”Det är konstigt att vissa är ihop med någon som de inte skrattar med”

Går det att göra humor av diplomati när verkligheten redan är så skruvad? Prisbelönta Dips är tillbaka med makarna – och skaparna –
Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl i ständigt stabsläge på Utrikesdepartementet.

Det är Nobelmiddagen 2024. Jesper Rönndahl slår sig ner vid sin plats och upptäcker förtjust att han har Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson till bordet. Mellan kycklingquenellen med Gotlandstryffel och äppelterrinen passar han på att snoka efter insiderinfo från maktens korridorer. 

– Vi höll precis på att skriva manus då. Hon har ju varit med i gamet länge och berättade en del spännande grejer. Alltså inte på fyllan! 

Bland annat delar S-ledaren med sig av lite pikanta detaljer rörande sin förhandlingsteknik.

– Ibland har de maratonöverläggningar som pågår hur länge som helst, så hon har blivit skitbra på att mikroslumra. Hon går till toaletten och säger till sin assistent typ ”väck mig när Belgiens representant börjar prata, för nu kommer Spanien hålla på i en evighet”. Sedan sätter hon sig på toan och sover i sju minuter. När assistenten knackar på kommer hon ut, pigg som en lärka och kan få igenom sina krav när de andra nickar till. 

– Du hittar på Belgien och Spanien nu, eller hur? säger Marie Agerhäll.

Jesper flinar.

– Äh, det är preskriberat ändå.

Det har gått sex år sedan vi senast såg den hyllade humorserien Dips på SVT och det är bråda dagar för att hinna få färdigt de nya avsnitten till premiären i slutet av april. 

Dips följer tre huvudkaraktärer på Protokollet, den enhet som bland annat hanterar statsbesök och kontakten med de utländska förrättningarna i Sverige. Två diplomataspiranter: Jens Stråhle (spelad av Jesper Rönndahl), en världsfrånvänd charmör som fått plats på programmet eftersom hans föräldrar är toppdiplomater, och Fanny Båtsman (spelad av Moa Lundqvist), socialt fyrkantig och överambitiös. Marie Agerhäll spelar deras filterlösa handledare Mimmi Hamilton, en impulsiv streber med välsmort munläder. Och, icke att förglömma, den ansatte enhetschefen Hendrik Tür, spelad av Kristian Luuk, som allt mer desperat försöker hålla sina hopplösa adepter i schack. 

Första säsongen sändes på SVT play 2018 och blev snabbt det mest sedda programmet på hela året. Två år senare flyttade säsong två in i tablån. Dips vann Svenska Humorpriset både 2019 och 2021. 

– Vi är i försvarsindustrin och kravlar runt nu och det är jättekul tycker jag. Det hade man kunnat göra en helt egen serie om, säger Marie.

Vi ses på van der Nootska palatset på Södermalm i Stockholm där merparten av interiörerna är inspelade. Här finns Hendrik Türs turkosa kontor. Trapphuset där Mimmi blir ombedd att ta skulden för att ha skickat en dickpic till en socialdemokratisk politiker och kräver en utlandspostering i utbyte. De visar runt i det vackra 1600-talshuset, med knarrande golv och förgylld snickarglädje i varje riktning. 

– Här inne försöker vi sälja vitt snus till Skottland, som har jätteproblem med rökning. Och här ute leker vi att det är innergården på UD. Där försöker vi kränga permobiler till Italiens osteoporospatienter. De har ju så många äldre. 

Jesper: Och så många kullerstensbackar!

Utlägget från SVT löd att skapa en humorserie förlagd till en arbetsplats, en sorts svensk variant av The Office och Veep. Att det blev just Utrikesdepartementet handlar inte så mycket om att Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl har ett djupt intresse för utrikespolitik som möjligheten att skapa absurda situationer och karaktärer. 

– Fallhöjden för misstag är så hög, och det i sig är det roliga, säger Jesper. Gör man något dumt på UD kan det få enorma effekter. Man ser ju också upp till diplomater och tänker att de är de mest intelligenta människorna.

Marie: Sedan kryper det ju fram historier hela tiden om hur de klantat sig. Och allting är så hemligt, vilket gör att vi kan hitta på.

Själv upptäckte jag serien ganska sent, genom mina tonåringar som hittat klipp på sociala medier och började dra en massa oneliners hemma. Precis som i all bra humor finns det många nivåer av kul i Dips. Barnen gillar den grova humorn och slapstickkomedin, medan jag garvar åt kombinationen av underlivsskämt och högpolitisk satir. Att dörrarna med skylten ”Dawit Isaak-enheten” döljer ett stökigt förråd med kartonger och flaggor, till exempel. 

