Det bästa vi såg under 2023

  • 30 dec 2023
  • 17 min

Kollage. // Foto: Melinda Sue Gordon, Apple TV+ / Markus Gårder / Privat / Mats Bäcker

Det bästa vi såg under 2023
Redaktionen Vi

Kollage. // Foto: Melinda Sue Gordon, Apple TV+ / Markus Gårder / Privat / Mats Bäcker

Lyssna på artikeln

Under december har Vi:s skribenter berättat om sina största kulturupplevelser under året som gått. Här är det bästa vi såg på scener, utställningar, på bio, tv – och en speciell plats i Göteborg.

Hugo Alm, redaktör Tidningen Vi

Kite, Dalhalla, 2 september

I början av september intog indieduon Kite Dalhalla. Det var deras kanske mest hajpade konsert sedan de spelade på Kungliga Operan i Stockholm 2019 – en spelning som fick Operans biljettsystem att krascha två gånger om och som i efterhand har visats vid flera tillfällen på SVT.

Kalkstensbrottet i Dalarna var som gjort för gruppen. Sångaren Nicklas Stenemos skugga kastades upp över stenväggarna och på scenen kontrasterades berget med byggställningar som hissades upp och ned under konsertens gång.

Medialt gick spelningen mer eller mindre under radarn. Superfanet Fredrik Strage skrev i DN att ”de borde vara så stora att kvällstidningarna recenserar dem med ’Så bra var Kite – låt för låt’-spalter.” I ett snabbt försök att summera kan jag meddela att alla låtar var otroliga, stämningen unik och Dalhalla magiskt.


Helena von Zweigbergk, filmkritiker och författare

Cabaret av Bob Fosse (1972), Bio Capitol i Stockholm

På Bio Capitol i Stockholm, där man visar gamla klassiker emellanåt, såg jag om Bob Fosses Cabaret från 1972 för kanske sjunde gången. Och jag njuter, våndas och älskar varje minut av detta mästerverk. Så mycket ryms, om nazismen, det stundade kriget, kärlek, vänskap, klass. Liza Minnelli, sångerskan på Kit Kat Klub gör, oförglömliga dans- och sångnummer. Kanske tråkigt att välja något så ålderstiget som årets kulturupplevelse, men så är det. Helt knockad – igen.


Anna Charlotta Gunnarson, journalist och författare

Boygenius, Way Out West, Göteborg, 12 augusti

Som vi hade längtat! Nu banade vi oss fram genom folkmassan för att kunna stå längst fram när världens tuffaste trio klev på scenen. Att uppleva konserter flera dygn i sträck på Way Out West i Slottsskogen tillsammans med vänner och kolleger är en höjdpunkt varje sommar, och sista kvällen var min bandkompis Christel och jag extra pirriga. Snart skulle vi få se detta ösiga indieband på riktigt och allt kändes smått andäktigt. Sedan Boygenius debutalbum släpptes i våras har supergruppen varit favorit hos oss båda, för att den är så unik i sitt uttryck. Låttexternas sorgkanter förs fram av den allra sköraste stämsång och gitarrer som lika gärna skramlar som porlar. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på klipp där de får hela arenor att sjunga allsång i årets finaste ballad: Cool About It, men varje gång har jag önskat att få uppleva en sådan stund med andra som också förstår. Att dela en musikupplevelse är tamejtusan det bästa jag vet, och Christel och jag älskar att fangirla oss, det vill säga uttrycka vår kärlek till bandet på ohämmat vis genom att sjunga med, sträcka händerna i luften, applådera ljudligt, skrika när någon av bandmedlemmarna hoppar upp i luften och liknande. Nu visste vi att de stod i kulissen för att värma upp: Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus. Vilken ofantlig tur att just dessa sällsamma stjärnor funnit varandra och bildat band! Christel och jag stod längst framme vid skranket och var så laddade att vi nästan bet på naglarna. Så plötsligt dök våra idoler upp på storbildsskärmarna och inledde med mjuka Without You Without Them och tårarna rann av lycka längs mina kinder. Snart exploderade scenen i hårda $20 och det var bara att konstatera att indierock faktiskt inte låter bättre än så här. Medan Boygenius vräkte ur sig årets bästa konsert tittade Christel och jag titt som tätt på varandra med glitter i ögonen och det kan jag säga, att samhörigheten i sådana stunder är halva grejen. Där och då delar vi både musik och hjärta.

