Det var du och jag mot världen

När de var barn höll Christina Kellberg sin lillebrors hand
på kvällen när han skulle sova. Hon lovade att de skulle vara
tillsammans nästa dag och nästa. Nu har han fyllt 72, händerna
skakar och han har drabbats av Parkinsons sjukdom. ”Du har
flyttat in i en värld dit jag inte når”, skriver hon i ett kärleksbrev
till en bror.

  • 36 min
  • 7 aug 2026

Christina och lillebror, Sandviken Väddö 1956. // Foto: Privat

Det var du och jag mot världen
Christina Kellberg
Prova idag

Lyssna på artikeln

När de var barn höll Christina Kellberg sin lillebrors hand
på kvällen när han skulle sova. Hon lovade att de skulle vara
tillsammans nästa dag och nästa. Nu har han fyllt 72, händerna
skakar och han har drabbats av Parkinsons sjukdom. ”Du har
flyttat in i en värld dit jag inte når”, skriver hon i ett kärleksbrev
till en bror.

Du var min barndom och min uppväxt, har varit en så viktig del av mitt liv.

Jag var nio när du föddes, och jag tog hand om dig. Mer än mina föräldrar gjorde. 

Du var mjuk som bulldeg och jag klämde på dina armar. Nöp i dem. Du började skrika och gråta. Mamma sa: ”Vad i herrans namn gör du?”

Jag tvålade in dig i tvättstället på kvällen, såg det röda födelsemärket på bålen. Som två stora kommatecken.

Jag cyklade med dig i en korg på styrstången till min lekkamrat Barbro. Hon sa: ”Måste du alltid ha med dig honom?”

När det var vinter krängde jag på dig din kycklinggula teddyoverall och vi var ute i snön tills jag tröttnade. Vi gick hem och mamma sa: ”Är ni redan hemma?”

När du var större skjutsade jag dig på pakethållaren och nöp dig i låren tills du skrek. ”Säg inget när vi kommer hem!” sa jag. Du snyftade och lovade. Sedan berättade du allt.

När du var fem och jag fjorton åkte vi till vår farbrors gård över sommaren. Jag försökte lära dig simma, men du var liten och harig.

Jag höll din hand på kvällen när du skulle sova och lovade att vi skulle vara tillsammans nästa dag och nästa. Du kände inte dina kusiner på gården. Men du hade mig.

När jag var nitton flyttade jag hemifrån. Du var tio. 

Nu fick du röja efter ”festerna” hemma. Ta hand om mamma när hon skar sig. Du berättade inget för mig.

I efterhand har jag haft dåligt samvete, känt att jag övergav dig när du behövde mig som mest. Men du har aldrig skuldbelagt mig. 

***

Väddö 1955. // Foto: Privat

Du satt i fåtöljen och ditt vänstra lillfinger darrade. Det är kanske femton år sedan. 

Några år senare var du hemma i Sverige, ledig från jobbet i Luxemburg. Du och jag var ute och åt tillsammans. När vi gick hem minns jag att din ena fot inte hängde med. Du sa: ”De har så dåliga stolar på jobbet.”

När du fyllt 63 flyttade du hem till Sverige. Berättade stolt om din goda pension. Var så glad över att slippa pendla. Äntligen kunde du umgås mer med din vuxna dotter, få ordning på livet och din lägenhet här hemma. Men det projektet gick sedan mycket långsamt. Du höll på i flera år, blev inte färdig. 

En dag ringer din dotter och säger att hon är orolig för dig. ”Han sätter i halsen när han äter, darrar och skakar.” 

Vi bestämmer att vi ska ses, vi tre. Att hon och jag ska berätta för dig vad vi tänker. Vi har ju länge anat.

När vi möts på kaféet i stan är du sluten och tystlåten. Svettas ymnigt. 

Vi säger: ”Vi är oroliga för dig. Du måste gå till doktorn.”

Du går till vårdcentralen, för du gör som din dotter vill. Alltid. 

Så småningom får jag genom henne veta: läkaren tror att du har Parkinsons sjukdom. Det vi har trott.

Du får kontakt med en specialist på Karolinska sjukhuset och går igenom en utredning. Men du berättar ingenting om det för mig. 

Du och jag pratar i telefon, ses och fikar som vi brukar. I timmar. Som om ingenting har hänt. Du tar en cappuccino och en mazarin. Alltid samma.

Vi talar om vår uppväxt. Försöker förstå varför den var som den var. 