– Det ska vara både snubbelhumor och subtila skämt på post it-lappar i bakgrunden. Folk ska kunna upptäcka nya saker och så roar vi oss själva också. När man har läst en scen flera gånger och är trött på den, så skriver jag in en blå boll här i hörnet som rör sig, säger Marie. 

Paret skriver manus tillsammans, men det är hon som regisserar och håller i produktionen, och har sista ordet. Anledningen till att det tagit sex år sedan sist stavas pandemi, graviditet samt ett överflöd av andra projekt. 

Första avsnittet inleds med att Mimmi Hamilton ligger utslagen på en säng hos Birgittasystrarna i Rom. I förra säsongen hade hon blivit lovad ambassadörstjänsten i Rom. Men istället har hon blivit ambassadör vid Heliga stolen, alltså Vatikanen, och då får man inget residens utan får bo hos nunnorna. 

– Sådant tycker jag är kul att folkbilda om, säger Marie. Och att uppdraget vid Heliga stolen är att sprida svenska värderingar till den katolska världen. Jämställdhet och rätten till abort till exempel, som ju inte är så populärt hos påven. 

För att komma åt Romtjänsten måste hon samtidigt driva igenom en stor Jas Gripen-affär. 

– Så jag försöker göra nedrustning by day, upprustning by night. Det är liksom taglinen in i säsongen. Och så har jag fått flyga Jas! 

Marie berättar att Dips är den första tv-produktionen som någonsin släppts in på Saab i Linköping. En rejäl bit av budgeten har gått åt till att köpa in sig på en åktur i ett elevplan. Hon räknar förtjust upp de olika manövrarna som piloten gjorde, men också hur krångligt det visade sig vara att skådespela samtidigt som planet snurrade runt och flög upp och ner. 

– Vi tänkte att det skulle vara kul att visa upp planet för en delegation, men så tuppar man av så fort det lyfter. Så jag läste mina repliker och låtsades svimma. Det jag inte visste då är att ens balans lägger av helt. Det organet står inte ut med att man låtsas och slänger runt med huvudet. 

Jesper Rönndahl satt kvar nere på marken och såg sin fru åka rakt upp i himlen, utan möjlighet till radiokontakt. 

– Nä, för de hade inte bokat planet som det gick att ha kontakt med. Det var lite nervöst.

– Samtidigt var det något tryggt i att planet kändes så otroligt analogt, säger Marie. Det var som att sitta i ett handskfack. Eller i en gammal Saab. Inte som i en ny plastig elbil.

Hon hann aldrig oroa sig för själva flygturen, utan var mer fokuserad på att hinna sätta replikerna och få till alla kameravinklar. 

– Och jag fick rolla själv! Det var ju kul. 

Vadå, fick du styra planet?

– Ja! Jag fick axa och loopa lite. Det var helt magiskt. Det dumma var att då mådde jag ju så fruktansvärt dåligt och hade kräkts tre gånger. Vilket är med i serien. 

Visst är det konstigt att vissa är ihop med någon som de inte skrattar tillsammans med? Är ens partner som en god man då?

Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl träffades på SVT i Malmö när hon var inslagsproducent och webbredaktör för talkshowen Robins och han jobbade med barnprogrammet Gabba gabba. De umgicks i samma kretsar och hade koll på varandra på håll. När Marie hade flyttat hem till Stockholm och Jesper också omlokaliserat sig till huvudstaden började de umgås. En sen kväll efter en diskussion om den amerikanska filmen Little Miss Sunshine var det kört. 

– I filmen är det en folkabuss vars tuta går sönder och vi insåg att vi båda tyckte att det var det roligaste ljudet vi någonsin hört. Då fattade jag plötsligt, jaha, okej, då är det den här människan det ska bli, säger han. 

Sedan 2017 har de varit gifta och de har två barn, en elvaårig son och en fyraårig dotter. Marie tycker inte att det är så intressant att prata om relationen i sig, mer relationer i stort. Och hur viktigt det är att leva med någon som är rolig. 

– Visst är det konstigt att vissa är ihop med någon som de inte skrattar tillsammans med? Är ens partner som en god man då? Eller som en som man hälsar på i charken? Eller en som hjälper en med bankpapper och att nå upp till höga skåp?

Jesper: Marie är rolig eftersom hon pratar väldigt mycket. Lyssnar man i tio minuter så kan en halv minut bli rena repliker i Mimmi Hamilton-världen. Så ibland är det bara att hålla käften, så har man ett färdigt manus.

Marie: Mimmi är ju jag, fast utan filter. Man är så himla uppfostrad till att vara duktig, jag har alltid varit högpresterande i skolan och sådär. Släpper man det kan det bli jätteroligt. Alla borde testa.

Jesper: Och krydda med lite adlighet. 

