Olof Lundh: ”Det finns likheter med Svenska Akademien” 

Bokaktuella Olof Lundh är en av Sveriges mest välmeriterade fotbollsmurvlar. Krisen i Svenska fotbollförbundet får honom att tänka på andra slutna sällskap. 

”När Fredrik Reinfeldt valdes till ord­förande för Svenska fotboll­förbundet tänkte jag inte att det skulle gå åt helvete. Jag tänkte att han måste få en chans. Förbundet skulle moderniseras och min bild är att Reinfeldt trodde att det skulle vara ett enkelt uppdrag. Jag tror inte han förstod vidden av vad som krävdes. Idrottsrörelsen är det enda i samhället som inte har om- eller avreglerats. Från 90-talet och framåt har EU-medlemskap, teknik och massor av andra saker gjort att monopolen fallit. Men idrottsrörelsen står fast. Det är långsamma rörelser med stadgar som ofta är hundra år gamla. Plötsligt skulle den här folkrörelsen drivas som ett företag och man gick rätt hårt fram för att bli av med folk. Många vi pratade med var rädda. De skaffade extra telefoner ifall ledningen skulle kolla upp deras jobbmobiler och se att de pratat med oss. Missnöjet vällde fram, det var otroligt.

Allt detta skildrar jag i Allt eller inget – berättelsen om revolutionen som höll på att knäcka svensk fotboll. Det här är min sjunde bok på tio år. Rätt osannolikt egentligen.

Det var länge sedan Sverige samlades bakom herrlandslaget. Kraften som fotbollen har är häftig.

Jag var inte bra i skolan på att skriva och hade svårt att slutföra långa projekt. Nu har jag några böcker som jag skrivit här i bokhyllan – det är tillfredsställande!

Jag är nyfiken och vill berätta om det som folk inte känner till. Det är inte många journalister som hänger på Fotbollförbundets årsmöten … Det finns faktiskt likheter med att granska Svenska Akademien. Ledarna lyfter ofta fram att de tjänar sporten, nästan som ett högre syfte. Och så är det väldigt dålig insyn. Det är svårt att få reda på hur mycket man betalar olika personer samtidigt som det delas ut förmåner. Men av revolutionen som inleddes 2024 finns ingenting kvar.

Jag kan ändå förstå att man lockades av förändring. Jag gjorde det själv när jag som ung journalist började på Expressen 2001 och kvällstidningen skulle göras om och bli ”snällare”. Upplagan rasade och det la sig en förlamande stämning över redaktionen. Jag tappade självförtroendet. Under min uppväxt i Lund hade min familj alltid sett ner på kvällstidningar, men som tioåring började jag ändå köpa Expressen. Det var mitt ideal. Precis som en del inom förbundet som röstade på Fredrik Reinfeldt säkert känner sig dumma idag, gjorde jag det med på den tiden. Jag hade inte protesterat utan trodde på ledningen. Förändringsprocesser är jättesvåra. Om det går bra blir man hyllad, annars sågad. Det är brutalt. Det tog inte många månader innan Expressen gick tillbaka till sina rötter. Likadant är det inom fotbollen nu. Nya förbundskaptenen Graham Potter betonar kollektivet och det har inte varit fult att försvara sig fram till en VM-plats i sommar. Det var länge sedan Sverige samlades bakom herrlandslaget. Kraften som fotbollen har är häftig. Det är därför så många dras till den.”

Berättat för Elina Haimi

Läs mer:

Erik Niva: ”Jag har ett stort socialt handikapp”

Nobelstiftelsens förra VD om turbulensen i Svenska Akademien