Klipp från Saturday Sessions, CBS.

Boygenius
Anna Charlotta Gunnarson och vännen Christel.

Fredrik Sahlin, filmkritiker

Killers of the Flower Moon av Martin Scorsese (2023)

Det är jämnt tomteskägg mellan två mästerliga verk: Martin Scorseses episka Killers of the Flower Moon och Yorgos Lanthimos estetiskt drivna Poor Things men eftersom den senare går upp på ordinarie repertoar först i januari väljer jag den förstnämnda. Filmnestorn berättar här den sanna och hiskeliga historien om hur ett gäng samvetslösa typer tog kål på en massa människor i Osage-stammen för att komma åt den olja som hittats på deras mark. Ett melankoliskt, sakta lunkande drama som trots sin kaxiga speltid på tre och en halv timme aldrig fick mitt att snegla på klockan – det har inte hänt sedan långversionen av Apocalypse Now.


Johan Norberg, musikkrönikör Tidningen Vi

Master of Dance, Dansens hus Elverket i Stockholm, våren 2023

Dansmonolog av och med Benke Rydman, manus tillsammans med Martin Luuk. Benke har både hybris och självdistans och tillsammans med en kroppskontroll som trotsar både tyng- och ålderslagen skapade han en helt obeskrivlig föreställning. Jag satt lyckligt gapande genom hela, och gick hem med den bästa tänkbara recensionen i kroppen, känslan av att livet är inte så tokigt i alla fall.


Karin Thunberg, journalist

Hamlet, Kulturhuset Stadsteatern och Titta Hamlet, Orionteatern

2023 blev året när Hamlet slog till. Igen. ”Att vara eller inte vara” – ja, det är fortfarande frågan. På Kulturhuset Stadsteaterns scen i Stockholm ger rapartisten Silvana Imam fingret åt makten och alla mörka krafter. På Orionteatern har Barbro Lindgrens underbara pekbok Titta Hamlet fått ta över hela scen. Med strålande recensioner och utsålda hus som följd.

Heja, heja Hamlet.

En gång hjälpte jag Barbro Lindgren att leta efter ett korvskinn i en öländsk skogsdunge. Hon ville visa konstinstallationen som hon skapat runt den lilla falukorvsrest, som vi nu hade problem att återfinna. Ingen har, någonsin, gett mig en mer livgivande kulturupplevelse.


Stina Jofs, redaktör Tidningen Vi

The Power of Pattern av Kaffe Fassett, Millesgården

Minns du din barndoms kalejdoskop? Prismor som hela tiden förändrades, i nya mönster, nya färger, som om själva himlen exploderat?  Ungefär så minns jag Millesgården och Kaffe Fassetts utställning The Power of Pattern där han samlat quiltade tyger från hela världen. Golv, tak, väggar – en explosion av kreativitet. Jag blev helt yr av allt – och salig. The Power of Pattern pågår till den 28 januari.

Kaffe Fassett. // Foto: Privat.

Unn Edberg, chefsredaktör Tidningen Vi

När jag kommer in i rummet på Bonniers konsthall där Sara-Vide Ericsons stora målning Gravity hänger blir jag stående, helt stum på det sandbeströdda golvet. Denna magnifika målning överrumplar mig och snart känner jag tårar tränga fram. Detta är en pressvisning och jag förväntas förhålla mig till konsten lätt distanserad och med kritisk blick. Men det går bara inte, mina oproffsiga tårar trängs i tårkanalen och snart börjar näsan rinna också.

Tavlan föreställer några träd som har rasat nedför en sandbank och speglar sig i vattnet. För mig handlar den om tidens nötande gång, den ofrånkomliga nedbrytning som finns i naturen, men också i människan. En flodbädd som av älvens kraft gröpts ur tills trädens rötter inte längre har något fäste. En människokropp som långsamt vissnar och till sist dör. 

Jag samlar ihop mig och följer gruppen till nästa verk. Men innan jag lämnar konsthallen smyger jag tillbaka. Står en lång stund framför Gravity. Låter den sjunka in i mig. Så storslagen, dramatisk och vacker. Sedan tackar jag Sara-Vide Ericson, varmt och hjärtligt.


