När de var barn höll Christina Kellberg sin lillebrors hand
på kvällen när han skulle sova. Hon lovade att de skulle vara
tillsammans nästa dag och nästa. Nu har han fyllt 72, händerna
skakar och han har drabbats av Parkinsons sjukdom. ”Du har
flyttat in i en värld dit jag inte når”, skriver hon i ett kärleksbrev
till en bror.

Du var min barndom och min uppväxt, har varit en så viktig del av mitt liv.

Jag var nio när du föddes, och jag tog hand om dig. Mer än mina föräldrar gjorde. 

Du var mjuk som bulldeg och jag klämde på dina armar. Nöp i dem. Du började skrika och gråta. Mamma sa: ”Vad i herrans namn gör du?”

Jag tvålade in dig i tvättstället på kvällen, såg det röda födelsemärket på bålen. Som två stora kommatecken.

Jag cyklade med dig i en korg på styrstången till min lekkamrat Barbro. Hon sa: ”Måste du alltid ha med dig honom?”