David Dencik: Hollywood kan vänta

Sedan det monumentala genombrottet som Lasermannen har David Dencik etablerat sig som en av Nordens absolut främsta skådespelare, med återkommande roller i internationella storfilmer. Varför räcker inte det?

En gymnastiksal på södra Fyn. Bland ribbstolar och bänkar riggar svartklädda filmarbetare upp strålkastare och kameraskenor. Skådespelarna väntar vid fikabordet. 16-åriga Frederik Malmose stammar: 

– Nu är jag lite starstruck.

Upplysningen är egentligen överflödig; hans rörelser är spända, blicken flackar och glasögonen halkar gång på gång ner över den svettblanka näsryggen. 

Frederiks roll är liten, och än återstår flera dagar tills hans scener ska spelas in, men han har bett att få besöka inspelningsplatsen i förväg för att lugna sina nerver. Och nu sitter han alltså i Svendborgs sporthall och försöker konversera sin kommande motspelare, som han tidigare bara sett på tv.

Föremålet för hans beundran hanterar situationen med en säregen blandning av vänligt tålamod och sprudlande rättframhet: David Dencik ägnar sin lunchpaus åt att repetera de korta scenerna med Frederik. Han delar med sig av erfarenheter, ställer nyfikna frågor – och hjälper Frederik att säga sitt namn när han introduceras för en annan av filmens skådespelare, och i nervositeten presenterar sig som sin karaktär. 

Samtidigt tycks David Dencik obenägen att förställa sig med förskönande plattityder bara för att lugna debutanten. 

Vid ett tillfälle påtalar Frederik artigt att han sett Huset, tv-serien där David Dencik spelar plit på ett högsäkerhetsfängelse. När David berättar att han i sin ungdom arbetade i kiosken på fängelset där serien är inspelad, och går igång med allt vildare anekdoter om de intagnas maktkamper och pedofiler som ville handla ketchup, blir 16-åringen stum. 

– Det var ett Hells Angels-fängelse, säger David. Under biker-krigen var man tvungen att separera medlemmar från olika gäng. Annars slog de ihjäl varandra. De svaga fångarna, narkomaner och missbrukare, blev svagare för varje dag medan de starka blev starkare. Det var helt darwinistiskt. Rent antropologiskt var det en väldigt intressant miljö.

Frederik plockar en kaka från bordet, men blir sittande med öppen mun medan David fortsätter:

– Varje dag på väg till jobbet såg jag påsar med mänsklig avföring på marken. Det pågick ju knarkhandel inne i fängelset. De starka fångarna tvingade de missbrukande att smuggla in narkotika i kondomer. De gick upp på sina rum, sket ut kondomerna, kastade ut avföringen och levererade narkotikan till gängmedlemmarna. Sedan gick de ner till mig i kiosken och använde alla sina pengar till att köpa mineralvatten, som de sedan gav till de starkare fångarna i utbyte mot lite av heroinet som de själva smugglat in. Det hände att någon blev lite hotfull mot mig, men det var dålig status så då grep de starka fångarna in direkt och sa ifrån. De starka fångarna kunde vara väldigt roliga, de hade resurser, var socialt kompetenta och kunde berätta om allt möjligt.

Frederiks kaka förblir oäten i handen. 

– En gång höll jag på att bära ut något när någon gormade: ”Luk døren!” Jag förstod inte vad det handlade om. Så kom en papegoja flygande. ”Luk døren for helvede!” Men jag vågade inte för jag var rädd att klämma ihjäl fågeln. Det var tydligen en fånges papegoja. När den flög ut i gången tänkte jag bara: Fuck! Men jag klarade mig.

– Jag visste inte att man fick ha papegojor i fängelset, säger Frederik.

– Jovisst, säger David. De starka fångarna kunde få in vad som helst. Prostituerade, blommor, knark, kondomer. Det enda de inte kunde ordna var alkohol. Det bad de mig om. Jag lärde mig att man sprutar in vodka i apelsiner. Sedan köpte fångarna ett nät apelsiner och höll julefrokost.

En anekdot från David Denciks barndom: Som pojke i Köpenhamnsstadsdelen Valby spelade han i det judiska fotbollslaget Hakoah København.

– Allt som oftast fick vi stryk med 22–1 eller så. Men när jag kom hem kunde jag ljuga för mina föräldrar om att vi vunnit. De brydde sig inte nämnvärt, men jag kände en förväntan på att jag skulle vara bra. Det var stort fokus på prestation. ”Den och den har fått Nobelpriset. Nu i kväll ska jag möta den här personen som har åstadkommit det här och det här.”

