Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”

Hennes knivskarpa radiorapporter ger drabbade människor i Mellanöstern en röst. Privat har de senaste åren i Cecilia Uddéns liv präglats av oväntad kärlek och djup sorg när hennes älskade Elisabeth Ohlson somnade in. Vi träffar den prisbelönta korrespondenten på mammas gata i Kairo.

Varje kvarter i denna jättestad har sitt eget liv, sin egen karaktär. Så när Cecilia Uddén går ut genom porten på sin gata i stadsdelen Zamalek en fredagsmorgon, muslimers helgdag, hörs inget buller från Kairotrafiken. I stället fylls luften av småfåglarnas vinterkonsert, från sädesärlor, näktergalar och tornseglare som snart ska förbereda sin flytt till det nordiska vårljuset.

Fortsätter hon längs sin gata, uppkallad efter en kvinnlig sultan i 1200-talets Kairo, blir hon genast igenkänd. När hon passerar sin väninna Hebas hus noterar portvakten att det var ett tag sedan hon var där och ropar glatt ”Åh, var har du varit?”. Han fortsätter med egyptiska artighetsfraser: Må din dag bli vit som grädde! Må din dag fyllas av jasmindoft! Det ger den arabisktalande Cecilia bilder i huvudet, sådana som hon brukar återge för svenska radiolyssnare med sin känsla för bildspråk och detaljer. 

Sedan många år har Cecilia Uddén sitt hem på Zamalek, en stadsdel på en ö i Nilen. Där befinner hon sig bokstavligt talat på mammas och pappas gata. I det gamla stenhus där hon bor, levde hon också en tid som barn, fast någon trappa upp, när hennes pappa Per var Ericssons chef i Egypten och hennes mamma Chatarina var reseledare och turistguide. 

Kairos finkorniga damm har lagt sig över Zamaleks akacior, fikusträd och mangoträd i väntan på de regn som sällan kommer. Här ligger gamla patricierhus som bedagade skönheter intill modernare höghus i betong. Här finns smågator med slaktare och hantverkare, nära ambassader, konstgallerier och barer. Går man in på en pub känns det som om man befinner sig bland övervintrade figurer ur Nobelpristagaren Naguib Mahfouz roman Sorl över Nilen, där han skildrar desillusionerade egyptiska intellektuella under Nassers era.

I militärstyrets Egypten har förhoppningarna från arabiska våren slocknat. Ingen vågar sticka upp huvudet mot militären, som kan spärra in egyptier på brutala sätt.

Cecilia säger sig väldigt sällan vara rädd i sitt stora bevakningsområde, trots allt förtryck och konflikterna i Mellanöstern. 

– Det beror mycket på att jag är svensk. Här i Egypten har jag inte anledning att vara rädd på samma sätt som mina egyptiska kollegor och vänner, som kan buras in utan att någon bryr sig.

Hon har visserligen blivit slagen av en egyptisk soldat en gång och frihetsberövats ett par andra gånger. Men när hennes egyptiske fixare twittrade om ett gripande, nådde det snart Carl Bildt och Margot Wallström som i sin tur twittrade ut förhoppningar om att Sveriges Radios korrespondent snabbt skulle friges. 

Om alla står på ett torg går jag hellre in på en bakgata.

– Det blev jag. Jag vet inte om någon inom den egyptiska staten såg vad de skrev och tyckte att det var pinsamt. Men händelsen gjorde att jag känner mig ganska trygg.

Hon kallar sig inte krigskorrespondent. Hon tycker inte om att trängas bland världspressen i konfliktsituationer. 

– Om alla står på ett torg går jag hellre in på en bakgata.

Cecilia föredrar att knacka på en dörr och träffa en farmor och några barn i stället för att prata med gubbarna utanför. 

– När militanta killar på till exempel Västbanken eller i Libyen berättar om hur modiga de är, pratar jag i stället med deras systrar eller mammor. Det brukar ge mycket mer.

Men en korrespondent på plats kan också bli vittne till gastkramande situationer.