Tomas dur Fläckman, redaktör Tidningen Vi

Bara polisen vet var The Clash höll till

Våren 1977 var jag 20 år och bodde i en rivningslägenhet (det fanns sådana på den tiden) i centrala Sundbyberg. Runt hörnet låg en liten skivbutik (det fanns sådana på den tiden) där jag brukade slinka in då och då efter jobbet. Till sist lärde jag känna innehavaren en smula.

En dag tog han fram en nyinkommen LP och sa: ”Det här tror jag är något för dig.” Det var punkbandet The Clash debutalbum, berättade han, vilket inte sa mig mycket. Men jag litade på min skivhandlare och köpte plattan. Det har jag aldrig ångrat.

Snabbspolning 46 år framåt, till augusti 2023. Vi är i London på sensommarsemester. På nätet har jag sett bilder på Clash-fans som har hittat platsen där omslagsbilden till den numera legendariska debut-LP:n togs. De har lagt ut selfies där de mer eller mindre framgångsrikt härmar de arroganta poser som Clash intog den där gången 1977.

Jag har alltid varit djupt fascinerad av ”här hände det!”-känslan och blir nu besatt av att hitta platsen. Den ska ligga någonstans i Camden i norra delen av stan, men inte ens de mest minutiösa punksajterna berättar exakt var.

Vi åker till Camden Lock en regnig lördag, när folklivet kring den kända marknaden är som mest frenetiskt. Frågar oss fram utan att få napp. Kidsen vet knappt vilka The Clash var. Inte ens personalen i butiken som säljer punkkängorna Dr Martens kan hjälpa oss. Till sist är det en polisman i vår egen ålder (det vill säga 60+) som vet råd. Han visar oss till rätta och berättar att platsen förändrats en del sedan 1977 – det som då var en ramp är numera en trappa.

”Är du själv ett gammal Clash-fan?”, frågar jag polismannen.

”I’d rather not comment on that”, svarar han med något som möjligtvis kan tolkas som ett litet leende.

Vi hade väntat oss köer av gamla punkare som ville ta selfies i trappan, men det är inte en käft där. På en liten skylt står det ”Clash steps”, så jag vet att vi kommit rätt.

Vi ska verkligen inte överdriva här, men när jag ställer mig på exakt rätt plats för att bli avfotograferad är det som att en elektrisk stöt sätter mig i kontakt med mitt 20-åriga jag.

Här hände det.

The Clash-trappan och Tomas dur Fläckman
Foto: Privat

Nils Niemi Boman, journaliststudent och praktikant på Tidningen Vi

Wicked, Göteborgsoperan

Wicked på Göteborgsoperan är musikal när det är som allra bäst, spektakel med en mörk underton. Länge sade man att det maffiga stycket krävde resurser som inte finns i musikteater-Sverige, men 20 år efter Broadwaypremiären har Göteborg faktiskt presenterat den största Wicked-uppsättningen genom tiderna. Det går inte att överskatta kraften av ren känslomässig överbelastning som en musikal med en fantastiskt begåvad ensemble och de kreativa spakarna dragna till 110 procent kan innebära. I aktfinalen Defying Gravity bokstavligen flyger den grönmålade häxan Feline Andersson ut över publiken på flykt från samhället som förkastat henne. Det var knappt att jag lyckades hålla tillbaka tårarna bland de välförtjänta och dundrande applåderna.


Ebba Witt-Brattström, litteraturvetare och författare

Adriana Mater, Norrlandsoperan

2023 års största kulturupplevelse var Norrlandsoperans Adriana Mater i regi av Dan Turdén och med Emma Sventelius i titelrollen. Nyligen bortgångna kompositören Kaija Saariaho, (Polarspris 2013) skapade med librettisten Amin Maalouf en urstark och ack så aktuell berättelse om krig, våldtäkt, hämnd och försoning med brinnande fokus på moderskapet.

I klass bara med Folkoperans minimalistiska uppsättning av Bellinis opera Norma från 1831 där Julia Sporsén gav alla som överlevt en skilsmässa röst, och vilket röst! I regi av Eirik Stubø spelades den för fulla hus på Folkoperan 2022 och återkom till våren 2023.