Familjen hade flyttat från Stockholm till Köpenhamn när pappa Lars Dencik fick jobb på Roskilde universitet. Fadern var professor i socialpsykologi och en aktiv samhällsdebattör, vars föräldrar flytt Nazitysklands judeförföljelser i Tjeckoslovakien. Mamma Kerstin Allroth var filmvetare och en pionjär inom barn-tv.

Samma dag som David kom hem efter att ha firat sin studentexamen väntade universitetets ansökningsblanketter på huvudkudden. Han sökte utbildningar i allt från arkitektur till antropologi, men påbörjade studier i religionsvetenskap. 

– Jag var egentligen inte helt dum som akademiker, men jag kände mig oförlöst på universitetet. Jag hade en inre rörelse mot att göra något mer kreativt och uttrycka mig på något sätt.

I hemlighet närde han en annan fantasi om framtiden.

– Redan som barn var jag fascinerad av skådespelarna på tv: Vad gjorde de egentligen? Visste de vad deras motspelare skulle säga? Men det var förknippat med skam att säga: ”Hej, jag heter David. Jag är 17 år och jag vill bli skådespelare.” Den tröskeln var väldigt hög. Lite som att komma ut som homosexuell, kan jag misstänka.

Så småningom kom han ändå i kontakt med en amatörteatergrupp på Köpenhamns universitet.

– I början var det väldigt svårt. Som att försöka göra en fyrkantig cirkel. Men när jag sedan lyckades med en scen, upplevde att jag fick hål på någonting och att det flöt på – den känslan var berusande på ett sätt jag inte upplevt någon annanstans. Ja, möjligen i någon sexuell akt eller med hjälp av narkotika, men inte i något annat som jag själv skapade. Jag kände mig helt fri.

Eftersom utbildning var den accepterade vägen till yrkeslivet inom familjen Dencik anmälde han sig till flera förberedande teaterskolor, men fann snart att de inte levde upp till hans förväntningar. 

– Man skulle sitta i skräddarställning och komma i kontakt med sig själv genom att känna tyngden i sitt bäcken. Vi gick där i träningskläder och någon sa: ”Nu tycker jag att ni ska dansa tango i sex timmar utan uppehåll och sedan spela på det.” Någon åt rå kyckling för att prova hur det var att spela med dålig mage. 

Alltså, räckte inte det här? Jag fick aldrig någon ro utan skulle hela tiden jaga något bättre

Själv sökte han en mer akademisk ingång i skådespeleriet och gjorde flera misslyckade försök att komma in på de nordiska högskolorna. 

När han till slut kom in i Stockholm ringde han sin mamma, gråtande av lättnad och stolthet. Hon svarade att det är fantastiskt, men nu ska du väl försöka komma in i Köpenhamn också?

– Jag blev helt förstörd av den frågan. Alltså, räckte inte det här? Jag fick aldrig någon ro utan skulle hela tiden jaga något bättre.

Under tiden på scenskolan gjorde han praktik på Dramaten, där han fick stipendium för sin flit. Ingen annan praktikant spelade lika många föreställningar det året. Samtidigt deltog han i flera kortfilmer. 

2004 fick han huvudrollen i Mikael Marcimains filmatisering av Gellert Tamas Lasermannen. Han tog sig an uppgiften genom att läsa inte bara Tamas bok, utan även polisens förundersökningsprotokoll och mängder av litteratur om seriemördare och psykopater. I motsats till den mer romantiska syn på skådespelaryrket som han mött på sina första teaterkurser, trodde David på metoden att genom noggrann research hitta sig fram till rollen, ”utifrån och in”.

Miniserien blev en av den svenska tv-historiens mest hyllade. I DN sammanfattade Johan Croneman David Denciks insats: ”Om man kan vara en sensation så är han en sådan.” 

Samtidigt fick han ett liknande genombrott i Danmark, där han belönades med en Robertstatyett, grannlandets motsvarighet till en Guldbagge, för sin roll i En såpa. 

Under de följande åren byggde han upp två separata karriärer i sina båda hemländer. Han arbetade och reste så mycket att han i perioder saknade ett eget hem, och var inställd på att aldrig skaffa barn. Även om han sällan fick de största huvudrollerna uppmärksammade utländska rollbesättare snart hans förmåga att hitta något skevt, nervigt och levande i sina karaktärer. 2010 spelade han in David Finchers Millennium-film The Girl with the Dragon Tattoo samtidigt som han gjorde en av de bärande rollerna i Tinker, Tailor, Soldier, Spy jämte Colin Firth, Gary Oldman och John Hurt. 

