Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”

  • 26 apr 2024
  • 16 min

På mobilen får Denise rapporter om de senaste händelserna i Stockholms gängkrig. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”
Emil Arvidson

På mobilen får Denise rapporter om de senaste händelserna i Stockholms gängkrig. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Lyssna på artikeln

I skuggan av förorternas gängkonflikter finns ungdomarna som försöker leva sina liv som vanligt. Vem törs du prata med? Vilket område ska du undvika? I ett år har vi följt 15-åriga Denise, som lever nära gängen och balanserar mellan rätt och fel.

Under året vi träffar 15-åriga Denise pågår flera gängkonflikter i Stockholm. Det har blivit vanligt att barn i samma ålder som Denise dras in, både som offer och förövare. Att de mördas och blir mördare. 

Denise är inte själv inblandad i den här sortens konflikter, men påverkas ändå av dem. Hon och alla vänner följer det hela via sociala medier. De sörjer när en ung rappare mördas vid en fotbollsplan i Mälarhöjden och tittar på den film som visar mordet, som gärningsmännen sprider på Tiktok och Instagram. 

I förorten där Denise bor pågår en konflikt mellan två lokala gäng. Via rykten på sociala medier och via rappare eller andra lokala kändisar sprider den sig till fler unga. Personer som inte är kriminella, men som ändå rör sig runt gängmedlemmar och av polisen alltså kan anses ”kopplade” till gängen, får nya ramar att förhålla sig till. De ärver konflikter från gängen – konflikter som också kodas som att de angår ett helt område. 

När en gräns överträds i gängkrigen, flyttas gränserna även för generationer av unga. Brotten ger ringar på vattnet. Därför känner ytterligare många fler att de behöver hålla koll på de lokala gängkonflikterna, för att navigera i sin egen vardag. Men också av nyfikenhet. 

Denise berättar:

”Alla följer det här. Ofta är det svårt att veta hur kopplat något egentligen är till gängen. Alla pratar och skvallrar och skryter ju så mycket. Någon går runt och säger att den är släkt med den eller den gangstern, mest för att man vill ha makt, tror jag. För att man vill att ingen ska kunna röra en. Samtidigt vet man ju inte om något riskerar att bli större. 

Det här är något jag tänker på hela tiden. Om jag bråkar med någon i min ålder så kanske den personen hämtar sina äldre. De äldre kommer säga: Du bråkar med mina yngre. De backar sina yngre, bara för att de yngre sedan ska göra tjänster åt dem. 

Denise är i sitt rum och väntar på att sminket ska sätta sig. Hon ska snart åka till T-centralen för att träffa några kompisar som hon lärt känna via Tiktok. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Därför är jag försiktig med vilka jag hänger med och vilka jag pratar med och sånt. Förr har jag hängt med människor som jag vet har gjort jättegrova grejer. Men då brukar jag bryta kontakten. 

Samtidigt är det ju inte det grova som händer i vardagen. Där är det lite våld, lite hot. Eller att någon blir bötfälld.”

Det är riktiga människor som dör, föräldrar som begraver sina barn

Denise berättar om jobbiga situationer som utifrån är lätta att tolka som vanliga konflikter mellan tonåringar. 

Skvaller, skitsnack, ett eller annat slagsmål i en skolkorridor. Men hon menar att det ofta känns osäkert hur långt en konflikt kan gå. De grövre brotten ligger som en mörk fond i bakgrunden. 

Bötfällningar är ett vanligt sätt för gängmedlemmar att pressa någon på pengar. Plötsligt blir man skyldig pengar för en påhittad oförrätt. Summan dubblas godtyckligt lite då och då. Allt med hjälp av gängets våldskapital. 

Även det beteendet speglas bland yngre. 

Denise har erbjudits pengar för att ”goa” en kille till ett rivaliserande gäng – att lura honom till en plats där någon kan få tag i honom. 

Hon har också varit i slagsmål där hon inte själv kunnat hindra att vänner blivit grovt misshandlade. 

Då kommer det ofta skuldkänslor efteråt. 

Denise berättar:

”Det är som att man fryser till, nästan, när det händer. Före och efter tänker man ut exakt vad man skulle ha gjort. Men i situationen är det ganska svårt. Man känner också kanske att man borde ha hållit tyst, att man inte borde ha lagt ut det ena eller andra på sociala medier. Nu kanske man har varit med och gjort så att någon råkat illa ut. 

Man borde alltid kunna förbättra sig själv, göra sig själv till en bättre person. Kanske kan man börja prata mer om sanningen. Kanske kan man varna någon. Säga till. Blanda sig i. Försöka göra någon ändring i stället för att hetsa på något. 

Men mest skyller jag på mig själv när jag inte har gjort något medan något hände. 

För det kan också vara farligare att backa ibland om det är slagsmål. Då blir allt bara värre sedan. 

Och ofta går det att lösa utan våld, tycker jag. Jag kan prata. Jag har en smart mun. Blir det tjafs kan jag se till att det inte blir tjafs längre, bara med munnen.”

Vad gör de vuxna omkring er? 

”Vissa försöker få dig att prata ut. Andra skäller på dig och säger att du måste sluta. Eller så anmäler de till socialen. Föräldrarna är alltid de som vill stoppa det mest. För de tänker att, ja, det här blir ju värre när du blir äldre. 

Det som vuxna egentligen behöver få ungdomar att förstå är att vi inte lever i en film. Det känns som att det är för många i dag som har tittat på Snabba cash och så tänker de att, jaha, nu är jag väl med i den här filmen. Som att det bara är ett spel. Men det är riktiga människor som dör. Föräldrar som begraver sina barn. Ändå är det så många i dag som går in i det här bara för status. 

De säger att de gör det för att köpa ett hus till mamma, men ofta vill de bara hitta en liten ursäkt för att kunna börja. Visst, vissa växte upp fattiga och gör brott för att kunna köpa hem mat. Men jag skulle säga att de flesta ändå vill köpa dyra märkeskläder. Det stör mig. En verkar liksom välja att göra kaos och komma hem med polisen hela tiden. Även fast allt är bra hemma hos honom! Det är konstigt när du kommer från en bra familj och har en bra uppväxt, men sedan förstör för dig själv ändå, för att du har sett massa gangstersaker på internet. 

Egentligen tar de bara massor av genvägar för att lyckas med det där livet som de ser. Men man ska komma ihåg att det finns två vägar: den korta och farliga och den långa och tråkiga. På den korta vägen kommer man skada sig och aldrig komma fram. Den långa vägen är tråkig. Och lång. Men du kommer i alla fall någonstans.” 

Mamma är hårdast av oss alla

Ibland är Denise bara trött på allt. Framför allt på skolan – som hon kan ha svårt att motivera sig att gå till. 

Samtidigt får hon ångest när frånvaron blir för hög. Hon går i en klass för elever som behöver extra hjälp. 

”Skoltrött”, säger mamman Alejandra – som oroar sig mer över området de bor i. 

Alejandra kallar Denise för ”den uppkäftiga i familjen”. Det är anledningen till att Denise inte får gå över gatan – till centrumet vid en närliggande tunnelbanestation. ”Då blir det bråk direkt.” Alejandra och några vänner brukar nattvandra. De rastar sina hundar medan de går runt i området och skäller på unga som säljer knark vid tunnelbanan. Då ser de hur unga dras närmare en kriminell miljö, med hjälp av enkla tjänster eller grova hot. Även hur gängmedlemmar gärna vill knyta kontakter med unga tjejer – personer som kan transportera knark och vapen utan att bli kontrollerade av polisen. 

Kompisen Alexandra hälsar på hemma hos Denise. ”Jag vill ha mindre drama, mer självkänsla och en framtid där jag vet vad jag ska göra. Inget mer än det”, säger Denise. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Denise berättar:

”Jag är väl bara en vanlig tjej från förorten, egentligen. Kommer från en familj som är lite annorlunda. De är lite knasiga av sig. 

Min storasyster var mest knas. Hon gillade att prata jättemycket, bråka, tjafsa, gå in på fel ställen. Mamma är hård, kanske hårdast av oss alla. Hon har växt upp med en sån här ghettomentalitet i Rinkeby – mycket gangsterrap och såna grejer. 

Själv är jag smartast i familjen, skulle jag säga. Alltså den som tänker mest. Den som är bäst på att planera saker i huvudet och sedan prata ut det. Jag har stor hjärna. 

Skolan är bara något jag måste klara av. Jag måste få mindre frånvaro, mer närvaro och jag måste klara de här betygen, för jag måste klara att få ett bra liv. Ett jobb. Tak över huvudet. Mat. Jag begär inte så mycket. Bara så jag inte hamnar på gatan. 

I framtiden ser jag mig själv i ett riktigt hus. Antingen det, eller typ att jag är död. 

För vem vet vad som händer, eller hur? I dag ser man ungdomar som inte haft något att göra med drama och vapen och sånt. Så blir de ändå skjutna. Ungdomar blir mördade för nästan inget nuförtiden. Vissa bara för att de känner någon. Det är därför vi alla blir påverkade av det. 

Jag tänker att något kan hända bara för att jag står med fel människa. Inte bara att man råkar stå på fel plats när något händer – det kan vara att någon ser mig stå med fel person. Att man därför blir ihopkopplade. 

Hela tiden får man tänka på det här. Den personen stod med den, den är vän med den, men kanske inte längre? Det är jättejobbigt. Mest att man alltid måste välja sida. Eller att man inte ens själv får bestämma sin sida. Jag åker hit och dit, träffar den och den. Hur ska jag kunna hålla reda på alla bråk mellan människor?”

Man kan säga att vi tågluffar genom hela Stockholm

Denises liv handlar mycket om att göra Tiktoks från sitt rum eller vara ute med kompisar. 

Tonåringarna stör sig ofta på alla som vill sätta gränser kring deras liv. Flera av vännernas föräldrar förbjuder dem att hänga nära de förortscentrum där de växt upp, för att de inte ska umgås med gängmedlemmar som säljer knark där. 

Hellre att de åker in till stan. Sergels torg uppfattar föräldrarna som en säkrare plats. En av Denises kompisar måste vara hemma klockan 20, om hon är ute nära hemmet. Är hon inne i city får hon vara ute till 22. Men det är inte bara vuxna som har åsikter om var Denise får befinna sig. 

Även jämnåriga killar i gängen säger ofta till tjejerna att de inte får vara vid ett specifikt förortstorg. Det händer att unga blir ”utvisade”. Det kan bero på att de inte växt upp i kvarteren, eller att man av någon annan anledning – vänskapsband, pojkvänner, familj – inte anses ha tillåtelse att vara i ett visst område. 

Denise berättar:

”Det är väldigt många som har åsikter om en. Och det kan bli rätt tjatigt. De flesta killarna skummar sig för mycket, bara. Ena dagen säger någon att han är kär i dig. Den andra dagen försöker han bestämma över dig. Den tredje dagen är han bara äcklig. Så där håller det på. 

Dagens killar har fått mycket hybris, skulle jag säga. De försöker få respekt och skaffa sig självförtroende. De tänker att de är jättestora. Att de förtjänar allt i världen. Att de bestämmer. Samtidigt ser man hur många killar egentligen mår dåligt. De känner att de är svaga och de gillar inte det. Då vill de göra vad som krävs för att bli stora. 

Denise, Oromiya och Marella sitter på ett av de stora betonglejonen vid Sergels torg. De vet inte vad de ska göra, inget händer och centrumet där de brukar vara är stängt. Men de tycker att det är skönare att vara i stan än hemma. Här kan de röra sig fritt utan att bli tillsagda av gängmedlemmar var de får vara. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Det är inte så att jag tar order från små grabbar som vill vara stora. Men till slut orkar man ju bara inte med dem. Så vi brukar åka tunnelbanan runt, runt, i stället för att vara där vi bor. Man kan säga att vi tågluffar genom hela Stockholm. Vi åker någonstans, liksom höga på livet, lyssnar på musik, gör Tiktoks, skojar, bråkar. Senaste tiden har vi letat efter en kille som min kompis gillar. Bara spionerat runt området där han bor. Vi har sett honom två gånger. 

Då är det jag och kanske två, tre andra. Jag gillar att hålla min cirkel liten. Det går inte att lita på vem som helst. De hugger dig i ryggen med en nål först, sedan kan det bli till en kniv. Du kan se två bästa vänner bråka över världens minsta grej. Och så gör den ena vännen en fuling. Men inget litet. Utan något som kan riskera ens framtid, ens liv och ens rykte. Med oss tjejer går man ofta på ryktet. 

I dag pratar man alltid om att unga killar vill växa upp och bli de här mördarna, eller de här mäktiga becknarna (knarklangare, reds anm). De vill känna sig stora, att de är alfa. 

Då blir det som att tjejerna också behöver vara mer bossiga av sig. Bara för att klara sig. Tjejerna kommer också snart bli klassade som de här kriminella grabbarna. Och de kommer inte bry sig – de kommer tänka att det är bra för statusen. 

Tjejerna jobbar också mer med själva uppmärksamheten. Att alla ska känna igen dem. Speciellt de som haft det tufft i uppväxten.”

Det finns alltid, alltid små smyghatare

På sociala medier är Denise delvis en annan person. Under timslånga livesändningar på Tiktok sitter hon själv eller tillsammans med en kompis och delar ut livsråd och sminktips och svarar på frågor som följarna ställer i kommentarsfältet. 

Följarskaran ökar stadigt. Denise menar att det är bra att många tittar. Hon har börjat med mindre företagssamarbeten för pengar. Ett sätt att jobba, och att få bekräftelse. 

Denise berättar:

”Jag känner mig mer hörd via Tiktok-grejen. Och det är ju ett sätt att bli mer igenkänd överallt. Samtidigt blir det samma sak där också: det drar alltid till sig hatare. 

Det finns alltid, alltid små smyghatare. Såna små dissare. Jag brukar kalla dem mina bakgrundsdansare.

Och de får ju mer syn på mitt liv här. Antingen är det någon som verkligen hatar dig, men som inte vågar säga det i verkligheten. Eller någon som är din vän i verkligheten, men som hugger dig i ryggen på nätet. Det är därför man ska ha en liten cirkel.

Denise kämpar för att klara skolan. // Foto: Meli Petersson Ellafi

Sedan finns det alla de yngre som skriver för att få råd. Hela tiden frågar de om hur man gör med sig själv för att må bättre. Vad är det för smink, vad är det för tröja, hur gör du för att må bra? 

Alltså jag blir ju glad när de gör det, men ibland tänker jag: Vad ska jag säga om det här? Jag kan ju inte ens hjälpa mig själv? 

Till slut kan det bli att jag bara vill dra mig undan och vara själv. Alltså att jag väljer att det ska vara så. Bara jag, ingen annan. Det är lika bra att ingen förstår vad jag tänker på och så. För antingen använder de det mot dig och går och sprider saker. Eller så kan de ändå inte hjälpa dig och säger bara typ: Det går över snart.” 

Det är inte så mycket jag begär egentligen

När vi träffas för sista gången är det en månad kvar tills Denise fyller 16. Hon har länge varit arg för att ”någon lag” hindrar henne som 15-åring att jobba ännu mer. Jobb betyder pengar och pengar betyder lite mer frihet. 

Denise berättar:

”De klagar på att vi unga inte har något liv, att vi aldrig kommer bli något. Ja, men gör det inte svårare för oss att få jobb då. Jag tar vad som helst. Bara jag får betalt. Kolla på de här äldre grabbarna som är i gatan. De beter sig ju fortfarande som barn. De fick aldrig chansen att komma vidare när de var yngre. 

Samtidigt kan jag förstå det på något sätt. Jag vill inte heller växa upp ibland. Ju mer du växer, ju mer problem får du. Vänner. Skolan. Självkänslan. Alla som tycker olika saker om dig.” 

Vad önskar du dig av framtiden?

”Det är inte så mycket jag begär egentligen. Eller hur? Jag sa ju till dig: Det enda jag vill är att jobba och ha ett normalt liv. Inte gå runt med något vasst i fickan för att jag kanske behöver skydda mig. Mindre drama, mer självkänsla och en framtid där jag vet vad jag ska göra. Inget mer än det.”


Ur Tidningen Vi #4 2024.

Läs mer:

Emil Arvidsons rapport från ett utsatt område

10 lästips: Så kan du förstå gängkriget

Åklagaren mitt i gängkriget

Fler utvalda artiklar