Den svenske jazzlegenden Åke Hasselgård – och hans mystiska död

Den svenske jazzklarinettisten Åke Hasselgård flyttade till USA, spelade med Benny Goodman och hyllades av Charlie Parker. Men Hasselgård blev bara 26 år. Var hans död en olycka?

Åke Hasselgård hade gjort kometkarriär i Sverige och spelat med de största, som Putte Wickman, men ville rastlöst vidare. När han flyttade till USA tog han sig namnet Stan Hasselgard och erbjöds plats i swingikonen Benny Goodmans septett 1948. Det var enda gången Benny Goodman haft en annan klarinettist i sin orkester.

Till och med jazzgiganten Charlie Parker ska ha sagt att han såg Hasselgard som ”as close to a genius I ever heard”.

För Sveriges Television gjorde jag 1983 en dokumentär långfilm (nu utlagd på SVT Play) om den amerikanska framgångsdrömmen som blev en svensk tragedi. I filmen intervjuade jag Benny Goodman, Patti Page, Max Roach, Buddy de Franco, Putte Wickman och många andra, som inte heller kunnat glömma Åke, eller Stan.                                                                             

Frågan som fortfarande dröjer sig kvar hos många, 75 år efter Åke Hasselgårds död: Var det ”bara” en olycka som drabbade honom eller finns en annan förklaring?

Detta är bakgrunden:

Den 23 november 1948 åker tre personer västerut från New York på Route 66 i en Cadillac convertible. Åke ”Stan” Hasselgård, jazzsångerskan June Eckstine och ”råddaren” Bob Redcross. De kör hela natten och ett par kilometer väster om byn Hammond nära staden Decatur i Illinois möter de en lastbil i en kurva och kör av vägen. Det är June, som nyss fått körkort, som sitter bakom ratten. Åke kastas ur bilen, faller ned i ett dike och bryter nacken.

Bob Redcross, som har kört hela natten, reser inte bara med som chaufför åt June Eckstine och Åke Hasselgård, utan troligen också som hennes makes ”förkläde”. June är nämligen gift med Billy Eckstine, eller Mr B som han kallas. Han var en av dåtidens mest kända sångare och orkesterledare.

June Eckstine har av en slump mött den svenske klarinettisten – redan i Sverige känd som notorisk ”womanizer” – och blivit förälskad. De har börjat umgås i smyg och ryktet går i New Yorks jazzkretsar att June och Åke har en kärleksaffär.

June vill skiljas och Åke har inte riktigt förstått hur en relation mellan en vit man och en svart kvinna skulle uppfattas i 1940-talets Amerika. Inte heller hur storstjärnan Billy Eckstine kan tänkas reagera på nyheten att hans fru skulle lämna honom för en ”white hunky” från ett obskyrt land i Europa.

Åke har i brev hem till sin mor Linda i Bollnäs avslöjat att han träffat en svart flicka, men inte sagt att hon är sju år äldre än han och har åkt fast för innehav av marijuana.

– Någon borde ha varnat Åke, säger basisten och orkesterledaren Thore Jederby långt senare.

Frågorna hopar sig. Varför placerar Mr B sin vän och turnémanager som chaufför i bilen som tillhör honom? Av omsorg om sin körovana hustru? Varför accepterar June att ha sin makes allt-i-allo med på resan tillsammans med sin nya kärlek? Vad anser Åke?

Under inspelningen av min film Åke Hasselgård Story lyckas jag med hjälp av jazzforskaren Lars Westin, som ingick i filmteamet, spåra upp både June Eckstine i Hollywood och Bob Redcross i New York.

I centrala New York plockar vi upp Redcross som har föreslagit en inspelningsplats nordväst om New York, som kan likna den riktiga olycksplatsen. Vi kör dit, stannar bilen och Redcross sätter sig i baksätet och börjar berätta sin dramatiska story – 33 år efter olyckan.

