Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon

  • 27 mar 2024
  • 9 min

Sven Melander, Lasse Åberg och Weiron Holmberg under inspelningen av ”Sällskapsresan”. // Foto: Gunnar Lantz/TT

Fredrik Sahlin: Nio svenska filmer som borde ingå i en kulturkanon
Fredrik Sahlin

Sven Melander, Lasse Åberg och Weiron Holmberg under inspelningen av ”Sällskapsresan”. // Foto: Gunnar Lantz/TT

Lyssna på artikeln

En svensk kulturkanon ska sammanställas för att förstå vårt blågula förflutna och vår samtid. Vilka filmer som ska ingå? Fredrik Sahlin har hela listan.

Begreppet kanon är en evigt het kulturpotatis. Vilka verk är bra, viktiga och eller framstående nog för få ingå i denna nationella Hall of fame? Och vem ska utföra gallringen? Den sista frågan har vi alla fall fått svar på. Historieprofessorn Lars Trägårdh har av regeringen fått i uppdrag att sätta ihop en kommission som senast nästa sommar ska presentera en svensk kulturkanon.

Vilka filmer är då särskilt viktiga att ta till sig för att förstå vår samtid och vårt förflutna? Låt oss ta fasta på Lars Trägårdhs egna ord i en intervju i Kulturnyheterna där han menar att vi behöver ”fundera kring det gemensamma vi:et” och att ”vi har underinvesterat i vad svensk kultur är, både för oss själva och för alla de människor som kommer till Sverige”. 

Det är alltså inte kritikerälsklingar som ska listas utan titlar som tillsammans erbjuder en gemensam referensram för att förstå historien och samtiden. Sånt som danat den svenska själen, som kan ge de nyanlända en susning om vad som pågår bakom svenskens nollställda nuna.

Ett knivigt uppdrag. Eller inte. Varsågod Lars, här har du din filmkanon:

Sällskapsresan (1980)

Vi anses vara ett moloket och svårtillgängligt folk men när det kommer till film verkar vi ändå lättroade. Det ska nämligen till brett anlagd och lättfattlig komedi för att vi ska flockas på biografen. Högst på topplistan över mest sedda filmer ligger Lasse Åbergs schlagerdänga från 1980, som tar tempen på det svenska charterresandet och bjuder på sprit, sex (nåja) och slapstick i publikvinnande mix. Filmen är dessutom ett måste för den som vill förstå humorn när en stolsgranne i flygplanet skojfriskt håller upp ett glas mot panelen ovanför huvudet och säger att hen vill ha mer juice.

Pensionat Paradiset (1937)

Som ett filmberoende barn uppvuxet på 1970-talet, ett bra tag innan VHS-spelaren blivit allmängods, var Sveriges television den enda langaren av svenskt filmhistoriskt stoff. Eller som den också kallades: pilsnerfilmen. Enligt Svenska Dagbladet 1933 ”En film av enklaste beskaffenhet, med inslag av tarvlig komik (kring förtäring av pilsner o. d.)”. Den som snabbt och relativt smärtfritt vill bygga ut referensramen med ett stycke dylik film bör se Pensionat Paradiset där hela dåtida humoreliten är representerad, frontad av legendarer som Thor Modéen, Julia Caesar och John Botvid. En klassiker i efterhand men något av en flopp när det begav sig. Till viss del kanske till följd av alla sågningar, som exempelvis den i Dagens Nyheter där kritikern Carl Björkman frågar sig: ” …är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken?”

Sommaren med Monika (1953)

Vi gillar att bada nakna. Eller gjorde åtminstone, innan importerad puritanism och högst inhemsk algblomning satte P för det. Ingmar Bergmans Sommaren med Monika hyser en badscen där Harriet Anderssons nakna rumpa syns – en oskyldig sekvens som bidrog till ryktet om Sverige som ett syndens näste, och gav upphov till filmens amerikanska titel Monika, the story of a bad girl. Något som kulminerade i nedanstående instruktionsfilm.