Första gången jag träffade David Dencik var året därpå. Jag minns att han besatt en kombination av egenskaper som är lätt att tycka om. Samtidigt som han var påtagligt ambitiös och mån att göra vad som krävdes för att förvalta sin begåvning – han letade just då hus i West Hollywood – tycktes han känna att alltsammans – filminspelningar, agenter, hela underhållningsindustrin – var lite … larvigt. 

På det vitmålade agentkontoret i Köpenhamn där vi sågs berättade han färska anekdoter från inspelningen av Steven Spielbergs War Horse. 

– Jag blev hämtad på flygplatsen och körd till något som såg ut som Roskildefestivalen. En liten by, med egen belysning, eget vatten och egna vägar. Som en amerikansk armébas. Jag trodde att det var inspelningsplatsen, men någon förklarade att det bara var base camp, och så körde vi upp över en bergskam och nedanför, i dalen på andra sidan, kryllade det av tusentals skådespelare i soldatkläder, kanoner, infanterister, hästar – stora motherfuckers – och motorcyklar med sidovagnar. Och snart stod jag mitt i allt det där, i militärkeps, flygargoggles och den där typen av preussiska byxor som nazisterna sedan drog till sin spets. Eftersom jag bara hade fått läsa några sidor av manuset visste jag inte vad filmen handlade om, mer än att den utspelade sig under första världskriget och hade ett starkt hästtema. När jag fördes fram till Spielberg av en skräckslagen assistent var jag helt blockerad, sådär som man blir när man är riktigt nervös. Man blir inte laddad och skärpt, man blir bara tom. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte skulle knäa honom på pungen. Min roll gick egentligen ut på att bryta lite på tyska och köra motorcykel. Jag kan ju inte tyska på riktigt, men hämtade inspiration från ’Allå ’allå ’emliga armén och skrek typ: ”Welcome, fräulein!” Spielberg utbrast: ”Impeccable!” Det var tydligen viktigt att man skulle prata Hollywood-tyska. Vissa repliker skulle vara på engelska med tysk brytning, och vissa på tyska. Jag fattade aldrig systemet i det där. Sedan trodde jag att jag var klar, men då utökade Spielberg scenen så att 200 statister samlades runt mig medan jag skulle hålla ett tal för dem. Snart hade han zoomat in så långt att kameran var rätt uppe i ansiktet på mig. 

Om sin karriär sa David Dencik:

– Hollywood har blivit som Det heliga landet. Alla ska åka dit och röra vid en helig sten. Alla är på pilgrimsresa. Jag skäms faktiskt över att vara med på den resan – för jag är liksom inte religiös. Frågan är hur mycket den här Hollywoodjakten som alla är uppslukade av egentligen är värd. Men om tio år vill jag inte sitta och vara bitter och känna att jag inte passade på att försöka. 

I dag säger han: 

– På ett kalenderår hade jag kanske mellan 100 och 250 dagar framför kameran. Man kom in klockan fem på morgonen och skulle stå där i någon annans kläder. Det kan kännas tradigt att sitta och vänta på någon inspelningsplats och dricka ljummet kaffe vid provisoriskt uppställda fikabord. Jag kände att livet gick mig ur händerna. Jag missade dop och 30-årsfester. 

Jag arbetade maniskt och blev oerhört kunnig på ämnet. Tyvärr var jag inte lika kunnig på hur man fick ihop ett manus

På flygresor mellan inspelningar kunde han tänka avundsjukt på sin pappa och sin bror, författaren Daniel Dencik, som försörjde sig genom att sitta vid sina skrivbord och skriva.

– Jag har nog alltid känt att jag har en sorts kosmisk skyldighet att börja skapa någonting själv. Det är oklart om förväntan kommer inifrån mig själv eller utifrån. Men jag märker att folk blir glada av att höra mig tänka och formulera mig, så jag tror att jag skulle kunna göra något som betyder något för vissa. Frågan är bara vad jag ska berätta.

När han läste Fallet Thomas Quick, journalisten Hannes Råstams bok om Sture Bergwall, blev han så fängslad att han själv köpte filmrättigheterna, och lade flera år på att skriva manus och få ihop finansieringen till en långfilm. Han gjorde själv rollen som Sture Bergwall. 

– Jag blev så förundrad av att Sture Bergwall tog på sig skulden för saker han inte gjort, och sedan lyckades med bedriften att bli dömd – i fem olika domstolar. Det är vildare än att landa på månen om du frågar mig. Ett sånt mindfuck.

Han lade ner mer tid och engagemang på Quick än på någon annan produktion han varit inblandad i. 

