Den huvudlösa skallningen skakade fotbollsvärlden

När den franske stjärnan Zidane i VM-finalen för 20 år sedan skallade en motståndare och blev utvisad var det obegripligt. Eller var det kanske fotbollshistoriens mänskligaste ögonblick?

Den som själv spelat fotboll vet att ju längre en match pågår, desto mindre välgrundade beslut tar man. De slarviga passningarna blir fler, en markant ökning av skador sker de sista tio minuterna, det vill säga i minut 80, och vid det laget börjar man komma sent in i tacklingar, blir alltmer irrationell, drar motståndare i tröjan när domaren inte ser.

I matcherna som går till förlängning så närmar man sig sina fysiska och mentala gränser. I minut 90 tar man direkt farliga beslut, en förflugen spark som träffar ett smalben, värdigheten skalas av, i minut 100 är man mer djur än människa, då krampar stora muskelgrupper och spelare ligger som skadeskjutna akrobater med benen i luften runtom på planen, och i minut 110 stegade Zidane mitt under VM-finalen 2006 fram och satte sin skalle i bröstkorgen på italienska mittbacken Materazzi.

Det skedde den 9 juli för 20 år sedan. Där och då sändes en chockvåg över inte bara fotbollsvärlden, utan hela världen, som på nåt vis vibrerar än idag.

Hur kunde det ögonblicket träffa oss så hårt?

Sedan 2006 har mycket vatten runnit under AI-genererade broar. Den digitala utvecklingen har skapat en fotboll som allt mer kommit att handla om data, och längs tränarbänken syns knappt några ansikten längre – utan en stum vägg av iPads. Kommers, kontroll och KPI:er har trängt undan människan. Att då återvända till fotbollshistoriens kanske mänskligaste ögonblick, kan låta som ett nostalgiskt infall. Låt oss därför påminna oss:

Hur rationell fotbollen än blivit utanför planen, har det inte förändrat någonting för spelarna, och därmed inte heller för oss. När ostkupan sänker sig är det 90 minuter i det vilda som väntar. Idag som för 160 år sedan, när fotbollen föddes hos den engelska arbetarklassen och på internatskolorna, bland skorstensrök och vackra hedlandskap.

Den uppstod ur rugbyn.

Fotboll är en i grunden våldsam sport. Ifall man hade tömt arenan på människor, läktarna plötsligt tomma, stadion alldeles ekande där i sommarkvällen, och låtit matchen pågå i tystnad – hade man snart hört smällar när ben mötte ben, ibland skalle mot skalle, stön av verkliga smärtor hade hörts inuti den kritade hagen. Det är detta skådespel av stretande kroppar vi följer med spänning, eller till och med längtar efter att uppgå i. I sin essä In Praise of Athletic Beauty, beskriver Gumbrecht hur detta att titta på sport, på något plötsligt och märkligt sätt, låter oss bli ett med ”dessa vackert förvridna kroppar”.

Våldet går igen på läktarna, och i de barndomsmiljöer som flera av spelarna kommer ifrån. Zidane växte upp i La Castellane i norra Marseille, dominerad av arbetarklass, och utan några som helst övriga jämförelser så hängde våldet i luften också i den bruksort jag växte upp i; en slags gas som svävade osynligt på ortens enda uteställe och i skolkorridorerna.

Fotbollens aggressivitet låter sig inte förklaras av demografi.

I vissa fall tog sig våldet rent romantiska former; i scenerna som ritades upp på insidan av ögonlocken hos några av bruksortens bekanta, när de satt bänkade framför filmer som Green Street Hooligan och The Football Factory varje fredag kväll. I vårens mest hajpade videoklipp står referenserna som spön i backen, men när Yung Lean driver runt propert klädd i brittisk skoluniform, så ser jag bara huvudkaraktärerna i filmerna ovan framför mig. Det var råheten som lockade, en attityd som spred sig hela vägen till fotbollsplanen – där den tack och lov inhägnades.

Men fotbollens aggressivitet låter sig inte förklaras av demografi, det visar bland annat försommarens avslöjande från Lundsbergs mörkare vrår, men även det faktum att den fanns hos flera av lagen vi mötte, från Brommapojkarna till Örgryte, och rimligen också på bakgatorna i Marseille. När Zidane sätter skallen i Materazzis bröstkorg, så är det en oförlåtlig handling, men också en förståelig handling, eftersom det bara är ett förlängt uttryck för det som hela tiden funnits i fotbollens kärna, kanske också i människans?

Men det är först när brutaliteten ställs i relief till det vackra, som det blir uthärdligt, ibland till och med fantastiskt. I Yung Leans video av den utsökta koreografin, och i fotbollens fall: den plötsliga finessen.

I samma VM-final, minut 7, stegar Zidane fram till straffpunkten och gör fotbollsvärldens erkänt elegantaste move, en Panenkastraff; en lös chipp i mitten av målet medan målvakten redan kastat sig förgäves mot ena stolpen. Det krävs en exceptionell närvaro för att göra så i en vanlig match, att göra så i en VM-final är obegripligt. Zidane drev fram bollen som en vålnad. Hans mjuka piruetter satte hela mittfält ur spel. Dessa oförutsägbara, ja, förtrollande stunder blir heller aldrig så förtätade som under ett världsmästerskap.

Det är händelser som naglas fast i tiden.

Det är ödets ironi att den spelare som gett oss flest stunder av plötslig finess, blir ihågkommen för fotbollshistoriens minst finessrika ögonblick. Hur, varför? I tider av litterär breddning i fotbollslandslaget kommer här en rad ur Tranströmers dikt I det fria:

Våld känns overkligt
en kort stund.

I samma sekund som man använder våld mot en annan människa så rycks man ur världen. Det primitiva förvandlar en till … något annat. Man blir någon som agerar på instinkt, naken och utan en tanke på konsekvens. Men konsekvenser blir det, för i nästa stund dras man tillbaka till en verklighet som aldrig känts verkligare, då man tvingas leva med följderna av sin handling. Den sena sommarkvällen i Berlin lämnade Zidane planen och fotbollen och återvände aldrig igen som spelare. 

Morgonen efter tapetserades världens städer med löpsedlar om vilken skam och ovärdighet Zidane vandrade ut ur fotbollsvärlden med.

Men var det så ovärdigt?

Det var ju bara människan som skymtade fram.

Fotboll är inte KPI:er och kontroll, utan tvärtom en dans mellan våldsamhet och plötslig finess – och då gäller det att man kan båda stegen.

Ingen bemästrade dem som Zizou.

Ingen har på 110 minuter förkroppsligat fotbollens ytterligheter och innersta väsen på samma sätt som Zidane gjorde den julikvällen för 20 år sedan.

Den huvudlösa skallningen var bara finalnumret.

Läs mer:

Olof Lundh: ”Det finns likheter med Svenska Akademien”

Erik Niva: ”Jag har ett stort socialt handikapp”