– Viktigast då är att få ur sig sina berättelser. Det vet jag av erfarenhet. När jag har upplevt någonting som jag kanske egentligen inte hade velat se och sedan inte får publicera det, har jag brutit ihop. 

När folk frågar henne hur hon orkar, svarar hon:

– Det beror på er, att ni lyssnar. 

Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 blev upptakten till dagens skakande utveckling i Mellanöstern. Cecilia blev uppringd från Ekoredaktionen tidigt samma morgon och de berättade ur nyhetstelegrammen att det pågick raketbeskjutning från Gaza. Cecilias första reaktion: ”Herregud, det sker ju jämt.” Men ganska snart gick raketlarmet i Jerusalem.

– Då förstod jag att det var mer omfattande. 

Därefter dröjde det flera timmar innan världspressen, däribland hon själv, fattade att raketerna var en dimridå för Hamas och Islamiska jihads massakrer och kidnappningar på musikfestivalen Nova och israeliska gränskibbutzer. 

När detta skrivs befinner sig Mellanöstern i ett skruvstäd mellan USA:s president Donald Trump, palestinska Hamas och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Det mörker som präglar regionen är det värsta Cecilia har upplevt sedan hon inledde sin karriär som korrespondent 1993.

Värst har varit att bli kallad för antisemit eller anklagas för att stödja ett israeliskt folkmord.

– Det har funnits otroligt mörka perioder under alla åren med krig i Gaza och terrorattentat. Men tidigare har det alltid funnits någon sorts hopp om försoning, även i väldigt mörka stunder. Så oförsonligt som idag har det aldrig känts.

Cecilias mejlkorg fylls av både beröm och hatmejl. Hat har hon ofta råkat ut för genom åren, men nu är det grövre än tidigare. 

– Värst under det senaste året har varit att bli kallad för antisemit eller anklagas för att stödja ett israeliskt folkmord. Folk får gärna kritisera min rapportering och ifrågasätta vad jag har rapporterat om. Men när jag får en sådan stämpel, som jag tycker är så orättvis, kan det förfölja mig.

Hemma på Cecilias vägg i Kairo hänger diplom för de många priser hon belönats med. Senast Stora journalistpriset som hon i höstas tilldelades för tredje gången, nu tillsammans med radions medarbetare i Gaza, Sami Abu Salem. Bland prismotiveringarna finns en annan som hon särskilt gillar. Det är Cordelia Edvardson-priset, efter Svenska Dagbladets legendariska Jerusalemkorrespondent.

En rad i motiveringen lyder ”för att hon vet vad folk har i sina kylskåp och varför”. 

Numera blir hon inte bara igenkänd som radioröst utan också från medverkan i SVT. Hon blir fortfarande överraskad över genomslagskraften, igenkänningen.

– Det är otroligt rörande när 20-åriga tjejer kommer fram och säger ”Hej, jag är ditt fan”. Då blir jag otroligt paff. Jättesmickrad. Och lika förvånad varje gång.

Den som vill stämma träff med Cecilia Uddén bör utrusta sig med tålamod. Är det inte cheferna på Sveriges Radio och utvecklingen i Mellanöstern som tvingar henne att planera om, kan flygförseningar sätta stopp för hennes tidtabell – eller något så banalt som kapplöpningen på storflygplatserna, mellan terminaler och säkerhetskontroller. Sådant tillhör korrespondentens mindre charmiga vardag.