– Jag arbetade maniskt och blev oerhört kunnig på ämnet. Tyvärr var jag kanske inte lika kunnig på hur man fick ihop ett manus av det. Berättelsen var så komplex, och hade förmodligen gjort sig bättre som tv-serie. 

Under arbetet med filmen blev han och frun Sofie dessutom föräldrar, och Dencik lämnade skrivbordet för att återgå till arbetsuppgifter där han var mer efterfrågad. Han spelade Michail Gorbatjov i HBO-serien Chernobyl och rosades för sin medverkan i BBC-serien McMafia. Rollen mot Nicole Kidman och Elisabeth Moss i andra säsongen av Jane Campions Top of the Lake ledde i sin tur till att han fick spela kidnappad rysk vetenskapsman i No Time to Die, Daniel Craigs sista film som James Bond. 

Inför premiären hoppades David Dencik och hans agent att rollen skulle öppna upp för fler internationella roller. Tillsammans med sin fru bestämde han sig för att än en gång bosätta sig i Los Angeles. Tanken var att hans fru, som då var jurist, skulle kunna plugga på universitetet och barnen skrivas in på preschool. Själv skulle han befinna sig närmre den amerikanska filmbranschens själva magma. 

Det är sommar i Kødbyen. Matturisterna som köar för sina rågbröd utanför Hart bageri svettas och missbrukarna vid områdets ”fixe-rum” släpper sina använda kanyler på Sønder Boulevards solvarma asfalt. David Dencik rullar in på cykel. I bredbågade solglasögon och keps ger han intryck av att ha klätt ut sig till en folkskygg skådespelare. Morgonen har ägnats åt husliga bestyr. Nu väntar smörrebröd på restaurang Fleisch. 

Fem år har gått sedan familjen flyttade till Los Angeles.

– Jag packade en smoking och tänkte att vi skulle gå på Bond-premiär, och att det sedan skulle avkasta sig i andra möjligheter. Men så kom pandemin och min karriär försattes i pausläge. Agenter fick sparken, ingenting gjordes. Jag fick några erbjudanden i Europa men om jag hade hoppat på dem hade jag inte kunnat komma tillbaka genom de stängda gränserna. Jag sa inte en replik på ett år.

Han tar en tugga rågbröd som begravts under en remouladdränkt spätta. 

– Det var ingen bra tid för mig. Vi blev fast i pandemins USA och man förväntades undervisa och underhålla sina barn hela dagarna. Till slut önskade jag att det funnits ett rum där jag kunnat gå in i några minuter och bara titta in i väggen och inte tillgodose andras behov. Där och då förstod jag hur viktigt det är för min mentala hälsa att jobba. Jag mår bra av att åka ut och bli inspirerad och göra något som ger mig lust att komma hem och berätta om min dag och ägna tid åt att spela pingis med min son. 

Utan filmuppdrag försökte han fylla tiden med andra projekt. Han bakade surdegsbröd. Spelade piano. Försökte sig på en karriär inom nätschack. Till slut kom han inte undan de kosmiska skuldkänslorna som dövats med arbete sedan Quick. Nu fanns inga ursäkter för att inte skriva. 

– Jag satte mig och försökte. Men det kom inte ut någonting av det, utöver en ölmage och ett dåligt humör. Men jag är en sån jävla idiot också. Jag vet ju inte hur man gör en PDF. 

Du kan inte göra en PDF? Det var den sämsta ursäkten jag hört för att inte skriva. 

– Men jag var lite för gammal när man skulle lära sig det här med dokument, min dator är så rörig. Jag vet inte hur man ska göra. 

Det hade räckt att köpa ett block och en penna. 

– Det hade räckt ja, men man måste ju ha en massa olika idéer och arkivera dem. Eller … så måste man inte alls det. Jag kanske går i graven utan att ha skrivit så mycket som en mening.

Familjen Dencik gav så småningom upp drömmen om ett liv i Los Angeles och flyttade hem till huset i Frederiksberg i Köpenhamn. Och efter att covid-vaccinerna tillät filmbranschen att brumma igång igen har han setts som fångvaktare i dramaserien Huset, gubben i lådan-karaktären Peter i Lukas Moodyssons Tillsammans 99 och upprorsmakaren Bosse, som i Lars von Triers tredje säsong av Riket leder en hemlig samtalsgrupp för svenskar som luftar sin frustration över danskarnas joviala umgängesfsormer.

Därtill porträtterade han tidigare i år dramatikern Lars Norén i dramaserien Smärtpunkten. Sedan han packat ner den oanvända Bond-smokingen har han dock inte gjort några större internationella roller.

