Bianca Kronlöf om manlig tystnad

  • 23 aug 2021
  • 5 min

// Foto: Thron Ullberg

Bianca Kronlöf om manlig tystnad
Terri Herrera

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Många betraktar Bianca Kronlöf som en gapig jävel. Men nu vill hon fokusera på tystnad.

I april i år lade skådespelaren Bianca Kronlöf ut några filmklipp på Instagram där hon läste upp ”Brev till Soran”, ”Brev till alla manliga komiker” och ”Brev till branschen”. Strax därefter började telefonen ringa och plinga. Klippen – som i skrivande stund har setts tre miljoner gånger – delades och hyllades. Tidningar ville göra intervjuer och kollegor hörde av sig. Fast där syntes snart ett mönster: kvinnliga kollegor gav öppet sitt stöd till Biancas brev om sexism i komikervärlden. Männen skrev uppskattande hälsningar privat – men tog inte ställning offentligt.

Så dina manliga kollegor bemötte diskussionen om tystnadskultur med tystnad?

– Ja faktiskt, och medierna ville bara föra diskussionen på individnivå. Det kändes som jag skapat ett monster. Jag behövde distans för att förstå reaktionerna.

Hon stängde av telefonen, tog hand om sin dotter och skrev. Hon skrev om samtal hon haft med män, samtal hon blivit avbruten i eller inte vågat ha. Om våld, krogragg, pappor och grupptryck. Resultatet blev debutboken Brev till mannen som kommer ut i september. Processen har varit rekordsnabb – från idé till färdig bok på ett kvartal.

– Samtidigt är det inga ihopslängda tankar. Jag hade mäns händer på min kropp redan innan jag kommit i puberteten och har behövt förhålla mig till manssamhället i hela mitt liv. Mina vänner och jag har diskuterat feminism sedan gymnasiet. Nu vill jag verkligen prata med män om de här frågorna.

Vilket brev var svårast att skriva?

– Brevet till farfar. Jag tyckte så mycket om honom, men han slog sin fru och sina barn. Jag önskar att han hade fått hjälp att må bra. Att han inte fick det gjorde honom livsfarlig. Extra svårt är det att farmor bad om hjälp flera gånger, men viftades bort.

Bianca Kronlöf går igenom olika typer av tystnad som boken berör: Chocktystnaden (Hjälp, jag vet inte vad jag ska säga), reflektionstystnaden (Jag måste processa detta), lathetstystnaden (Jag orkar inte protestera) och medhållstystnaden (Det är ändå rätt åt henne).

– Det är långt ifrån alla män som slår, våldtar och mördar – ja, annars skulle det inte finnas några kvinnor kvar. Problemet är den stora massans tystnad, oftast inte av illvilja utan av bekvämlighet. Eller rädsla för att säga fel.

Vilken egen tystnad ångrar du mest?

– Oj, det är ganska många grejer som …säger Bianca Kronlöf och rösten tjocknar. Hon harklar sig. Börjar om.

– Förlåt, men det är så många obehagliga situationer som passerar revy. Jag tänker på alla de gånger jag har låtit mig bli överkörd. Det gör fruktansvärt ont att svika sig själv. Men jag tänker också på högstadiet, när andra for illa och jag tittade bort.

Det är lite samma lathetstystnad som du tidigare nämnde?

– Ja, jag tror vi alla har gjort oss skyldiga till den. Samtidigt är det enkelt att göra annorlunda. Ingen kräver att man ska agera direkt. Man behöver vara välformulerad. Det kan räcka med att du på ett möte påpekar att du vill höra tjejen i hörnets åsikter, så har du ändrat hela maktordningen i rummet. Fan, vad lätt det är att vara man och feminist! Det gör ont att säga det, men det vore ignorant att förneka det. Det är skillnad om jag eller en man uppmärksammar tjejen i hörnet.

När män bryter tystnaden – vilken är din drömmening?

– ”Jag håller inte med.” I brödraskapet ingår ofta en lojalitet som gör att man accepterar konstiga skämt och taskiga kommentarer. Om fler bröt jargongen skulle vi ha en mikrorevolution på gång.

Fler utvalda artiklar