Jag berättar om mina kroppsliga problem, om artrosen och höfterna.

Du lyssnar, stöttar.

”Och hur är det med din hälsa?” undrar jag.

I samma stund vet jag att jag har gått för långt. Din integritet är en rustning av stål. Har alltid varit.

”Det är väl inget med den”, säger du. Tonen är hård

Det går ett par år.

Du och jag ska ses på fiket i Sundbyberg, vårt terapifik. Stället där vi vänder ut och in på vår barndom och uppväxt. Det som blivit vårt slutna rum. Ett behov hos oss båda. 

Men du dyker inte upp.

***

Fler minnen.

Du var fjorton, jag var tjugotre. Det var sensommar och jag kom hem på besök i min bil.

Vi åkte till havet, du berättade. Ville inte visa att du grät. Jag sa: ”Du måste ringa mig när det är tungt.” Det var ju du och jag. Du och jag mot världen. Du sa att du var bra på att stå ut.

När mina barn var små hände det att du var barnvakt. Jag har sparat en lapp du skrev en gång. ”If you need me just whistle!” Du fanns alltid nära, även när vi inte träffades ofta.

När jag en vår var klar med en avgörande tenta kom du hem till mig med din stora hockeytrunk. Vi skulle fira, sa du, och i trunken fanns din catering. Porslin, glas, vin, förrätt, varmrätt och efterrätt. När jag somnade i soffan av utmattning plockade du ihop allt, lade det i trunken och smög i väg.

Jag fyllde femtio, ordnade en fest och du höll tal. ”Min syster är den enda jag kunnat dela en flaska vin med på telefon”, sa du.

***

Mälaren 1959,  Christina och lillebror. // Foto: Privat

Från kaféet ringer jag din dotter och säger att du inte har kommit som vi bestämt. Hon säger att det nog beror på medicinerna. De som ska lindra din parkinson. Att du inte tagit dem som du ska.

På kvällen får jag kontakt med dig på telefon. Du säger att det är människor i din lägenhet. Du nämner flera namn. De vill ta över ditt liv, säger du. 

Någon dag senare ringer du igen och är ditt ”vanliga” jag, lugn, samlad, redig. Du berättar det jag redan vet. Att du har fått en diagnos, att du har Parkinsons sjukdom.

”Varför har du inte berättat det tidigare?” undrar jag.

”Jag skämdes”, säger du.

***

Jag försöker backa minnesbandet. Inser att saker hänt de senaste åren som borde ha oroat mig mer än de gjorde. 

Du missade min 75-årsdag. Så olikt dig.

Ett år senare, när jag fyllde 76, skickade du en stor, vacker bukett och ett kort med mycket liten text. Du som hade så vacker handstil.

På kvällarna ligger jag i sängen och läser i mobilen om Parkinsons sjukdom.

De nervceller som producerar dopamin bryts successivt ner. Hjärnan får svårt att kontrollera de signaler som styr kroppens rörelser. Första symtomen: ont i en arm eller ett ben. Musklerna blir stela, man får svårt att röra sig. Får skakningar i kroppen. Så småningom går patienten lätt framåtlutad och med korta steg. Får svårt att knäppa knappar och knyta skosnören. Handstilen blir sämre. 

Jag minns när vi var på teater, det var flera år sedan. Du kunde inte trä armen i rocken. Jag ville hjälpa dig, men avstod. Ville inte genera dig.

Läser vidare på nätet.

Efter 5–10 år är patienten i en fas där läkemedel inte hjälper lika bra. 

Personer med parkinson har 4–6 gånger högre risk att drabbas av demens jämfört med normalbefolkningen. Och 40 procent av alla med parkinson har en demens. Genomsnittliga tiden från uppkomst av rörelseproblem till utveckling av demens är tio år, och parkinsonpatienter med demens har fördubblad risk att dö jämfört med de parkinsonpatienter som inte har en demens.

”Svårt med lukt och smak”, läser jag.

Minns att du för åtskilliga år sedan berättade att du hade förlorat ditt luktsinne. ”Mycket märkligt”, sa du. ”Jag skulle köpa en parfym på flygplatsen och kände absolut ingenting.” 

Detta hände många år innan du fick din diagnos.

När du för åtta år sedan flyttade hem från Luxemburg gick du på en hälsokoll på vårdcentralen. ”Allt är bra”, sa du. ”Blodtrycket är lågt, och läkaren sa: ”Det här är finfint, sätt upp det på väggen.”

Läser på nätet: Lågt blodtryck är vanligt vid Parkinsons sjukdom.