– Den kvällen vi skulle iväg hade Junie sagt att hon skulle hämta mig. Vi lämnade New York och jag körde hela tiden. Hon satte sig framme hos mig. Jag morsade på Stan som var lång. Vi lade våra väskor ovanpå varandra i baksätet så att han fick plats. Jag bestämde mig för att köra till Indiana och ända fram till St. Louis där vi kunde ta in på ett motell för att vila ut. Jag hade aldrig tidigare kört så långt som till Kalifornien. Men vi kom aldrig fram till St. Louis.

Redcross berättade att han senare fått veta att June haft ”problem” med sin man Buddy B.

– Jag var nästan säker på att Stan och June inte vänsterprasslade. Det var först efteråt som jag fick höra att de haft en affär. Men jag hade hört rykten om att June och Billy skulle skiljas.

Någonstans längs vägen stannar de för att äta. När de går till bilen för att fortsätta resan byter de plats eftersom Redcross är trött och behöver sova. June tar över och Stan sätter sig bredvid henne.

– Jag lade mig i baksätet, sträckte ut mig och sa till June att kika efter avtagsskylten mot St. Louis. Vi skulle ta in på hotell där, berättade Redcross.

Men redan trekvart senare inträffar olyckan, omkring klockan sju på morgonen.

Kände mig fångad som i en fälla

– Jag låg med slutna ögon när jag kände att bilen plötsligt bromsade in, så jag tittade upp och June sa: ”Ingen fara!” Och då såg jag en lastbil som kom ur en kurva. Det som väckte mig var att jag kände hur bilen gled av asfalten. Lastbilen passerade och när hon skulle ta sig upp på vägen i kurvan hakade höger hjul fast i asfaltkanten. Bilen styrde rakt mot en bro som dök upp och jag drog ner huvudet. Det kändes som om bilen var i luften. ”Gode Gud”, tänkte jag. Det kändes som om jag rullade runt. Bilen slog i, igen och igen! Jag fortsatte att hålla huvudet nere och varje gång bilen slog i tänkte jag…”åh, nu dör jag!” Allt gick så fort.

När bilen äntligen stannar tittar Redcross upp. Han ser varken June eller Stan. Bara att motorhuven är öppen och att det brinner i motorn.

– Vänster framdörr var intryckt och den högra stod öppen mot en slänt. Jag kände mig fångad som i en fälla. Men jag måste ha tagit mig ut genom den avtagbara toppen på bilen.

När han kommer ur bilen vill han bort från elden. Då ser han June resa sig mitt ute på vägbanan. Först då upptäcker han att han inte har några skor på fötterna.

– 300 yards från bilen låg en bro. Jag mötte June ungefär halvvägs och sa: ”Är du oskadd?”. ”Jag tror inte det”, svarade hon. ”Var är Stan?” sa jag. ”Här borta”, sa hon och pekade, helt hysterisk. Och där låg han, livlös, med ansiktet neråt. Det rann blod ur näsan och munnen. Jag lade en rock över honom. Han återfick aldrig medvetandet och måste ha dött inom en minut.

Det visar sig att Åke Hasselgård har brutit nacken. June har brutit en handled och några revben.

– Hon hade fallit ur och hamnat ovanpå honom. Det räddade hennes liv, säger Redcross.

Stans klarinett återfinns i hans väska i bilens bagageutrymme. Han får aldrig fullfölja de löften han gav, precis som Clifford Brown, Charlie Parker och andra – liksom James Dean inom filmen.

Vi i filmteamet köpte Bob Redcross förklaring av olyckan. Den föreföll trovärdig. Men helt övertygad har jag faktiskt inte blivit. En skepsis som med tiden vuxit. Berättelsen blev så dramatiserad, teatral, som om den vore inövad och tillrättalagd för att dölja något annat.

Det är efter mina samtal med June Eckstine, och det hon säger om bilolyckan, som jag inte kunnat släppa misstanken att Redcross inte berättat hela sanningen.  

Vi sökte upp henne i Santa Monica, Los Angeles, dit hon hade flyttat och börjat umgås i Hollywoodkretsar och skymtat i skvallerspalter. Hon hade med åren blivit en framgångsrik mäklare åt filmstjärnor och kändisar som Muhammad Ali och Sammy Davis Jr. Hon hade försökt lappa ihop sitt äktenskap efter olyckan och skilde sig från Billy Eckstine först 1953.

