Den smått galna historien om USA:s självutnämnde kejsare

Kan en misslyckad amerikansk affärsman ha inspirerat Selma Lagerlöf till romanen Kejsarn av Portugallien?

Jag är på promenad i centrala San Francisco och har fint sällskap. Bredvid mig går en 60-årig, storskäggig man klädd i en uniform ser ser ut att vara från det amerikanska inbördeskrigets dagar. Röd maggördel och epåletter. På huvudet en hög hatt som prytts med påfågelfjädrar. I höger hand en stadig promenadkäpp i vars knopp en liten kompass fällts in.

Han spatserar – nej, skrider – fram längs trottoaren och vinkar majestätiskt till allmogen. Möts av häpnad och fniss men också förvånansvärt ofta av folk som stannar till och bugar lätt: ”God morgon, kejsarn, hur står det till?”

– Det är framför allt äldre som känner igen mig, säger Joseph Amster.

Han spelar övertygande rollen som verklighetens Joshua A. Norton – USA:s hittills ende kejsare – och erbjuder historiska stadspromenader med en knasig twist.

Joshua Abraham Norton är San Franciscos mest älskade och omhuldade excentriker genom tiderna, vilket inte är dåligt i en stad som historiskt sett är känd för sin höga halt av original, knäppgökar och ”weirdos”.

Han växte upp i England och Sydafrika, men 1849 tog han sig till guldruschens Kalifornien. Då hade båda föräldrarna avlidit och unge Joshua kunde njuta av 40 000 ärvda dollar på bankboken.

Joshua Norton gjorde bra ifrån sig i det nya landet. Investerade i fastigheter och tredubblade sin förmögenhet på kort tid. Han steg i de sociala graderna, gick med i Frimurarna och rörde sig i stadens högsta skikt.

Så kom smällen. I samband med en hungersnöd i Kina satsade Norton allt på ett kort och spekulerade i att priset på ris skulle gå upp kraftigt. I själva verket inträffade det motsatta: priset föll dramatiskt. Norton ansåg sig ha blivit lurad och inledde en bitter och fyra år lång rättslig tvist. Till sist avgjorde Kaliforniens högsta domstol till Nortons nackdel.

Han förlorade allt. Inte minst tron på politiker och myndigheter.

Här inträder en lång lucka i denna historia. Norton lämnade San Francisco och hördes inte av på två år. Vad han gjorde under denna tid har aldrig blivit klarlagt.

Vad vi dock med all säkerhet vet är att han den 17 september 1859 var tillbaka i stan. Det var nu han skickade en rundskrivelse till stadens tidningar där han utropade sig själv till ”Norton den förste – kejsare över dessa förenta stater.” (Han ska senare lägga till ”Beskyddare av Mexiko” till sin titel.)

Kejsaren anmodade USA:s alla delstater att skicka representanter till ett möte i San Franciscos Music Hall för att diskutera hur nationen skulle styras, när den alltså blivit ett kejsardöme. Tidningen San Francisco Bulletin tryckte Nortons skrivelse, som roande kuriosa.

En månad senare kom en ny deklaration där Norton upplöste kongressen, den behövdes ju liksom inte nu, när landet hade en kejsare. När ordern inte åtlyddes beordrade han ut USA:s armé för att göra jobbet. Han skulle också komma att förbjuda de två stora partierna – Republikanerna och Demokraterna. Inte heller dessa beslut effektuerades, till kejsarens förtrytelse.

Kejsar Norton började visa sig på stan, i blå uniform med slitna guldpläterade epåletter. På huvudet hade han en hög hatt som pryddes av påfågelfjädrar och en rosett. Han tillbringade dagarna med att strosa omkring och inspektera ”sina” gator och torg, kontrollera att polisernas uniformer satt rätt och att renhållningen fungerade som den skulle.

Norton blev snart en omåttligt populär figur i gatubilden och San Franciscos näringsidkare tävlade om att visa honom mest gunst. Han var helt uppenbart utblottad, men stans förnämsta krogar lät honom äta gratis, och de fina teatersalongerna reserverade alltid den bästa platsen till kejsaren när det vankades premiär.

I brist på kontanter lät Norton trycka upp kejserliga reverser – som de flesta affärer i San Francisco accepterade som lokal valuta, trots att täckning naturligtvis saknades.

Samtida vittnesmål beskriver Norton I som intelligent, allmänbildad och trevlig. Han kunde konversera vem som helst i ett stort antal ämnen. Barn älskade honom. Det var egentligen bara två saker som kunde göra honom upprörd. Det ena var när någon ifrågasatte hans status som kejsare. Det andra när någon kallade hans hemstad ”Frisco”.

Frisco-ämnet fick honom att 1872 publicera följande påbud:”Var och en som efter vederbörlig varning skall höras yttra det avskyvärda ordet ’Frisco’, vilket inte har något språkligt eller annat berättigande, skall anses skyldig till en allvarlig förseelse, och skall betala till den kejserliga statskassan som straff summan tjugofem dollar.”

(Än i dag anses man av lokalbefolkningen vara en tönt om man säger ”Frisco”.)