***

Jag håller tal till dig och säger: ”Du har alltid funnits när livet har krisat för mig.”

När vi åter träffas på kaféet i Sundbyberg är du nästan ditt gamla jag. Men du skakar, eller är överrörlig som det heter. Jag frågar om du tar dina mediciner punktligt, och du säger att det är lätt att glömma dem. Jag sväljer och vill inte vara storasyster med förslag på lösningar.

Vi fortsätter våra samtal om barndomen, de som är läkande för både dig och mig. De hjälper oss att sortera och bättre förstå varför allt blev som det blev. Vi vet saker om varandra och hur det var hemma. Det som ingen annan vet.

Någon gång försöker jag också närma mig din sjukdom, och jag för en medicinpump på tal. En sådan som via en nål i buken tillför kroppen läkemedel, och som exakt kan dosera den mängd medicin som patienten behöver. 

Du säger skarpt: ”Jag vill inte vara ett monster.” 

Du fyller sjuttio och vi firar dig i Skatteskrapans sky bar på Söder i Stockholm. Du har ett plåster i pannan, för du har ramlat.

Jag håller tal till dig och säger: ”Du har alltid funnits när livet har krisat för mig.”

Några månader senare går du vilse när du ska komma hem till mig och min man. Du har en sprillans ny mobil, men förstår inte hur den fungerar. 

Efter ett par dagar försöker jag ringa dig, men du svarar inte. 

Du skickar ett sms dagen före midsommar, där det står ”Hallå!”. Inget mer.

I flera dagar ringer jag dig, men får inget svar.

Jag ringer din dotter, men får inget svar. 

Till slut når jag henne.

Hon är uppriven och förtvivlad. 

”Pappa öppnade inte när jag ringde på hos honom. Jag trodde han hade dött och kontaktade polisen. De kom och bröt upp dörren till lägenheten.”

***

1995. // Foto: Privat.

Sommaren är varm, jag besöker dig på sjukhuset. Du är undernärd och har magsår.

Under våren hade du dragit dig undan, du tillsammans med katten. 

Katten hade kissat där det passat honom. Du sov i soffan. Orkade inte hålla
efter disk, tvätt, katt, vardag. Du som hade så smakfullt hemma, bokskåp, italienska, rottingklädda stolar, god konst.

Medan du är på sjukhuset och sedan ett tillfälligt boende i Rinkeby kommer ett städföretag och röjer, städar och gör rent i din lägenhet. Den blir ommålad och sanerad.

Till hösten får du komma tillbaka dit. Du får hemtjänst och hemsjukvård.

Det blir jul och din dotter, ditt ex, jag och min man är där.

Du är tystlåten men nöjd. Tycker att det är fint hemma. 

Peter från hemtjänsten levererar plasttråg med mat, som han värmer åt dig i mikron.

I mellandagarna går du hemifrån utan nycklar, åker spårvagn och tunnelbana utan färdbevis, tas om hand av några vakter, som kontaktar polisen. De ringer din dotter, A K som du kallar henne.

Efteråt frågar jag dig: 

”Vart tänkte du åka den där kvällen när vakterna tog hand om dig?”

”Till A K i Tallkrogen. Jag var rädd att det hade hänt henne något. Jag kände mig ensam och orolig”, säger du.

Oron som alltid funnits hos dig. Och hos mig.

Efter jul besöker vi olika ställen där du kanske kan bo. Att du ska bo ensam hemma känns farligt och osäkert. 

Vad tänker du, vad tycker du? Jag vet inte. Du är liksom slocknad.

I februari har du landat på det ställe som nu blir din nya bostad, ett demensboende nära Mälaren. 

***

Hur blev det så här? Vi två skulle ju följas åt, åldras sida vid sida, gå till fiket och älta vår barndom. Du skulle ta en cappuccino och en mazarin.

Nu känns det som om jag har förlorat dig. Som om jag blivit halv. Som om vi aldrig kan återvända till vårt gemensamma rum.

Jag kunde fråga dig om råd när mitt liv var kaos eller hade gått i stå. När kontakten med barnen eller någon man kärvade. När livet var piss.

Vi kunde prata om hur vi präglats av vår uppväxt med föräldrar som själva var två omogna barn. 

Du stod alltid på min sida, var min stöttepelare. Kanske var jag också din. Även om du inte berättade lika mycket om det som gjorde ont i dig.

Jag tar sats, mobiliserar kraft för att acceptera. 