Dan Hallemar, förläggare på Arkitektur 

Avantgardet, Garageprojektet i Hammenhög

Efter en konsert med Avantgardet från Nybro finns det risk att man vill skaffa en tatuering med något citat. Kroppen kräver en manifestation av den relation som bandet lyckas skapa med publiken. Det är inte olikt ett AA-möte, där bandet delar och publiken delar tillbaka. Det blir inte uppriktigare än så i Sverige 2023. En möjlig tatuering: ”Jag går alltid bakom er”, typsnittet framåtlutat, versaler.

Avantgardet // Foto: Privat.

Pontus Dahlman, journalist

Lars Tunbjörk, Fabriken Bästekille

Fotoutställningar kan ibland bli utmattande övermättade, som om arrangörerna bestämt sig för att brassa på allt de kan, och tapetsera väggarna med bild efter bild på urvalets och kvalitetens bekostnad. För att en sådan ”maximalistisk” estetik ska kunna fungera, krävs kort sagt en fotograf med en extrem briljans. Och vilket bildgeni han var, vår skoningslösa folklivsskildrare Lars Tunbjörk! Därför blev också den mer än fyrahundra bilder stora utställningen på konsthallen Fabriken, i österlenska samhället Bästekille, en av årets absoluta höjdpunkter. Där fanns allt från oväntat finstämda svartvita porträtt, till de kända och färgstarkt fascinerande, ömsom helt bisarra, ömsom sorgligt ödsliga ögonblicksbilderna från stormarknadslandet Sverige. Plus de uppfriskande tristesskildringarna av kontorsknegande ute i världen. Pinsamheter och vemod, i en helt originell mix.


Per Svensson, journalist och författare

Perserna/Trojanskorna, Dramaten

Slaktandet och skövlandet ackompanjeras av Bach och klara barnröster. Dubbelföreställningen Perserna/Trojanskorna på Dramaten, iscensatt av Karl Dunér med bland andra Jakob Eklund och Stina Ekblad i rollerna, river ner ridån som skiljer då från nu. Aischylos och Euripides pjäser om krigets obevekliga grymhet skrevs för 2500 år sedan. Sedan dess har allt och inget hänt.


Hanna Johansson, Art Director Tidningen Vi

Gläntan, Esperantoplatsen

– Var är Conny, ska han med på efterfest?

– Nä, han har dragit till Touch.

I Göteborg i början av 90-talet var vi ett gäng som gick ut mycket, oftast till Kompaniet på Kungsgatan. Alla krogar stängde klockan 01 och när vi gick vidare åt det ena hållet gick Conny åt det andra, hela vägen ner till Esperantoplatsen. Där låg RFSL:s lokaler och nattklubben Touch.

Tusen år senare är det november 2023, Conny Karlsson Lundgren är konstnär och vi är fortfarande vänner. Jag står på Esperantoplatsen och ser honom inviga Gläntan, ett monument över hbtqi-rörelsen i Sverige, det första i sitt slag.

Esperantoplatsen som då var avsides och skum är nu central och ljust rosa. Dansgolvet från nattklubben har tagit plats i det offentliga rummet, vi har blivit vuxna och tagit plats i världen.


Björn af Kleen, journalist och författare

Turn Every Page. The Adventures of Robert Caro and Robert Gottlieb, dokumentärfilm (finns bland annat på SF Anytime)

Själv har jag inte läst en rad i den amerikanske biografiförfattaren Robert Caros berömda verk om stadsplaneraren Robert Moses eller sviten om presidenten Lyndon B Johnson. Men jag blir sannerligen sugen efter att ha fängslats av dokumentären om Caro och hans mångåriga redaktör Robert Gottlieb. Turn Every Page handlar om de två farbrödernas kamp mot klockan: de ska tillsammans försöka färdigställa band 5 om Johnson innan någon av dem kolar vippen. Men egentligen handlar filmen om något mycket större: hur varje skribent, hur kunnig och erfaren hon än är, behöver en hängiven läsare på andra sidan skärmen. En sådan kritisk lojalitet av kött och blod kan aldrig ersättas av läsar- och lyssnardata, hur mycket tidningar och förlag än försöker drilla sina reportrar i digital tillvändhet. Turn Every Page fångar kreativitetens essens.


Läs mer: Det bästa vi läste under 2023.

Fler utvalda artiklar