Den första Metoo-romanen – Fatima Bremmer om kvinnorna som bröt ny mark

Efter Augustprisbelönade Ett jävla solsken är Fatima Bremmer tillbaka. Nu med Ligan, den sanna berättelsen om en grupp kvinnor som utmanade männen och banade väg för politiska reformer. 

Stockholm, 1909. Fyra unga kvinnor skrider genom natten i knäkorta kjolar och röda peruker. Visselpipor runt halsen och armarna krokade i varandra. De äntrar Sveasalen, idag NK, blåser högt och dansar vilt under ljuskronorna. De drar till sig blickar, väcker uppmärksamhet. Dagen efter skriver tidningarna om dem. De har lyckats med sitt uppdrag. Skvallret drar igång och snart vet hela etablissemanget vilka de är: en grupp kvinnliga journalistpionjärer som vill utmana de manliga journalisterna på Stockholms patriarkala redaktioner. 

Ungefär så inleder Fatima Bremmer sin nya bok Ligan, som följer på den tidigare Augustprisade Ett jävla solsken, biografin om Ester Blenda Nordström. Ligan utkommer i april och handlar om kvinnorna som bröt ny mark och formade journalistiken för generationer framåt. 

Att följa upp Ett jävla solsken är förstås förenat med press. Men, hade Fatima Bremmer tänkt på det under arbetsprocessen hade hon låst sig, tror hon.

– Jag har fokuserat på bokens form och att hitta bra innehåll. Nu däremot, när det är dags för utgivning, börjar nervositeten stiga. Men jag skriver inte böcker för recensenter. Jag vill nå ut brett till alla samhällsklasser, typer av människor och folk i olika åldrar. Jag vill folkbilda. Om läsarna tycker om boken och lär sig något har jag lyckats, säger hon. 

Det var när Fatima gjorde research till biografin om Ester Blenda som hon först stötte på nätverket och kompisgänget Ligan. De ville förändra spelreglerna för kvinnor och kämpade, för sin egen rätt att arbeta och för en jämställd framtid. De avslöjade sexuella trakasserier och banade väg för politiska reformer. Två av kvinnorna i Ligan, Gerda Marcus och Elin Wägner, reste till ett svältande Wien i slutet av första världskriget och grundade Svenska Rädda Barnen. En tredje, Ellen Landquist, skrev romanen Suzanne, som idag, drygt hundra år senare, kan betraktas som den första Metoo-romanen. 

Fatima förstod tidigt att hon hade nyhetsnäsa och fick redan som 14-åring extrajobb på tidningen Skaraborgsbygden i hemstaden Skara. Hon lockades av bullret, att alla diskuterade högljutt och att man fritt fick testa sina idéer. Idag är hon författare och journalist och har arbetat som reporter och nyhetschef på Aftonbladet, Expressen och på Svenska Dagbladets kulturredaktion. Hon debuterade 2019 med reportageboken De sista tanterna. 

Det märks att hon under många år har umgåtts med frontkvinnorna i Ligan genom arkivmaterial, brev, memoarer och fotografier. Hon berättar engagerat om de välutbildade, ambitiösa familjeflickorna som ofta kom från borgerliga miljöer och drömde om journalistyrket, men som möttes av en bransch som inte var redo att ta emot dem. De förpassades till skrubbar, fick arbeta för hälften av männens lön och utsattes för sexuella trakasserier på redaktionerna. 

– Vi får ju inte glömma att kvinnor inte ens hade rösträtt i början av 1900-talet, påminner hon. 

 Det blev en vändpunkt! Efter det här kan man se på fotografier att Ligans medlemmar bär herrkläder.

I en av bokens mest talande scener skickas journalisten Elin Brandell till Värmland för att bevaka ett uppmärksammat mord och inser snabbt att hennes långkjol och damskor gör det omöjligt att ta sig fram på den svårframkomliga brottsplatsen där journalister från hela landet vallas av polis. Brandells manliga kollegor är väl förberedda och bär kängor och praktiska kläder. I ren frustration sliter hon av sig de många lagren av kjolar och fortsätter sedan arbeta i underkläder. 

– Det blev en vändpunkt! Efter det här kan man se på fotografier att Ligans medlemmar bär herrkläder. Av praktiska skäl förstås, men också som en markering mot de förlegade normerna, säger Fatima. 

Den dokumentära noggrannheten gör berättelsen levande. Fatima tar sig inte några konstnärliga friheter utan håller sig hela tiden nära verkligheten. 

”De exklusiva mockahandskarna, ljusbruna med en rad av utsökta små pärlor som knappar, kommer hon att behålla som minne resten av sitt liv.” Det är Célie Cleves handskar som beskrivs och nästan 120 år senare, får Fatima veta, ligger just de där handskarna förvarade i en ask från NK hemma hos ett barnbarn. 

Célies barnbarn har varit till stor hjälp, hon bodde hos sin mormor i perioder under barndomen och har sparat allt efter henne – kartonger med brev, prylar och fotografier. Célie fäktades i Sturebadets lokaler och Fatima beskriver hur hon njuter av närkamperna och hur svetten rinner. Det är inte bara ett antagande, det finns bevis. Hemma hos barnbarnet hänger nämligen också den skyddsväst som Célie hade på sig när hon fäktades. Den bär tydliga spår av svett. 

– Eftersom Célie blev 98 år hade hennes barnbarn mycket att berätta som byggde min bild av henne i boken, säger Fatima.   

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

25 böcker att se fram emot i vår

Elin Wägner och kulturtanten: ”Tomheten utan dem vore total”