitt sätt att måla också en liten protest mot synsättet att avbildningen som konst skulle vara meningslös. Det tycker inte jag. Även abstrakt konst avbildar, men kanske mer en känsla eller ett tillstånd. Och inom litteraturen har den exakta iakttagelsen alltid varit viktig.

Han lägger ett par bilder mellan oss.

– Här ruggar vinden upp havsörnens halsfjädrar så att de påminner om en gamkrage, särskilt med det här förstärkande skuggspelet. Det är inget jag skulle kunna hitta på hemma i ateljén. Eller ta den här årthanens rörelse och blick, speglingen i vattnet. Tillsammans skapar det ett innehåll som känns viktigt för mig. Det blir inte bara en bild av en årta vilken som helst.

Utanför ateljén låter Gotlands landskapsfågel plötsligt höra sitt typiska lockläte – hiiit, hiiit – och Lars Jonsson höjer ett lystrande finger.

– Halsbandsflugsnappare. Kom!

Vi rundar buskaget och kikar in i grannens trädgård.

– Där! I päronträdet, den stora klykan och grenen till vänster. Ser du? Den sitter och putsar sig.

Jag ville vara fågel och lade mycket tid på att bygga olika bon, tyckte att fågelboet var det vackraste som fanns.

Han började tidigt, Lars. Redan under lågstadieåren gick han allt oftare den rätt långa vägen – kanske en mil fram och tillbaka – från radhusområdet i södra Stockholm till Ågestasjön för att titta på fåglar och försöka måla av dem, driven dit av lika delar nyfikenhet och bortlängtan.

– Jag upplevde en ensamhet inombords. Ibland satt jag i ett träd och lekte att jag var en nötskrika eller en sparvhök. Jag ville vara fågel och lade ner mycket tid på att bygga olika bon, tyckte att fågelboet var det vackraste som fanns. Taltrastens till exempel, med mossan utvändigt och skålen inuti som de murat av rutten ved och saliv, och med de turkosa äggen i.

En gång i åttan fick han tillåtelse av föräldrarna att skolka från sin pryoplats i ett växthus. Han åkte till Naturhistoriska riksmuseet, satte sig och målade av ett diorama med brushanespel – och lyckan var gjord. Museidirektören såg hans bilder och bad honom komma tillbaka med fler. Strax fick han ställa ut där och blev uppmuntrad av storheter som Gunnar Brusewitz.

– Jag minns när Brusewitz såg på mig och sa: ”Det här kommer du att kunna leva på”. Det var ett sådant där ögonblick som formar ens liv.

Föga anade han väl då att det 50 år senare skulle finnas ett museum som bär hans eget namn, men så blev det. I Vamlingbo prästgård närmare bestämt, dit Linné för övrigt anlände den 9 juli 1741 under sin berömda gotländska resa. Han antecknar: ”Hoburg är ett av det märkvärdigaste, som naturen formerat på hela Gotland och ligger här till en oändelig höjd, såsom ett det skönaste kastell.” Och i dag alltså magnet för de flyttfåglar som Lars Jonsson ägnat en stor del av sitt liv åt att måla. Så kan trådar också löpa samman.

– Korsnäsgården på tv betydde också mycket. Jag minns hur Harald Wiberg satt och tecknade tjädrar och harar, jag tyckte att han skapade en hel värld. Och Den magiska pennan! Det var en animerad kortfilm om en ensam pojke med en speciell penna. Om han ritade en hund på väggen så fick den liv och kunde följa med honom. Den gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Det var något med magin i att kunna teckna något som blir levande. Bruno Liljefors kom först senare, när jag började intressera mig för att måla i olja.

Som 19-åring sökte Lars Jonsson till Konstakademien i Stockholm men kom inte in.

– Jag hade bestämt mig för att bli konstnär, så det är klart att det var en besvikelse. Samtidigt stod inte fågelmotiv så högt i kurs i den tidens politiserade konstklimat. Och det jag älskade och brann för redan då var naturen.

Motgången var snart glömd, fåglarna väntade och redan året därpå fick han det lika hedrande som omfattande uppdraget som skulle leda fram till hans stora genombrott: fälthandböckernaFåglar i naturen som gavs ut i fem volymer 1976–1980, omfattande hela Europas fågelfauna.

Stockviken och strandängarna vid Aurriv väntar. Vad kan ha hänt där i dag?

Doften av hav och tång slår emot oss, och det tar inte många minuter förrän Lars Jonsson har läst av vikens vatten och stränderna runtomkring, identifierat och pekat ut fågelarterna för oss som en trädgårdsmästare som vill visa sina gäster vad som växer och frodas i rabatterna.

Skärfläcka, rödbena, strandskata, myrspov, kustpipare, silvertärna …

Och man förstår med en gång att detta mer än något annat är hans landskap: strandängen och den långgrunda havsviken. Här har han sin målarbänk och sin motivvärld, här trivs vadarna som han tycker så mycket om. Skärfläckan allra mest, som också pryder logotypen till hans museum en halvmil härifrån.

– Där har du den! Mellan de båda stenarna, aningen skymd av vassen. Ser du?

Visst. Som en Greta Garbo på styltor, lite uppnäst så där. De långgrunda vikarnas fagraste uppenbarelse, gracil som en silkeshäger och så fint tecknad i renaste vitt och svart att man ser för sig hur Skaparen suttit ner med en kinesisk tuschmålare vid sin sida.

– 1981 var det, säger han innan jag hunnit fråga. Då fann jag min plats, det här flacka landskapet, med skärfläckor, det som resulterade i boken Ön några år senare. Det här var också något nytt inom naturmåleriet, här hade inte Liljefors varit. Strandängen blev min.

Här hör och ser Lars Jonsson allt. Minsta lilla vissling eller pip identifierar han omedelbart, som en simultantolk. Gluttsnäppan långt ute i vattnet – en ljus prick bara – artbestämmer han utan att ens behöva ta fram handkikaren.

Femtio meter bort ligger ett gammalt försvarsvärn halvt gömt i stranden och minner om en annan tid, en annan kris än den mer abstrakta vi lever i nu med koldioxid och virus som största fiender. Inte längre ryssen i första hand, som på 80-talet när jag själv var värnpliktig vid Blekingekusten och hotet mer konkret.

Lars Jonsson släpper kikaren, låter den hänga om halsen när jag för klimatet och coronakrisen på tal. Blickar ut över havet.

– Jag tror att de mjuka värdena har blivit viktigare för många människor, säger han. Intresset för odling och trädgård ökar. Man tänker över sitt liv och funderar på var man vill tillbringa sin tid, får kanske en mindre materialistisk syn på livet. För mig har den här våren inneburit mer eftertanke och nostalgi. Jag har börjat lyssna på Taube igen och återvänder allt oftare till de gamla naturskildrarna – Bengt Berg, Sven Nilsson, Arne Sucksdorff – från den tiden då det fanns en mystik runt vildmarken, det oupptäckta, den ensamme vandraren.

Och att Lars Jonsson kommer att fortsätta skildra naturen på sitt alldeles egna sätt råder det ingen tvekan om. Han vill återskapa så många ögonblick med måsansikten, skärfläckor och gudingar han bara förmår.

– Jag blir aldrig mätt. Jag drivs av en stark vilja att göra varje ny bild så sann som möjligt. Och det finns alltid mer att upptäcka. I våras såg jag en hämplinghona samla spindelväv till ett bobygge. Det har jag aldrig sett förut

Skärfläckor // Av: Lars Jonsson

Fler utvalda artiklar