– Det är tråkigt och har varit svårt att acceptera, för det appellerade absolut till min fåfänga att få komma ut i världen och arbeta med andra människor. Samtidigt har jag gjort så bra jobb här hemma att jag inte velat byta ut dem mot två dagar i Amsterdam. Jag har inte ens en agent i USA längre. Det har aldrig givit så mycket avkastning rent karriärmässigt att röra sig i de kretsarna. En roll som Lasermannen här hemma, som blev omtalad, har givit större ringar på vattnet än Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Det som funkar i längden är nog att harva på och göra grejer jag kan stå för. 

Är du nöjd med din karriär så här långt? Tycker du att du har förverkligat din potential?

– Om någon sa till mig att det är slut nu skulle det göra ont. Men jag skulle också känna att jag fått en jävligt rolig resa. Om jag anlägger ett fågelperspektiv tycker jag att jag har varit välsignad med ett bra liv. En karriär som jag känner mig ödmjuk inför. Jag är uppfylld av mitt arbete på ett sätt som inte alla har möjlighet att vara. Visst, jag har dåliga dagar när jag tänker att jag går och hänger mig. Jag äter lite blodtrycksdämpande och kolesterolsänkande mediciner redan. Men jag är i ganska bra form och har en någorlunda sund relation till alkohol. Och jag blir inte alltid så väldigt avundsjuk på dem som valt att satsa ännu mer på en engelskspråkig karriär. Jag kan bli avundsjuk på intjäningen, men inte på innehållet. När man tänker på vad man ska fylla sitt liv med – då är jag glad att jag fått göra Huset eller Smärtpunkten som jag kunnat fördjupa mig i, och som faktiskt givit mig en större förståelse för mig själv och mina relationer. Det är att föredra alla dagar i veckan framför att ha en stor båt eller vad jag nu hade köpt om jag tjänat mer. 

David Dencik lyfter på kepsen och drar handen över hjässan.

– Det var nog en insikt jag fick under pandemin. Tidigare uppskattade jag inte allt jag får lov att uppleva. I dag ser jag det som en gåva att få lov att göra det jag gör. 

Jag skulle ha satt mig under en ek och sett mästaren jobba en stund

Han vindlar sig vidare i ett långt resonemang som associativt leder vidare till en utläggning om hur mycket han tycker om att sova. 

– Jag går gärna och lägger mig och bara sover en stund. Ibland funderar jag på vad fan det handlar om. Förmodligen är det för att jag känner mig så nära mig själv i insomningen. Det är det mest privata ögonblicket. Helt ofiltrerat, utan alla störningsmoment. Dygnets kronjuvel, var det någon som sa. 

Varför är det så värdefullt för dig?

– Jag har haft en uppväxt där man ständigt förväntades vara produktiv. Vilket jag vid gud har varit. Jag har sett till att synas och komma med titlar och ha premiärer. Och, visst, det har ett värde. Men med åren har jag förstått att det inte kan stå på egna ben. Om man bara jagar prestation urholkar man sig själv. För mig leder det till att jag blir less på jobbet, på mig själv och tappar bort det lilla som är lite heligt: Min lust att spela.

Han lägger ifrån sig besticken. 

– Jag vet inte, den där rastlösheten kanske kommer ur den judiska uppfostran. Att man hela tiden ska uttrycka sig och hävda sig. Att inte vara hemma någonstans, utom i att hävda sig. Det är väldigt tjatigt. Jag har stött på tjuren Ferdinand i vuxen ålder. Och han är en förebild på många sätt. Ungtjurarna kan springa runt och stångas nere på planen medan han luktar på blommorna. Jag känner en mer resignerad attityd. Livet är så jävla kort.

Så återkommer han till en händelse från inspelningen av Spielbergs War Horse. När han berättade om den för 13 år sedan paketerade han det hela som en lustig anekdot om några av filmbranschens bisarra sidor. I dag tycks han se något annat i situationen. 

– En timme innan de skulle avsluta dagens tagningar blev jag klar med min scen. Som regel vill de ändå att man är kvar ifall de behöver komplettera något. Men jag gick upp till Spielberg och frågade: Is it okay if you wrap me? Alltså: Kan jag gå hem nu? Jag hade aldrig varit på något Spielberg-set förut, jag skulle inte hem och göra någonting. Och ändå hade jag bråttom därifrån, vidare till nästa grej. 

Hur hade David Dencik hanterat situationen i dag?

– Jag skulle ha satt mig under en ek och sett mästaren jobba en stund. 

Ur Tidningen Vi #8 2024.

Läs mer:

Gizem Erdogan: ”Jag vill vara en friare kvinna”

Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon