”De kallade mig utlänningarnas hund”

  • 9 okt 2021
  • 9 min

Jawed Safi. // Foto: Øyvind Lund

”De kallade mig utlänningarnas hund”
Cecilia Garme

Jawed Safi. // Foto: Øyvind Lund

Lyssna på artikeln

De tolkar som hjälpt till vid den svenska insatsen i Afghanistan har tagit stora risker. Vi träffade en av dem, Jawed Safi som i dag bor i Karlstad. Han oroar sig för de forna kollegorna. Men hans egen berättelse är ljus.

’’Jag var student vid universitetet i Mazar-e Sharif, pluggade statskunskap och drömde om att bli diplomat. En dag i februari 2012 gick jag förbi den nordiska militärbasen Camp Northern Lights och fick en impuls. Jag gick fram till vaktposten och frågade om de behövde en tolk. Jag talade ju bra engelska och flera afghanska språk, både dari, pashto och uzbekiska. Och dessutom kunde jag en del norska. Jag hade tillbringat två år i Kongsberg i Norge där jag sökte asyl och jobbade i en livsmedelsaffär. Jag jobbade hårt och avancerade till färskvaruchef. Lärde mig språket. Folk trodde att jag kom från Nordnorge. Men jag fick avslag på min asylansökan och måste åka tillbaka till Afghanistan.

Ja, där stod jag hos vaktposten vid Camp Northern Lights. Chefen kom ner. ”Jag gillar din stil”, sa han. Ett par veckor senare fick jag komma på intervju och säkerhetsprövning. Allt gick rätt snabbt.

Språk har alltid varit ett stort intresse. Jag pluggar och konstruerar meningar och läser dem högt för mig själv, i timmar. Man måste prata, prata, prata för att lära sig.

För det mesta bodde jag i ett rum på stan som jag hyrde med en kursare från universitetet. Men tio dagar varje månad övernattade jag inne på basen. Det gav 50 dollar extra i lön. Totalt var lönen ungefär tusen dollar i månaden. Det var mindre än vad en del andra länder betalade sina tolkar, men i ett land som Afghanistan var det mycket pengar. Att jag själv skulle hamna i Sverige fanns inte på kartan. Jag trodde att Afghanistan höll på att stabiliseras. Under den här perioden tog jag examen.

De var väldigt vänliga, de svenska soldaterna. De var intresserade av Afghanistan också, frågade mig om kulturen och konsten och maten. Vi hade en bar på basen där småpengar samlades i en mugg. Och med den skickades jag ut att handla block och pennor, som svenskarna delade ut i skolorna runt omkring.

Jag blev poppis. När soldaterna skulle iväg på någon operation så fick vi tolkar komma till platsen där ”galtarna” stod. Svenskarnas stridsfordon, alltså. Var och en av cheferna valde ut en tolk och jag blev alltid vald först.

Vi var som vapenbröder. Svenskarna kallade mig ”Ola Norrman” och drog Norgehistorier. Då drog jag Sverigevitsar. Vi blev vänner. När de var hemma på semester hade vi kontakt på Facebook.

Ibland var vi ute flera dagar i fält. Eftersom det var svårt med toapauser fick vi mat som man inte blir bajsnödig av. Det ledde till att någon alltid fes när det kom ett gupp i vägen, vi skrattade mycket åt det där.

Man visste aldrig när något skulle hända. Man kunde hamna i bakhåll. Några gånger var det riktigt otäckt och nära att vi blev dödade.

Min familj hade inga synpunkter på att jag jobbade åt svenskarna. Men det fanns andra som undrade. När vi var ute på operationer kunde det bli obehagligt. ”Du är utlänningarnas hund”, fick jag höra. Jag minns en gång när vi kom fram till en moské i Samangan-provinsen precis efter fredagsbönen. Det var hotfull stämning. Till mig sa de: ”Utlänningarna åker hem, men du blir kvar, och då kommer vi att ta dig”. Jag rapporterade det till min chef.

De lyckades alltid spåra upp mig.

Vintern 2014 blev jag indragen i ett slagsmål. Det var inte mitt fel, och jag hamnade på sjukhus. De svenska ­soldaterna och deras chefer och tolkarna gjorde allt för att få behålla mig, men företaget som hyrde ut tolkar till Försvarsmakten hade benhårda regler och jag fick sluta. Men jag fortsatte ändå att jobba åt svenskarna ibland. Dessutom hoppade jag in som tolk och guide för svenska journalister som var i Afghanistan. Eftersom jag inte längre hade något kontrakt ingick jag inte i den grupp tolkar som kom till Sverige som kvotflyktingar på sommaren samma år.

Sedan blev läget i Afghanistan svårare.

Jag började bli hotad av talibanerna. Både ansikte mot ansikte och på telefon. Jag flyttade mellan olika städer. Bytte telefonnummer. Men de lyckades alltid spåra upp mig. Det måste vara någon jag litade på som angav mig. Jag förstod att jag måste iväg, ännu en gång.

Flykten gick först till Iran, sedan till Turkiet över bergen. Vi vandrade på nätterna och jag var nära att ge upp. Jag vägde 90 kilo och var inte van att gå till fots så långa sträckor utan paus. Flyktingsmugglarna red på hästar och piskade oss för att vi skulle gå framåt. Från Turkiet blev det gummibåt till Grekland. Båten var åtta meter lång och vi var 42 personer med bagage. Det var kväll och stormigt och jag trodde inte att vi skulle klara det.

Egentligen ska man söka asyl i det första EU-land man kommer till, men det är det ingen som gör om man inte blir tvingad av polisen. Jag undgick det i både Grekland och Makedonien. I Serbien insåg en konduktör att vi var 37 afghaner ombord på tåget. Han skulle kontakta polisen, men jag samlade ihop 180 euro så att vi kunde muta honom. Jag hoppas att den saken är preskriberad nu. Polisen mötte oss i stället i Wien och körde oss till ett förvar. Men förvaret var helt öppet, så vi kunde enkelt rymma därifrån och ta oss vidare.

Jag hade tänkt söka asyl i Tyskland, men längs vägen fick jag höra att det var kaos där. När jag till slut togs av polisen i Danmark berättade jag att jag hade jobbat för den svenska försvarsmakten och ville till Sverige. Så de lät mig fortsätta. Jag kom till Sverige den 15 september 2015.

Svenska regeringen borde ha hjälpt alla sina tolkar.

På asylboendet i Värmland fick jag genast börja jobba som svensklärare för andra afghaner. Därefter blev jag tolkhandledare. Och sedan jag fick mitt uppehållstillstånd sommaren 2016 har jag jobbat som frilansande tolk. Oftast åt staten – domstolarna, Migrationsverket, polisen, Trafikverket … alla möjliga myndigheter. Och det är här i Karlstad jag vill stanna. En lagom stor stad!

Svenska regeringen borde ha hjälpt alla sina tolkar och lokalanställda ut ur Afghanistan medan det var möjligt. Även de som varit anställda tidigare. Så har flera andra länder gjort. Men i Sverige fick regeringen så mycket kritik 2015 när så många släpptes in, så nu vågar de knappt ta emot några flyktingar alls. Men tolkarnas liv står på spel!

Jag är glad över att leva här. I dag har jag en egen familj. Jag är gift med en kvinna jag älskar, storasyster till en kvinnlig tolkkollega i Mazar-e Sharif. Hon har en indisk examen i ekonomi som har godkänts i Sverige. Just nu hårdpluggar hon svenska och tar hand om vår lilla pojke. Sedan ska vi byta. Då får hon jobba och jag ta hand om barn och plugga. Om fem år hoppas jag att jag har en svensk examen. Tycker du att jag ska bli jurist? Domare? Vi får väl se.”


Berättat för Cecilia Garme

Fler utvalda artiklar