År 1867 arresterades Norton för ”psykisk störning” av en övernitisk polisman. Han överlämnades till tvångsvård, men när nyheten nådde allmänheten blev det ramaskri. Tidningarnas ledarsidor engagerade sig i ärendet och stadens polischef Patrick Crowley såg sig snart tvungen att göra en pudel och begära Norton frigiven.

I en kommentar till beslutet skrev Crowley om Norton ”att han inte hade utgjutit något blod, inte rånat någon, och inte plundrat något land, vilket är mer än man kan säga om hans kollegor i kejsar- branschen.”

Den olycklige polismannen som arresterat Norton benådades av kejsaren, och efter denna incident gjorde San Franciscos blåljuspersonal alltid honnör när de mötte Norton.

– Det är lite sämre med det där numera, säger Joseph Amster, dagens kejsare. Många polismän hälsar inte när de möter mig. De kanske inte kan storyn. Däremot saluterar brandmännen, alltid.

Skulle en figur som Kejsar Norton vara möjlig i vilken amerikansk stad som helst?
– Jag är verkligen inte säker på det, säger Joseph Amster. Staden San Francisco har alltsedan guldruschens dagar varit van vid, och accepterat, excentriker. Det är ingen tillfällighet att vår stads emblem pryds av Fågel Fenix, den mytologiska
figuren som reser sig ur askan och börjar om. Precis som Joshua Norton.

Som hos många andra mad men finns det i Nortons generösa utbud av idéer och proklamationer saker som är vettiga, till och med framsynta. I kejsarens fall brukar två saker framhållas:

Han skissade redan på 1870-talet på en sammanslutning mellan alla länder för att säkra världsfreden. Hela upplägget är mycket likt det som långt senare kom att bli FN. Han propagerade hårt för en bro och en tunnel som skulle förbinda San Francisco med Oakland som ligger på andra sidan San Francisco Bay. Han pekade till och med ut platserna där brofästena skulle vara. Idén avfärdades som varande orealistisk. Men 50 år senare förverkligas visionen då Bay Bridge– i dag fullständigt omistlig för regionens intrastruktur – invigdes, och jodå, brofästena finns ungefär där Norton anvisade. (En högljudd opinion krävde att bron skulle döpas till Emperor Norton Bridge, men politikerna fegade ur.)

Kejsar Norton var i första hand en folklig hjälte, men även från det etablerade samhället fick han erkännanden. Ett exempel är USA:s officiella folkräkning från 1870, som tar upp en Joshua Norton, boende på 624 Commercial Street i San Francisco.

Under sysselsättning anges: ”Kejsare”. Och när kejsarens uniform började se alltför luggsliten ut ordnade San Franciscos stadsfullmäktige så att Norton fick en ny. Kejsaren tackade genom att adla alla ledamöterna i fullmäktige.

Den fattige och misslyckade Joshua Norton har gjort stora avtryck inom den kulturella sfären. Inte mindre än sex operor har komponerats med Nortons liv som förlaga – även om ingen av dem ingår i de stora operahusens standardrepertoar.

Författargiganter som Mark Twain, Robert Louis Stevenson och Charles Bukowski har skrivit in Norton-figurer i sina romaner. Kejsaren dyker upp i ett avsnitt av Bröderna Cartwright(där han spelar schack med pappa Ben), ett tecknat album i serien om Lucky Luke handlar om Norton; det har skrivits biografier, sånger och dikter om denne märklige man.

Men hur var det nu med Selma Lagerlöf? En rad amerikanska litterära sajter hävdar att Lagerlöf ”sannolikt” inspirerats av Norton när hon skrev sin berömda Kejsarn av Portugallien – den tragiska historien om Jan i Skrolycka som blir galen av hjärtesorg när den älskade dottern lämnar hemmet för att åka till Stockholm. I sin olycka förvandlar han sig till kejsare av Portugallien, klär ut sig i låtsasprålig utstyrsel och förväntar sig vördnad av omgivningen.

Nog är det mycket i dessa två historier som sammanfaller. Kan Selma ha känt till Norton? Tidsmässigt stämmer det – Norton dog 1880 och Lagerlöfs roman kom ut 1914. Men ingen av de Selmaexpeterter som vi frågar har hört talas om att det ska finnas någon anteckning i brev eller arbetspapper som antyder att författaren ska ha känt till Norton. Vilket hon ju ändå kan ha gjort. Vi vet helt enkelt inte.

Joseph Amster kan på decimetern när peka ut var Joshua Norton föll ihop, i hörnet av California Street och Grant Avenue i San Franciscos Chinatown, den där kvällen den 8 januari 1880, då kejsaren var på väg till en föreläsning på Kaliforniens Vetenskapsakademi. Han var död innan hjälp hann fram.

När man tog sig in i den lilla lägenheten visade det sig att kejsarens kvarlåtenskap var värd några få dollar. Joseph Amster tror att det var hans gamla vänner från den goda tiden, Frimurarna, som hade betalat hans hyra i alla år.

Begravningen blev storstilad. Det uppskattas att 30 000 personer gick i begravningsföljet som bestod ” … av alla klasser, från kapitalist till fattig, kyrkoman till ficktjuv, välklädda damer och de vars dräkt och hållning antydde en socialt utstött”, enligt ett samtida tidningsreferat.

Det är den största begravningen i San Franciscos historia.