Därför gillar SD-are bara författare födda 1870

  • 8 nov 2022
  • 12 min

Lanseringen av Jimmie Åkessons bok "Det nya Folkhemmet" vid Almedalsveckan 2018. // Foto: Patrik Österberg/TT

Därför gillar SD-are bara författare födda 1870
Peter Fröberg Idling

Lanseringen av Jimmie Åkessons bok "Det nya Folkhemmet" vid Almedalsveckan 2018. // Foto: Patrik Österberg/TT

Lyssna på artikeln

Varför är totalitära regimer så rädda för poeter? Och varför gillar SD-are bara författare födda 1870? En rad frågor inställer sig gällande maktens hållning till fantasin och de fria konsterna.

Hemlighetsmakeriet framstod som så absurt i den vackra vårmorgonen att det nästan var svårt att ta på allvar.

Men allvar var det.

Det var sekelskifte och året innan hade fackföreningsmannen Björn Söderberg skjutits ihjäl av nazister i sin trappuppgång. Två poliser hade mördats i Malexander av personer med kopplingar till Nationalsocialistisk front. En bilbomb hade sånär dödat ett par granskande journalister i Nacka.

Jag arbetade då i ett projekt med ­spetsen riktad mot högerextremism. Min kollega och jag skulle ha ett möte med Stieg Larsson, som ännu inte hade blivit världsberömd författare med sina ­romaner i Millenniumsviten, men som nyligen hade grundat stiftelsen Expo. Han visste mer om högerextrema organisationer än någon annan. Det var därför min kollega och jag – med ideliga ögonkast över axeln för att se om någon följde efter – var och en för sig och via omvägar dirigerades till en topphemlig Stockholmsadress.

I det mörka kontoret med dokument, ­fotografier och arkivskåp tycktes Stieg Larsson ha koll på varje person med ­kopplingar till nazistiska ­rörelser, gamla som nya. Vi var djupt imponerade. Men jag för­bryllades över att han pratade så mycket om det då minimala partiet ­Sverigedemokraterna (0,37 procent i riksdagsvalet 1998). Visst, de var väl lika bruna som många andra, men inte lika ­alarmerande som de tungt ­beväpnade våldsverkarna i de öppet nazistiska ­organisationerna. Men för Stieg ­Larsson var SD den stora faran.

Jag gick därifrån och tänkte att han hade rätt i mycket, men ­knappast i det.

Min övertygelse ­byggde på partiets påfallande in­kompetens. Allt var taffligt på slapsticknivå. Gravallvarliga män i illasittande billiga kostymer som malde på med tung­fotad rättshaveristisk retorik och som efter några starköl heilade med slipsen knuten i pannan. Parti­symbolen, en blågul fascist­fackla, var direkt plagierad med ­kalkerpapper från ­franska ­Nationella ­fronten. De ­rasistiska ­grodorna hoppade glatt ­kväkande ur ­munnarna.

Det fanns enstaka undantag (ungdomsförbundets ordförande var ett av dem, en viss Jimmie). Inte heller de framstod dock som några snillen – snarare som medelmåttor bland nollor. Utan en riktigt skicklig ­demagog, tänkte jag, som Jörg Haider eller Jean-Marie Le Pen, skulle partiet förbli en löjeväckande småpotatis.

Inför valet 2006 var jag hembjuden till författarparet Susanna Alakoski och Mats Söderlund. De var på riktigt oroliga för att SD skulle komma in i riksdagen. Jag lugnade dem. Det skulle aldrig ske. Partiföreträdarna var helt enkelt för dåliga.

Som bekant tog jag miste, och nu har vi en riksdag vars näst största parti inte anser att staten ska värna den fria litteraturen. För dem är andra kriterier ­viktigare. I en granskning i tidskriften ­Författaren häromåret gick ­historikern Henrik Arnstad igenom vilka författare och litterära verk som oftast nämns av SD. Arnstad konstaterar att det genomsnittliga födelseåret för partiets favoritförfattare är 1870. Det finns med andra ord en slagsida mot den författargeneration som verkade i nationalromantisk anda.

SD har återkommande också haft åsikter om vad för slags ­litteratur som ska finnas på ­landets bibliotek. De har även motionerat i riksdagen för att folkhögskolorna ska läggas ned. Det skulle innebära att en rad namn­kunniga författarutbildningar försvinner.

Vad det senaste valresultatet får för praktiska konsekvenser för det svenska litterära klimatet är för tidigt att säga. Att försöka styra litteraturen i någon särskild riktning strider dock mot dess inneboende mekanismer.