Bevakningen kräver improvisationsförmåga och stundtals minimalt sömnbehov. Men också förmågan att hämta kraft. Det gör hon med familj och vänner, eller genom promenader, som i det historiska Kairo. Denna sömniga fredagsförmiddag börjar vi med en frukost på ett gatukafé med egyptisk bönröra, foul, som doftar vitlök, spiskummin och citron. Cecilia passar på att röka en vattenpipa i ett tehus, ett hål i väggen. Vi går upp på ett hustak som tillhört den legendariske arkitekten Hassan Fathy, som levde för hållbart byggande långt innan begreppet etablerats. Vi fortsätter till Tältmakarnas gata, där kommersen pågår inför fastemånaden ramadan. Cecilia stannar till för en pratstund hos en försäljare som hon brukar handla tyger av. Längre bort, vid Nilens strand, kliver vi på en felucka, en klassisk Nilbåt. En yngre man som jobbar vid kajen påpekar att han minns henne redan från sin barndom. Till samma kajplats har Cecilia gått många gånger, som när hennes båda söner var små och familjen brukade ta en segeltur varje julafton mellan risgrynsgröten och julbordet. 

Våra vägar har korsats på många håll i Mellanöstern sedan vi råkades en första gång på Västbanken i början av 1980-talet. Jag kan avundas Cecilia för hennes formuleringskonst och rika kunskaper i arabiska. Men också för hennes förmåga att somna i bökiga situationer. Som en kall januarinatt 2008 när vi åkte bil genom Sinaiöknen för att komma fram till Gaza. Då hade just Hamas sprängt gränsstängslet mot Egypten, i frustration över blockaden som pågått ett drygt halvår. Cecilia somnade under färden genom Sinais ökenlandskap, inbäddad i sin vinterkappa. Hon sov också djupt när vi kom fram medan det ännu var svart ute. Gazabor klev över det nedrivna stängslet för att handla allt från motorcyklar och kor till tvättmedel och läsk i El Arish i Egypten eller satt och värmde sig kring eldar. Det här var intervjusituationer och scener som bara väntade på att bli berättade, gyllene journalistiska tillfällen, i synnerhet som vi hunnit före den vanliga flocken utrikeskorrespondenter. Men Cecilia var svårväckt innan hon insåg vilka berättelser som låg framför henne. När jag påminner henne om att hon inte ville vakna vid Gazas raserade gränsstängsel skrattar hon gott. 

Det räcker med en titt på hennes resande från nyår till början av februari i år för att förstå vad som krävs av en radiokorrespondent i vägspärrarnas och barriärernas Mellanöstern. Efter nyårsfirande i Kairo flög hon till Folk och försvars rikskonferens i Sälen, dit hon var inbjuden talare. Från Sälen gick hennes kringelkrokiga färd vidare till Damaskus med övernattning på Istanbuls flygplats och morgonflyg till Beirut. I taxin från Beirut mot den syriska gränsen läste Cecilia in det senaste om Mellanösterns dramatiska händelseförlopp. Jag vet eftersom jag, tillsammans med radions lika hårt arbetande korrespondent Johan Mathias Sommarström, var med. När vi stannade vid gränskontrollen till Syrien klev hon ur bilen, tog ett bloss och lämnade en liverapport till Sveriges Radio om förhandlingarna mellan Israel och Hamas.

I Syrien hade världshistoria skrivits efter diktatorn Assads fall i december. Men Cecilia hann inte med många möten i Damaskus innan hon dirigerades om till Jerusalem för att bevaka en gryende vapenvila mellan Hamas och Israel. Eftersom det inte går att resa direkt från Syrien till Israel fick hon ta landvägen tillbaka till Beirut, övernatta där, borda ett morgonflyg till Amman och fortsätta landvägen över Jordanfloden till Jerusalem. 

Efter en tids rapportering därifrån flög hon tillbaka till Stockholm för att vara med på QX-galan. På Cirkus hyllades hennes stora kärlek, fotografen Elisabeth Ohlson. Mitt i detta hektiska yrkesliv, där Cecilia rapporterade nästan varje dag om lidande och död, drabbades hon själv av djup sorg. Vi ska återkomma till det.