Gunnar Fisher, Harriet Andersson, Lars Ekborg och Ingmar Bergman under inspelningen av ”Sommaren med Monika”. // Foto: Aftonbladet/TT

Kärlekens språk (1969)

Skapad på den tiden då Sverige var hela världens Fröken Snusk. Det här var en mycket explicit instruktionsfilm om samlag mellan man och kvinna, där ett gäng experter med diagram och gott självförtroende kommenterade aktens alla moment. Filmen orsakade demonstrationer i London och på plakaten stod bland annat: ”Sverige – mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år”. Det var också den här filmen som den kulturellt tondöve Travis Bickle, huvudpersonen i Taxi driver, tog med sin första dejt på. Det gick så där.

Beck – dödläge (2023)

Den (hittills) 50 filmer långa sviten avslöjar att svennens puls inte bara höjs av sex; ett smörgåsbord av ond bråd död utgör ett minst lika starkt afrodisiakum. Filmserien har egentligen ganska lite, om någon, koppling till Sjövall/Wahlöös klassiska romaner om brott, förutom namnet på, och sävligheten hos, titelfiguren. Ständigt sågad av kritiker och parodierad av branschkollegor men ändå en given söndagsfilm för hundratusentals svenskar.

Ingvar Hirdwall spelade i samtliga 50 filmer i Beck-serien. ”Beck – Dödläge” blev hans sista film. // Foto: TV4

Vi hade i alla fall tur med vädret (1980)

Klassisk vägfilm med evigt kivande Claire Wikholm och Rolf Skoglund på husvagnstripp genom riket. Svensken gillar inte bara sex och mord, den genomsnittliga medborgaren har dessutom minst tre väderappar på mobilen. Enkom filmens titel berättar en del om vårt förhållande till (dåligt) väder: Semestern må innehålla både skilsmässor och död men om solen skiner var det ändå en rätt okej sommar.

Kvarteret Korpen (1963)

Anders (Tommy Berggren), en ung arbetare med författardrömmar, vill lämna sina påvra kvarter och sin alkoholiserade far bakom sig men traditionens och kanske framförallt klassamhällets band är svåra att klippa. Filmskaparen Bo Widerbergs till vissa delar självbiografiska mästerverk hamnar alltid högt upp när den svenska filmhistoriens främsta verk ska koras, men tjänar också som vittnesmål om att Sverige inte alltid varit det högteknologiska och latte-sörplande samhälle vi bor i nu.

Turist (2014)

Den klassiska synen på könsrollerna har varit i gungning i Sverige sedan 1960-talet. Likväl står de sig rätt starka, långt ner under den genusputsade ytan – i den psykosociala undervegetationen där filmskaparen Ruben Östlund gillar att rota runt. I slutet av detta hans kanske främsta film, där en kärnfamilj är på semester i Alperna, kommer en scen där pappan ”räddar” mamman. En iscensättning för att barnen ska återfå bilden av honom som en dådkraftig karl – en genial sekvens som antyder att även genustuktade svenskar i grunden längtar efter en mer stenålderskompatibel syn på man och kvinna.

Ruben Östlunds ”Turist” från 2014. // Foto: Triart/Press

En kunglig affär (2021)

När norrmän och danskar gör patriotiskt blossande äventyrsfilm om motståndet mot nazisterna och ärar sina kungligheter i påkostade filmer, gör vi fiktion om nationell skam och nesa. Som i En kunglig affär där det skvallras om Kung Gustaf V:s homosexuella kärleksmöten i den bernadotteska garderoben. Men så är svensken heller inte en speciellt patriotisk varelse. Det har tagit decennier av idog påverkan från högsta ort för att få oss att ens komma ihåg när vår nationaldag infaller och varför vi firar den.


Läs mer:

Ronja Rövardotters förbannelse

Är John Ajvide Lindqvist filmvärldens favorit?

Fler utvalda artiklar