***

Min man och jag hänger upp vackra gardiner med blomsterängar på ditt rum, försöker pynta på ett sätt som passar dig.

Jag tar dit böcker, för böcker har varit ditt yrke, din värld. De är din stora familj. 

När jag plockar upp dem ur papperskassen smeker du dem över omslagen. Du ler när du ser exemplaren om och av Stig Dagerman, som dog samma år som du föddes. Du tycker mycket om Dagerman.

Du citerar fritt ur minnet Dagermans dagsedel om hunden. Hur kan du minnas den? 

Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Du börjar prata om Slarver, taxen som levde med oss när vi växte upp. Hur han avlivades när vår far hade dött.

Du säger: ”Det är så tragiskt att vi vänder djuren ryggen när vi inte kan ta hand om dem längre.”

Mitt på bordet i ditt rum på hemmet ligger den stora, tjocka lyxutgåvan av Nalle Puh, den som du var redaktör för, och som du tyckte blev så vacker. 

När vi lämnat dig tittar vi upp mot ditt fönster på tredje våningen. Du står där och vinkar lätt till oss.

***

1998. // Foto: Privat.

Dagarna går, veckor, månader. 

Din demens tar skutt. Ibland är du ganska klar, andra dagar är dina meningar trassliga garnnystan.

En dag talar du om livet på hemmet som ett jobb, men att du ännu inte hittat något att arbeta med.

En annan dag säger du att du har ett parallellt boende uppe i backen, du pekar ut genom fönstret. ”Det ser ut precis som här.”

Till min dotter säger du att du har ett annat hem vid vattnet. Att du åker mellan boendet här och det andra hemmet. Att du har dubbletter av allt, samma möbler där som här, samma korsordstidningar på bordet.

En tredje dag säger du att du har haft en skrämmande dröm.

”Allt var snett, upp och ner, inte en rak linje.”

”Berättade du om drömmen för dem som jobbar här?” undrar jag.

”Nej! Då skulle de tro att jag är tokig!”

Du verkar tycka om personalen och berättar att en av kvinnorna i morse hjälpte dig att ta på dig skorna. 

”Jag är ju inte i topptrim”, sa jag till henne. 

”Men du har en underbar kropp”, sa hon.

Du skrattar förtjust när du berättar det. 

***

Jag har tagit med fotoalbum från vår barndom. Vi bläddrar, minns. Du minns ibland mer än jag.

Jag ringer dig på hemmet. En kvinna i personalen räcker över sin mobil till dig. 

Du säger att det är längesedan vi var där. Att din dotter inte har varit där på åtta veckor. Det stämmer förstås inte.

När du bodde ensam kom alla demoner travande om du inte fick tag i henne. Du trodde att hon råkat ut för något farligt. 

Vi levde ju med det, du och jag, rädslan att något hade hänt mamma och pappa.

Nu drabbas du allt mer sällan av sådan svår oro. 

Ditt rum börjar bli hemtrevligt. Jag har tagit med fotoalbum från vår barndom. Vi bläddrar, minns. Du minns ibland mer än jag. 

När du försvinner in i dig själv försöker jag locka dig tillbaka.

”Vad tänker du på?”

”Hur ska det bli?” säger du. ”Vad ska jag syssla med? Det här?”

Du pekar på boktraven. 

”Eller ska jag arbeta tillsammans med A K och hjälpa människor?” 

Du ser framför dig att du och din dotter ska skapa ett arbetsliv tillsammans.

Min dotter skickar mig ett sms. 

”Var hos L i dag med tofflor. Gråa med kardborre och lammskinn. Hade med kläder också. Han var så glad över tofflorna. De är oslagbara, sa han. Han pratar mycket om Stig Dagerman. När jag skulle gå sa han:

’Underbart är kort’.” 

*** 

April. De senaste veckorna har hemmet varit stängt för besök. Både personal och boende har haft svår magsjuka. 

När vi åter får komma dit ser vi dig i dagrummet. Du tittar på en ishockeymatch mellan Frölunda och Luleå. Du har ju själv spelat hockey, var en stark back.

På ditt rum ligger alla inramade fotografier hopsamlade i en hög på det lilla bordet. ”Vi kanske ska flytta”, säger du. 

Sommaren kommer plötsligt, som den ofta gör. Det är nu ett år sedan jag besökte dig på psyket, då när polisen hade brutit sig in i din lägenhet.

Det är varmt även denna sommar, nästan hett. Du sitter på altanen när jag kommer. 