Eftersom varken hon själv eller andra utländska journalister har kommit in i Gaza under det hittills sexton månader långa kriget har hon utvecklat sitt samarbete med Sami Abu Salem, en gång fixare åt utländska journalister, och nu Sveriges Radios medarbetare i Gaza. Genom sitt kreativa samarbete med Cecilia har Sami fått radiolyssnarna att förstå något av hur krigets vardag ter sig för civila i Gazas ruiner. Han har beskrivit den olidliga stanken från provisoriska latriner som tvångsförflyttade måste dela. Hur det är för den gamla mamman som behöver vuxenblöjor när inga finns. Hur det är att sitta på en hästdroska, när hästen pissar och det stänker urin på honom. 

– Sami kan beskriva saker så att de verkligen känns. Man hör hans utropstecken när han pratar! Samtidigt kan han börja gråta i sändning, som när han ser ruinerna av sitt eget hus. 

I ett inslag berättade Sami om hur det känns att inte ha duschat på fyra månader. 

– Jag vet inte hur många killar i 30-, 40-årsåldern som kom och knackade på där jag satt i Radiohuset och sa ”Det där kan man ju relatera till”. Men de kunde inte relatera till att han förlorat sina kusinbarn, att han såg lik och människoslamsor runt omkring sig. Det gjorde mig lite chockad.

Cecilias nyfikenhet på vad barn har att berätta går som en röd tråd genom hennes rapportering. Så var det också när vi tillsammans besökte en familj i den utbombade Damaskusförorten Harasta. Cecilia ville inte bara höra vad ex-fången Bilal hade att berätta om sin tid i Assadregimens skräckfängelser utan vände snart mikrofonen till hans nioåriga dotter Amira. 

Cecilia vet att människor lystrar när de hör en barnröst i radio, men ser det inte som ett dramaturgiskt grepp. Hon beskriver sina intervjuer med barn snarare utifrån ett intresse för deras ofiltrerade berättelser, för barns förmåga att uttrycka känslor och upplevelser som vuxna inte vågar tala om.

– Särskilt barnen i Gaza vill så himla gärna prata. Det beror ofta på att vuxna i Gaza inte orkar lyssna på dem. De vuxna har sina egna trauman. De kan inte trösta barnen. Och så kommer vi utländska journalister med våra stora öron och bara suger i oss allting barnen säger.

– Men barn förstår ju inte att vi journalister försvinner dagen därpå till nästa konflikt. De vet inte att vi inte är där för att hjälpa dem. Det kan jag må lite illa av, att de öppnar sig helt och så bara försvinner vissa journalister.

En flicka som hon återkommit till i Gaza led av skuldkänslor efter de många krigen.

– Hon sa till mig att ”när jag pratar med dem som är döda, vill inte jag berätta att vi mår ganska bra utan då måste jag överdriva hur hemskt vi har det så att de inte ska tycka att de dog förgäves. Så jag säger att ni har det bättre i himlen”. Hon hade drabbats av överlevnadsskuld. Sådant får man inte fram om man intervjuar vuxna, såvida man inte sitter väldigt länge med dem så att de får fullständigt förtroende. Men barn är så snabba att komma in på jobbiga saker.

Jag berättade inte för cheferna på radion att Edgar var med och att han hade öroninflammation.

Första kontraktet som radions Mellanösternkorrespondent fick hon hösten 1993, trots motstånd från dåvarande Ekochefen. Han ville inte att jobbet skulle gå till en nybliven mamma. Radiochefen Ove Joanson trodde dock på Cecilia som arbetat på radions Kulturnytt och vikarierat en sommar i Mellanöstern. 

– Men Ekochefen hotade att avsluta mitt kontrakt om jag inte klarade av jobbet när jag hade ett litet barn.

Det har hon återkommit till flera gånger och nämner även när vi ses i Kairo.

– Det är klart att det ligger långt bakåt i tiden, men jag tänker fortfarande på det ibland. Hade en chef sagt så till en ung kvinnlig korrespondent idag hade han nog fått sparken. Tror jag.

Under sin första korretid, när hennes son Edgar var bebis, reste hon ibland med en barnflicka. Men på hennes första resa till Jerusalem i oktober 1993 kunde inte barnflickan följa med. Cecilia ville inte skiljas från sitt lilla barn, bara nio månader gammalt, som hon fortfarande ammade. Så hon bad en kompis passa Edgar. Men det fungerade inte när han fick öroninflammation.