I juni 1937 höll den amerikanske författaren ­Ernest Hemingway ett av sina få tal. Nyss återkommen från spanska inbördeskriget vände han sig till deltagarna i American Writers Congress. Han slog fast att en författares viktigaste uppgift var att ­försöka skriva så sant som möjligt. Därmed, ­konstaterade Hemingway, kunde ingen bra ­litteratur skrivas i fascistiska regimer, för de är byggda på lögner.

Det skulle också kunna förklara varför totalitära stater alltid ser fria författare som fiender. Listan över skriftställare som förföljts, trots att de inte nödvändigtvis har varit politiskt profilerade, är lång. Se där en Thomas Mann, en Anna Achmatova, en Salman Rushdie.

Det kan ju samtidigt tyckas underligt. Om någon skulle gå ut på stan och fråga vad folk är mest rädda för, så kommer ”poeter” rätt långt ner på listan. Men diktatorer anser dem trots detta så farliga att de ­måste fängslas och deras böcker förstöras. Vi kan bara ta våra aktuella svenska exempel – Dawit Isaak och Gui Minhai. Ingen av dem sitter fängslade för att de har kastat brandbomber från barrikaderna. De är sedan åratal inlåsta för vad de har gjort med sina pennor.

I förordet till Faraj Bayrakdars dikt­samling Brev från isoleringscell 13 (2011) ­argumenterar Ola Larsmo för att litteratur skriven i fängelse borde betraktas som en egen genre. Den modernistiska lyriken kan sägas ha ritat upp jagets gränser, ett jag som är centrum men inlåst i en ­främmande verklighet. För den fängslade ­poeten ­tillkommer ­ytterligare murar och galler. De upprätthåller i sina dikter sina jag i förhållande till cellens väggar. Larsmo skriver: ”Just dikten, lyriken, blir av många samverkande skäl det redskap som står till buds för att bevara integritet, bygga motstånd och andra rum inne i det litterära språk som alla totalitära regimer överallt och ständigt försöker att bemästra och behärska.”

Larsmo citerar sedan vad essäkonstens fader Michel de Montaigne skrev om skrivandet: ”Vi måste reservera ett inre rum för oss själva som bara är vårt, fullkomligt fritt, där vi upprättar vår verkliga frihet, vår viktigaste tillflyktsort och ensamhet. Här bör våra vanliga samtal ske mellan oss och oss själva.”

Kanske är det inte nödvändigtvis Hemingways ­sanningskrav som de totalitära regimerna ­tycker är värst. Inte minst vår egen tid har ju visat att ­sanningen effektivt kan undermineras med lögner; en strategi som SD tidigt anammade och använder med allt större finess. Men som författaren ­Mattias Hagberg resonerade i en essä i P 1:s Obs är det kanske litteraturen som uttryck för fantasin som är det största hotet mot förtryckarna. Fantasin är ju en dörr mot en helt annan verklighet än den rådande. ­Fantasin kan inte heller undermineras eller bemötas.

Eller kan den det? De senaste decennierna har det debatterats, inte minst i USA, om författare har rätt att skriva om erfarenheter de själva inte har. Framför allt handlar det om berättelser om utsatta människor och miljöer, skrivna av personer i mer privilegierad ställning.

I grundfördraget för Pen International, som försvarar yttrandefrihet och författares rättigheter, slås fast att ”Litteraturen känner inga gränser och måste få spridas fritt.” Att det inte bara avser de gränser som finns inritade i kartboken tydliggjordes häromåret, då organisationen antog ett manifest till försvar av just fantasin (The Democracy of the ­Imagination Manifesto). Enligt det ger fantasin tillgång till all mänsklig erfarenhet, oavsett tid, plats eller ursprung. Att försöka kringskära fantasin leder till främlingsfientlighet, hat och splittring.

Ett av slagorden under majrevolten i Paris 1968 var Jean-Paul Sartres formulering l’imagination au pouvoir – fantasin till makten. Schvungfullt, men oklart hur slagordet ska omsättas i praktiken. Att publicera ett manifest till försvar av fantasin kan framstå som lika flummigt. Men PEN:s dåvarande ordförande, den amerikansk-mexikanska författaren Jennifer Clement, förklarade att dokumentet ska ses som ett moraliskt stöd till var och en som hotas eller förföljs för sitt fria författande. När makthavarna ifrågasätter eller förbjuder en att vistas i det där inre rummet som Montaigne skrev fram, så finns manifestet som ett internationellt traktat att hämta kraft ur. Lagar och regler är som bekant bara ord. Det är först när tillräckligt många accepterar dem som de får verkan. Det kan vara viktigt att ha i åtanke även i det nya svenska politiska landskapet, om en minoritet skulle försöka att sätta en hämsko på den fria litteraturen.

Fler utvalda artiklar