Carina Bergfeldt: ”Jag ljög för alla om att jag läst den”

I Carina Bergfeldts barndomsby fanns inget bibliotek, däremot Tracys hämnd. Men det var Stephen King som fick henne att våga bli romanförfattare.

Det är inte böckerna som syns först hemma hos Carina Bergfeldt: det är dinosaurierna som myllrar över golvet. Favoritintresset hos femårige sonen Hamilton får ta plats.

–Fast jag har plockat undan en del, säger Carina Bergfeldt och presenterar sedan de närmaste dinosaurierna.

–Här är en brachiosaurus, en triceratops, en stegosaurus … och det här är min favorit, en ankylosaurus. Den är rätt snäll. En växtätare som inte vill slåss i onödan, men svansen är en klubba som den kan krossa benen på en tyrannosaurus med. Om den måste! Den kan försvara sig, den är mitt totemdjur.

Bakom dinosaurierna finns bok­hyllorna, fullproppade med egna böcker, vänners böcker, klassiker i tummade pocketupplagor och förvånansvärt många dubbletter. Niklas Natt och Dags 1794 finns i två exemplar, likaså Delia Owens Där kräftorna sjunger (både på svenska och engelska).

–Jag kommer inte ihåg vilka jag har köpt och så råkar jag köpa ett exemplar till. Och Delia Owens har jag inte ens läst … Jag tänkte göra det, men sedan gick jag på galapremiären när den blev film och ljög glatt om att jag redan hade läst den. ”Det är en fantastisk bok”, sa jag till alla. Sedan var det på något sätt för sent.

Carina Bergfeldt har läst sedan hon var mycket liten, och började läsa vuxen­litteratur med en gång. 

–Vi bodde i en by med åttiotre in­vånare, det fanns inte ens ett bibliotek. 

Hennes mamma hade hyllorna fulla av Sidney Sheldon, Judith Krantz och andra storsäljande författare från sjuttio- och åttiotalet.

–Vi hade inte så många barnböcker hemma, och jag älskade de där berättelserna om kvinnor som vågade ta för sig och slå tillbaka. Sidney Sheldons Tracys hämnd. Jag har haft mina största läsupplevelser med den sortens litteratur, och det är fortfarande min favoritgenre. Berättelser ska vara spännande.

Hon ville skriva själv, det visste hon tidigt och skrev egna böcker redan som barn. Hönan och guldägget minns hon fortfarande. Men ju äldre hon blev, desto svårare blev det att skriva böcker. Istället blev det journalistutbildning i Göteborg, och så småningom hamnade hon på Aftonbladet som reporter. 

–Stephen Kings handbok Att skriva är sedan länge en av mina viktigaste böcker, säger hon och letar fram ett slitet och välläst exemplar ur hyllan.

–Han tar ner skrivandet på jorden och säger: Om jag kan, så kan du också. Bara skriv! Gör det bara. Strunta i prestationsångesten, sänk garden, det behöver inte vara bra från början …

Med Stephen Kings råd som stöd sökte Carina Bergfeldt så småningom en tio veckors skrivarkurs i New York och tog ledigt från Aftonbladet. Att skriva på engelska var förstås ursvårt, men det handlade om att lära sig metoder.

–När jag kom hem på kvällarna gick ju kreativiteten på högvarv, och då började jag skriva på allvar.

Debutdeckaren Fadersmord utspelar sig i Skövde, med baktanken att precis som Camilla Läckberg ha en geografisk förankring. Fast, påpekar Carina Bergfeldt och skrattar, Skövde kanske inte är lika charmigt som Fjällbacka. 

Tanken var att fortsätta skriva en deckarserie, men innan boken kom ut hade Carina Bergfeldt hunnit bevaka terrordådet 2011 på norska Utøya. Hennes reportage renderade henne Stora journalistpriset.

–Jag ville ju skriva boken om Utøya sedan, men förlaget ville hellre ha en uppföljare på Fadersmord. Jag kämpade med den i ett och ett halvt år, en klassisk deckare som bara gav mig ångest. Det kändes ju i varje cell att det var fel.

–Man ska inte skriva det man tror är klokt, utan det man brinner för. 

Det insåg hon efter att ha läst Grejen med verb av Sara Lövestam. Att skriva en bok om grammatik är tämligen apart i bokbranschen, men Sara Lövestam gick iland med det och skrev en av de roligaste grammatikböcker som finns. Jo, den blev läst också.

Alltså tog Carina Bergfeldt ledigt och åkte till USA för att skriva Sju dagar kvar att leva. I den intervjuade hon den dödsdömde Vaughn Ross, men också människorna runt honom: prästen, fängelse­direktören, offrens familjer, mördarens flickvän och en polis.

Möten med människor och böcker, både egna och andras, går som en röd tråd genom hennes liv. Ibland tvinnas trådarna ihop, som när hon läste vännen Simona Ahrnstedts Betvingade, andra delen i en romantisk bokserie som utspelar sig på 1300-talet i Sverige.

–Det var första gången jag verkligen blev kär i en romankaraktär. Sedan träffade jag min man Jesper och upptäckte att han var väldigt lik Markus Järv i Betvingade. Jag hade träffat romanhjälten! Fast Jesper var harmonisk och det oroade mig lite i början, vad pratar man om med någon som inte har några spöken i sitt liv? Sedan upptäckte jag att det fanns annat att prata om.

I vår kommer Carina Bergfeldt med sin första historiska roman, En dag ska vi återvända. Där är det beckmörkt allvar: den handlar om Sveriges historia som slavnation, när Gustav III köpte den karibiska ön Saint-Barthélemy dit man skeppade slavar från Ghana.

–För mig var det en chock att upptäcka att vi också är en gammal slavnation, det förändrade min Sverige­bild. Varför lär vi oss inte detta i skolan? Vi behöver erkänna den delen av vår historia.

Ur Vi Läser nr 6 2025.

Läs mer:

Jessika Gedin: ”Jag skiter väl i vad folk läst, eller inte”

Marie Lundström: ”Kan den här människan bära mina förtroenden?”