Bendjelloul: ”Kändes som om jag var på väg att bli galen”

Mammas demens fick författaren och filmkritikern Wanda Bendjelloul att i panik börja skriva ner saker hon varit med om. Som resan till Khadaffis Libyen när hon blev beskjuten. Eller mindes Wanda fel? Vad är egentligen sant, undrar hon i nya boken Minnets labyrint.

Världskartans länder ligger där de ligger, men minnet har sin egen geografi. Där kan ett sjukhusrum i Stockholm och Muammar al-Khadaffis Libyen dela gräns med varandra, förenade i en union av absurda omständigheter.

– Jag är lika upptagen av minnet och den betydelse vi tillmäter det som alla andra, berättar författaren och filmkritikern Wanda Bendjelloul.

– Men när min mamma diagnosticerades med hjärntumör, på kort tid blev dement och sedan dog blev vad som dittills hade varit abstrakta tankar väldigt konkret. Hon och jag hade gått från att inte ha någon kontakt på 15 år till att jag släppte allt för att vårda henne. Den akuta stressen fick mig att själv börja glömma grejer. Det kändes som om jag var på väg att bli galen. I panik satt jag bredvid hennes säng och skrev listor över sådant jag hade varit med om, för att bevisa att jag inte hade glömt dem.

Ett av minnena på listan var en resa nästan 25 år tidigare, i Svensk-libyska vänföreningens regi. En resa så apart att den med tiden blivit nästan osannolik.

– När någon sade att va, har du varit i Libyen så kunde jag berätta att jag hade varit där på ett marxist-leninistiskt läger, blivit beskjuten och så vidare – det slags anekdot som väcker förundran och skratt. Men med åren hade allt blivit lite lost in translation. Vad var egentligen sant? Jag ville hitta andra personer som kunde bekräfta vad jag mindes.

Resultatet av efterforskningarna är den nu aktuella boken Minnets labyrint – en fascinerande och personlig berättelse, som associativt väver ihop olika tider och teman. En av vävens rödaste trådar är just resan 1997.

Libyenfärden var en del av den excentriske envåldshärskaren Muammar al-Khadaffis propagandaverksamhet. Några år efter revolutionen 1969 hade han lanserat Jamahiriya, en egen islamistisk socialism. Som en del i dess internationella spridning bjöds utländska ungdomar in till landet, för att få uppleva dess förtjänster.

1988 annonserades följaktligen i svensk dagspress: ”Drömsemester till det gröna Libyen för unga arbetare och studenter”. Resorna kom att bli en årlig begivenhet fram till 2001, med deltagare från hela världen. Bortom rubriken väntade dock en vistelse full av motsägelser, improvisationer och absurda inslag. För att undgå de internationella resesanktionerna mot Libyen gick färden från Malta, med ett rostigt gammalt passagerarfartyg. Inte ens arrangörerna själva verkade sedan ha riktigt grepp om syftet med vistelsen. Det blev en del föreläsningar och studiebesök, men också mycket dötid på hotellet. Klaustrofobin fick deltagarna att på olika sätt ifrågasätta värdarna och deras regler, vilket ledde till tilltagande friktion.

De flesta resenärerna var unga vänsteridealister, men inbjudan lockade även högerextremister och partysugna östeuropéer. Wanda Bendjelloul har spårat upp 27 av dem.

– Det har varit ett jättejobb – jag kommer aldrig ge mig på ett sådant här researcharbete själv igen.

Det finns flera skäl till att efterforskningarna har varit krävande. Ett är att resorna gjorde mycket litet avtryck i sin samtid. Ett annat är att de skedde före internet, så dokumentationen finns i bästa fall i någon bortglömd arkivpost. Ett tredje är att Libyen i dag är en kollapsad stat, som på randen till inbördeskrig styrs av säkerhetstjänsten.

– Jag ville redan från början åka ner, för att se om det finns tv-arkivmaterial sparat. Men den senaste svenska journalisten som åkte dit fängslades och hotades med avrättning. Om man till och med kidnappar jättefattiga gästarbetare från Bangladesh för att utpressa deras familjer och sedan mördar dem, så inser man riskerna för en vit kvinna att gå omkring där.

De kanske inte riktigt har försonats med den där unga personen de var

Wanda Bendjelloul fick i stället börja med dem som hon kunde hitta från sin egen resa 1997. De ledde sedan vidare. Genombrottet var en låda med deltagarlistor, som hon hittade på Riksarkivet. Vissa av resenärerna ville gärna berätta om den underliga resan, andra slängde på luren.

– De kanske inte riktigt har försonats med den där unga personen de var.

Själv ser Wanda Bendjelloul med värme på sig själv som 21-åring – hon som följde med på resan i hopp om att kunna wallraffa sig till en karriär som utrikesreporter. 90-talet är överlag en tid hon gärna skulle se skildras mer.

– Där finns många paralleller med 68-rörelsen, en naiv men fin hoppfullhet. Som ung kände man att man ändå kunde påverka utvecklingen i världen, även om det kanske inte stämde.

Men boken handlar alltså lika mycket om det förrädiska minnet. Även hågkomster där varje detalj är tydlig visar sig ibland vara en efterkonstruktion. Ett av Wanda Bendjellouls starkaste minnen från resan är när bilen hon färdas i blir beskjuten. Men när hon nu stämmer av händelsen med de andra passagerarna skevar händelseförloppet. Chauffören förnekar att det ens inträffade.

– Jag gillar när det uppstår ambivalens, så om olika minnesbilder motsäger varandra har de fått stå kvar. Alla de här rösterna får bilda ett collage av en händelse och någonstans bland dem finns det om inte en objektiv sanning så i alla fall en berättelse.

Läs mer:

Sommaren 1967: Sex, droger och drömmar som gick i kras

När Sverige skulle göra som Oppenheimer – skaffa en atombomb