– Jag var uppe hela nätterna när han skrek och jobbade på dagarna. Jag berättade inte för cheferna på radion att Edgar var med och att han hade öroninflammation. Jag berättade aldrig om när han var sjuk. Det var slitsamt, jävligt slitsamt. Jag sov väldigt lite. Jag gjorde ju allt för att kombinera de här två sakerna, jobbet och mitt lilla barn. 

Till Cecilias nära hörde en allt för kort tid hennes älskade Elisabeth Ohlson, som avled den 30 oktober förra året, två dagar efter Cecilias 64-årsdag. Elisabeth var en av Sveriges mest kända fotografer, orädd och kontroversiell. Hennes Ecce Homo-utställning, en svit på tolv bilder som tolkar Jesus i hbtq-inramning, ledde till att Livets ord demonstrerade, att domkyrkan bombhotades och att påven Johannes Paulus II ställde in en planerad audiens av ärkebiskop K.G. Hammar.

Vid hyllningen på QX-galan efter hennes död iscensattes Nattvardsbilden ur Ecce Homo av karaktärer som intog samma positioner som på bilden. ”Hela Cirkus stod upp och applåderade”, messade Cecilia till mig då.

Som par fick de bara knappt tre år tillsammans. Under mer än hälften av tiden var Elisabeth sjuk i magcancer. Hon visste så snart hon fått sin diagnos att cancern var obotlig. Cecilias minne av Elisabeth skimrar av ljus, en sorg utan skuldkänslor.

– Jag känner ingen så omtänksam och kärleksfull människa. Elisabeth och jag skrattade så mycket tillsammans. Två tanter som gapskrattade åt vår egen fåfänga och våra egna dumheter.

Efter en stunds eftertanke tillägger hon:

– Ytterligare en anledning till att vi skrattade så mycket åt ovidkommande saker var kanske att vi hela tiden sökte en anledning att bara vara lyckliga över det osannolika i att vi hade träffats.

De hade en ömsesidig respekt för varandras jobb, en förståelse för hur förälskad den skapande människan kan bli i sitt arbete. 

– Elisabeth var alltid så generös. Under en period före pandemin tjänade hon ganska bra, tror jag. Men när vi kände varandra var hon pank hela tiden. Hon hade sålt sitt lantställe för att betala av en skuld som hon tog när hon hade skilt sig, och hon höll på att gå i konkurs under pandemin. Men alla trodde att hon var jätterik. 

Vi hade druckit för mycket vin en kväll och så blev det vi. 

De lärde känna varandra när Elisabeth arbetade på en utställning om hbtq i Jerusalem, med lesbiska och bögar, muslimer och judar och kristna. Men det var först långt senare, i början av 2022, som de blev de ett par.

– Jag hade bjudit Elisabeth till Kairo. Vi hade druckit för mycket vin en kväll och så blev det vi. 

På Cecilias väggar hänger grafik av hennes egyptiska konstnärsvänner men ingen av Elisabeths bilder. Däremot ett foto som Cecilia tog av sin älskade, som en pastisch av barockkonstnären Caravaggios berömda målning Bacchus. 

Cecilia insåg att det var mycket hon inte förstått av Elisabeths erfarenheter ”in på bara skinnet” från hbtq-världen. 

– Den enda gång vi bråkade var när hon sa att jag inte förstod hur det var att ha en regnbågsfamilj, för att jag hade levt ett heterosexuellt liv, i en kärnfamilj. ”Det här fattar inte du, det här handlar om kampen”, sa Elisabeth. 

Under hela sjukdomsperioden ansträngde hon sig för att orka ta sig runt. På våren samma år som hon avled besökte hon Egypten en sista gång. Hon seglade på Nilen med Cecilia och hennes vänner, 15 personer på en båt med hytter.