Du blir aldrig entusiastisk när jag dyker upp, på så vis är du dig lik. Återhållen, stillsam. 

Jag sitter en stund hos dig innan jag ska träffa Petra, chefen för avdelningen. 

Som vanligt pratar du om din oro för pengar och om banken, ”den med ett träd”. Säger att du inte kan betala ”hyra och livsmedel”. 

”Jag måste få i gång ett aktivt utlandsliv”, säger du. 

Ständigt denna oro för pengar, som följt både dig och mig genom livet. Och så arbetet, alltid arbeta. Dra in pengar.

Inne hos Petra frågar jag hur du mår, hur du trivs.

”Det är stor skillnad jämfört med när din bror kom hit”, säger hon. ”Idag är han mer harmonisk, sover gott, äter bra och hänger med på aktiviteter. Han ramlar inte och har färre skakningar, eftersom han får sina mediciner på exakta tider.” Hon beskriver dig som en man med mycket stark integritet. 

”Jag vet”, säger jag.

Men tänker: han är inte längre den bror som var min.

Jag måste möblera om i mitt inre, inse sakernas tillstånd. Att det aldrig blir som förr.

Du sa en gång till mig: ”Jag tror att jag kommer att bli mycket gammal.” Då var du kanske 40, jag snart 50. Livet var fortfarande oändligt, framtiden saknade snubbelstenar. Trodde vi.

Nu, trettio år senare, blev begreppet demens en realitet i mitt liv. Du ”försvann” innan jag hann förstå vad som hände. Jag träffar dig, kramar om dig, pratar med dig. Du lever, men jag kan inte nå dig som förr. 

När jag kommer hem testar jag mig själv, söker tecken. Är mitt eget intellekt intakt? Kan jag själv avgöra det? Varför söker jag ofta ord och har glömt namn? Vanligt simpelt åldrande, eller? 

Jag är rädd för den mörka demensen. 

Om du hade varit ditt gamla jag hade jag berättat för dig vad som hände vid hissen häromdagen. Du skulle ha fått glimten i ögat, sett scenen framför dig och kommit med en skruvad kommentar.

Du och de två män du umgås med på hemmet planerar ibland resor tillsammans. 

Ni stod utanför köket och sa till en av de anställda att ni ville åka upp med hissen, den som bara personalen kan sköta.

Hon undrade vad ni skulle göra.

”Vi ska åka till månen!” sa du.

De andra nickade.

***

En sensommardag hör jag Ebba Forsberg sjunga För att jag älskar dig. Min sorg blir tårar.

När regnet slår emot dig där du går
Och du är fredlöst villebråd
Då vill jag va med dej i tusen år
För att jag älskar dej
När nattens stjärnor börjar visa sej
Och ingen finns där som kan trösta dej
Då ska du alltid ha ett hem hos mej
För att jag älskar dej

(De första stroferna i Bob Dylans
”To make you feel my love”,
i Mikael Wiehes översättning
”För att jag älskar dig”)

***

Maj 2026 på demenshemmet i Blackeberg. Christina läser texten för sin bror, om ett helt liv som syskon. ”Det var fint”, säger han. // Foto: Arne Jönsson

Tiden rusar. Det har gått drygt ett år sedan du flyttade in på demenshemmet. Jag minns hurdan du var, den som var du för inte alls längesedan. Min käre Lillebror.

Du förändras så snabbt. Jag ser det på bilderna som min man tar när vi besöker dig. På bara ett år har du sjunkit ihop. Du går så sakta, med mycket små steg. Dina muskler har förtvinat och byxbaken hänger. Ansiktet är stelt och uttrycker sällan några känslor.

Häromdagen fyllde du sjuttiotvå och personalen sjöng för dig på förmiddagen. När vi kom satt du i dagrummet tillsammans med några av de boende. Du tittade på oss med gapande mun, men sa ingenting. 

En av kvinnorna skrek med hög röst. ”Ska man behöva frysa ihjäl på det här stället?!”

En man, som jag tidigare trodde var en besökare, pinnade i väg till sitt rum för att hämta något han glömt. ”Ja, sådant är lätt gjort”, sa jag. ”Det är bara förnamnet”, svarade han glatt. 

Vi har tagit med oss var sin morotskaka och går bort till ditt rum. I skåpet ovanför den lilla diskbänken är det tomt. Kopparna vi köpte på Ikea är borta. Liksom papperskorgen, tuben med diskmedel och den rutiga kökshandduken. De nya gympaskorna, som jag köpte för ett tag sedan, är återbördade och ligger nu under diskbänken. När de kommit till rätta märkte vi dem på sidorna med spritpenna. 