June Eckstine blev upprörd när jag oanmäld dök upp på hennes arbetsplats och överlämnade en LP-skiva med Åke på omslaget. Hon ville inte tala om Stan:

– Det är också min privata tragedi. Den är för värdefull och personlig, förklarar hon och berättar att hon aldrig gift om sig efter skilsmässan från Billy Eckstine. Och inte fått några barn.

Jag gav mig inte.

Senare ringde jag upp June Eckstine men fick samma svar, att jag väckte mycket starka känslor och sorgliga minnen som hon aldrig kommit över. Hon deklarerade att hon absolut inte ville bli intervjuad.

Min avsikt var att gifta mig med honom

– Sanningen är alltför känslig för att bara slängas fram så här, det kan jag bara inte göra. Jag vet inte hur jag ska hantera detta.

I ett andra telefonsamtal, som jag spelade in utan hennes vetskap, var hon överraskande nog mer öppen om sitt förhållande med Åke Hasselgård och om olyckan:

– Det handlar inte ett dugg om att jag försöker vara mystisk eller leka kurragömma, det vore bara dumt. Allt är så känsligt för mig. Och Stan är fortfarande mig så kär. Jag kan inte berätta om alla underbara händelser så här offentligt. Lika lite som jag förmår berätta detaljer om hans död. Jag överlevde, jag är kvar i livet. Stan räddade i själva verket mitt liv vid den här bilolyckan.

June Eckstine lät som att hon var nära till tårarna, men fortsatte att tala:

– Jag hade tänkt åka ensam till Nevada och Reno för att ta ut skilsmässa. Stan fick åka med, tyvärr. Min avsikt var att gifta mig med honom. Nu är det sagt. Stan var en underbar man och vi hade det underbart den korta tid vi fick tillsammans. Jag behöver inget foto, för jag kan se honom framför mig så som han var när vi möttes. Jag behöver bara sluta ögonen…

Det sista June Eckstine sa i telefonsamtalet var att hon i början försökte få kontakt med Åkes föräldrar, men aldrig lyckades. Hon påstod att hon ville se Sverige och kanske komma hit en dag. Då skulle hon ta kontakt också med mig.

Men hon kom mig veterligt aldrig till Sverige. Hasselgårds familj hörde aldrig av henne. Inte jag heller.

Man ska vara försiktig med konspirationsteorier. Åke Hasselgårds död kan självfallet ha varit en olycka. Men vad var det June Eckstine inte kunde berätta om hans död? Varför sa hon att sanningen är för känslig för att hon ens ska kunna prata om den? Det kommer vi aldrig att få veta. Både June Eckstine och Bob Redcross är nu avlidna sedan länge.

Den vanligaste spekulationen i ryktesfloran kring Hasselgårds död har varit ungefär denna:

Kan Bob Redcross, på uppdrag av sin arbetsgivare, den svartsjuke Buddy B, från baksätet har lirkat upp bilens framdörr, som Åke sovande lutade sig mot, och knuffat ut honom? Kan det ha gått till så att June, som körde, upptäckte vad som skedde och försökte gripa tag i Åke, men förgäves. Hon tappade kontrollen över bilen, som kraschade mot en bropelare, voltade och hamnade i en slänt. Var Bob Redcross sin kränkte vän Buddy B:s utsände ”hit man”?

Det är osannolikt att Redcross i så fall skulle ha tagit risken att också skada sig själv. Teorin faller därmed.

Polisutredningen av bilolyckan i Decatur var bristfällig och Åke Hasselgårds styvfar, häradshövding John Larson i Bollnäs, ville inleda en rättsprocess. Svenska konsulatet i Chicago gjorde försiktiga efterforskningar, utan resultat.

Brita Hasselgård, änka efter Åkes bror Rune, avfärdade alla rykten kring Åkes död när jag sökte upp henne 1982.

– Både Rune och jag ansåg att ryktena var tidningsankor, förklarade hon.

Men myten fortsätter att spinna trådar kring Åke Hasselgårds öde.

Läs mer: På jakt efter Harry Martinsons mamma