– Vissa kvällar orkade Elisabeth inte vara med på middagarna. Hon mådde inte bra men njöt ändå av seglatsen. Hon var så jävla tapper. Hennes mage funkade inte. Hon kunde inte äta, hon kräktes, måste gå på toa. Men ändå var hon med på allting och hade sin kräkpåse i handväskan. En storslagen människa som inte gjorde anspråk på att vara stor. Omtänksam och ödmjuk. Och så trodde alla att hon var kaxig. 

Sista månaden i Elisabeths sjukdomsperiod var Cecilia tjänstledig på halvtid för att kunna bo i ett rum intill henne på Ersta sjukhus palliativa avdelning i Stockholm. Elisabeth tynade bort mer och mer, medan kriget i Gaza rasade och anhöriga till den israeliska gisslan våndades över de kidnappades situation. När Elisabeth gick bort blev Cecilia sjukskriven i fyra veckor. 

– Elisabeths bortgång har jag förträngt, säger Cecilia nu. 

Direkt efter begravningen åkte hon till London en långhelg tillsammans med det hon kallar sin lilla klan, sönerna Arthur och Edgar, systern Ninni och hennes man och son.

– Hela min familj älskade Elisabeth. Min systerson som är 20 år bröt plötsligt ihop och sa ”Varför är vi här när Elisabeth är död?”. Ninni sa till och med att Elisabeth var det bästa som hänt i vår familj sedan våra barn föddes. Så det var en kollektiv saknad.

Efter långhelgen i London reste Cecilia tillbaka till Kairo. Hon drog sig undan sällskapslivet.

– Många av mina vänner som hade träffat Elisabeth ville vara ett stöd men jag ville bara vara för mig själv. Jag hade inget behov av att bli tröstad eller prata med någon. 

Innan hon kom tillbaka oroade hon sig för att hon skulle bli mörkrädd i lägenheten eller att det skulle vara obehagligt att återse Bacchus-bilden av Elisabeth. 

– Men så blev det inte. När jag har drömt om Elisabeth har det varit väldigt glada och vackra drömmar. Jag tror det beror på att vårt förhållande var så bra. Det fanns inget osagt när hon försvann utan vi visste var vi hade varandra.

I Stockholm finns sönerna och systern, och på Öland deras lantställe. Tanken på pension skjuter Cecilia framför sig. I stället diskuterar hon med Ekot att eventuellt jobba kvar som Mellanösternkorrespondent i tre år till. Det som driver henne, säger hon, är vetskapen att det finns en ny berättelse bakom varje hörn.

– Jag drivs verkligen inte av tron på att vi kommer att se en lösning på konflikten. 

Hon längtar efter att komma in i Gaza igen, träffa Sami, se hur där ser ut. Men hon bävar också för den dag när gränsen öppnas för världspressen, när 30-åriga journalister som redan har förberett tält och sovsäck och stormkök och vattendunkar kommer körande i stora bilar.

– Jag är inte särskilt bra på att slå mig fram i sådana sammanhang.

Det är de andra berättelserna hon vill åt, dem som hon kan få när hon knackar dörr. Kökshistorierna, berättelserna från bakgatorna. Bortom konflikter, död, ockupation och förtryck av olika slag finns också ett Mellanöstern att älska. Det är tydligt i Cecilias liv.

– Kairo är en sådan stad. Cordelia Edvardson skrev en gång att Kairo är som en besvärlig älskare, som man älskar och hatar om vartannat hela tiden. Man blir irriterad och besviken och glad och överraskad. 

– Det finns en livsglädje i hela Mellanöstern trots allt. Människor förmår att hitta det som gör livet värt att leva i de mest vidriga situationer. I Egypten handlar det väldigt mycket om att kunna skämta om allt. Det viktigaste är att få andra människor att skratta. Eller göra dem glada på något sätt. 

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Elisabeth Ohlson och den svenska rockeliten

Har freden en chans? Så bryter man en våldsspiral

Martin Kragh: ”Jag gör vad läkarna ber mig”