Jag går till personalköket för att låna tre skedar. ”Den glada”, som vi kallar henne, berättar att en av de boende går runt och samlar på sig saker som han tycker om. Han är mycket förtjust i Lillebrors kaffekoppar.

***

Jag vecklar upp vårjackan vi köpt i present till dig. Mörkblå med rutigt foder och krage i manchester. Den blå färgen passar dina ögon. 

Jag hjälper dig på med jackan, men din arm fastnar i ärmen. Du är helt kraftlös, som en stor trasdocka, och verkar inte förstå hur du ska göra för att få på dig jackan. 

Så småningom står du där med hängande armar, jackan passar dig. Jag undrar om du är lite glad. Men det går inte att skönja i ditt ansikte. Det är lika stelt och stumt som när vi kom.

Vi har märkt jackan med ditt namn, på tre ställen, och hoppas att du får användning av den under våren.

***

Vad händer i huvudet på den som är dement?

Min väninnas man, som numera också bor på ett demenshem, gör sig av med det mesta som går att kasta, spolar ner, river sönder. 

Medan han ännu bodde hemma tömde han successivt sitt arbetsrum på allt som fanns där. Lät det försvinna i soprummet.

Handlar det om en längtan att skapa ordning i ett kaos?

***

Men nu lever du i ett annat kaos, i en värld dit jag inte når.

På ditt rum har dina böcker somnat in. De ligger numera orörda eller undan-stoppade i skåpet där kaffekopparna tidigare stod. Du läser ingenting, och dina glasögon är borta. Det fjärde eller femte paret, märkta med ditt namn, har gått upp i rök. Men du verkar inte sakna dem. 

På det lilla bordet vid väggen ligger ett skrynkligt brev från Swedbank, ”banken med ett träd”. Utskickat för ett år sedan. Du måste komma in med uppgifter om varifrån pengarna kommer, de som EU-kommissionen i Luxemburg sätter in. Brevet är ett utskick till alla bankens kunder, förstår man. Med hjälp av svaren ska de förhindra penningtvätt. I deras värld finns ingen som är dement, som inte förstår, som inte kan svara. 

Du har med pyttesmå bokstäver gjort några obegripliga anteckningar på papperet. Och varje gång jag besöker dig talar du indignerat om banken. Du säger att de är besvärliga. ”Det är ju mina pengar.” 

Jag förstår inte vad du menar.

”Sover du bra?” undrar jag.

I söndertrasade meningar berättar du om en båtfärd du gjort. Den har varit skrämmande, förstår jag. Landgången drogs in, vattnet rann in, båten sjönk sakta. 

Dina ”parallella världar” dyker också upp. ”Hur kan allt vara likadant på två ställen?”

Jag försöker byta samtalsämne.

”Tänker du på mamma och pappa, på deras liv, på vårt liv tillsammans med dem?”

Du tittar frågande på mig.

”Tänker du på vad de pratade om?” undrar jag.

”Kanske på vad de inte pratade om”, säger du.

Du har rätt. 

Jag börjar tänka på den stumhet vi växte upp med. Hur mamma och pappa levde bredvid varandra. Tystnaden där hemma.

Tydligen är det något du fortfarande känner av.

***

Förra gången jag besökte dig blev jag så oändligt trött. Jag orkade knappt gå min vanliga promenad längs sjöarna. Det var som om hela jag hade tömts på kraft, som om sorgen hade byggt bo i mig. Jag skulle aldrig mer få sitta tillsammans med dig på vårt fik och dela upplevelser från vår uppväxt. Försöka förstå allt vi inte förstod. Försöka bringa reda i det kaos vi en gång brottades med.

Men nu lever du i ett annat kaos, i en värld dit jag inte når och som jag inte vet hur den ser ut.

Har jag insett det nu? 

Jag vet att du är i goda händer där borta på hemmet, och när vi ses kan jag fortfarande, för ett ögonblick, ana din humor. Men din vuxna kropp är numera ett barns. Värnlös. Lika värnlös som du var då. Då när du sov i babyvagnen och jag drog dig på landsvägen.

Käraste Lillebror, jag skyddade dig då, och jag lovar att skydda dig tills vi skiljs åt.


Läs mer: 

Till minne av Moses: ”Vi gör sönder barnen”

Ylva blev akut doftöverkänslig

Fler utvalda artiklar