Precis som vilket annat sammanflätat par så talar Marie och Jesper som om de vore en och samma person. Det flödar roligheter ifrån dem, det är ett nöje att bara sitta i vinddraget och lyssna – för de är roliga på väldigt olika sätt. Jesper Rönndahl är en etablerad komiker som under de senaste 20 åren arbetat sig upp till den absoluta humortoppen. Han tog sina första steg inom studentradion i Lund och har därefter konstant medverkat i tv-produktioner, radio och poddar, som Svenska nyheter och Pang Prego, samt kört standup på egen hand. Marie Agerhäll har främst verkat bakom kulisserna. Hon är utbildad journalist och hamnade på tv genom en praktikplats på litteraturprogrammet Babel. Sedan följde jobb på allt från Fråga Lund till Alla är fotografer. Men det var först genom Dips som allmänheten fick tillgång till hennes skärpa och komiska tajmning. Där Jesper är en fryntlig gamäng som arbetar med ordvrängeri och gott humör, är Marie mer intensiv och dräpande. Hon kombinerar fysisk Papphammarkomedi med att skapa en utsökt obekväm stämning.

– Du har ju väldigt svårt att se dig som komiker, säger Jesper. De första fem–sex åren av vår relation lade jag jättemycket tid på att försöka övertyga henne om att hon är mycket roligare än hon tror. Men det satt väldigt, väldigt långt inne att hon själv skulle ställa sig framför kameran.

Marie: Jag gillar att hitta på dumma situationer och ta fram det tvivelaktiga och ängsliga i folk – är jag komiker då? Så står det inte i mitt lexikon. Varje gång någon undrar vad de ska skriva om mig, så brukar jag säga: Skriv gymnasieekonom. Eller tvärflöjtist.

Sent i höst kommer hon dock att behöva bita i det sura komikeräpplet, när hon och Jesper Rönndahl ska ge sig ut på en gemensam humorturné. 

– Men vi vet inte riktigt vad showen ska handla om ännu, viskar Marie.

– Och det är jättevanligt inom standup! Vilket jag har försökt förklara för Marie, invänder Jesper.

Klart är i alla fall att showen bland annat kommer ta upp det som många, inklusive jag, är nyfikna på. Hur det är att ingå i ett kreativt par som både lever och arbetar tillsammans. Jesper säger att det finns både för- och nackdelar som lämpar sig för humor.

– Det jag tänker att folk är nyfikna på om oss är saker som: Är det skitroligt när ni bråkar också? Är ni så himla välfunna hela tiden i kommentarerna? Hur orkar man umgås med en kollega hela tiden? Många tycker ju att det är rätt skönt att gå från jobbet, men det gör aldrig jag. Jag vill heller aldrig därifrån och det tycker jag är underbart. 

Marie säger att hon aldrig tidigare har jobbat tillsammans med någon hon varit ihop med, men att det alltid varit något hon längtat efter. 

– Att få göra det roligaste jag vet med den jag tycker mest om av allt, är ju fantastiskt. Jag såg en gång en intervju med Jan Troell som berättade om när han för första gången hade jobbat med sin fru. De var ju inte unga då direkt, men han var helt rörd och glad. Det är häftigt att se varandra på det sättet, att någon är skitbra på något, särskilt om man vet hur svårt det är. Det blir fler tangenter att spela på i en relation. 

Hon gör en konstpaus. 

– Det där lät ju jättefånigt, men så kan man säga.

Men finns det något negativt med det?

– Det är väl att man aldrig slutar jobba, säger Jesper. Vi måste verkligen säga att idag pratar vi inte jobb. Eller, man får bara prata om man verkligen har en färdig, avslutad tanke. Här kommer en idé och en lösning samtidigt.

Några veckor senare står komikern Tore Kullgren, känd från serien FC Z, i ett syrefattigt klipprum på Södermalm och skriker i en mikrofon. Han testar olika betoningar.

– Kryptering aktiv! Kryp-te-ringen är ak-tiv! 

På en skärm ser han sig själv springa till en servervägg och slå av strömmen. Ryssen har försökt hacka Utrikesdepartementet och det tänker inte Laszlo, UD:s synnerligen fyrkantige it-ansvarige, gå med på. 

– En gång till. Säg det som James Bond! säger Marie, som sitter bakom honom med penna och manuspapper i hand. 

– Säg det som om du är stolt! ropar Jesper.

Tore Kullgren testar några gånger till. Sedan improviserar han fritt:

– Vem fan har hackat oss?

– UD är hackat!

– Internet? Nej, Inter-njet!

Han slår av en imaginär strömknapp i luften. Marie tittar på Jesper och ler. Där satt den. 

En stor del av postproduktionsfasen består av att kalla in skådespelarna för att göra röstpålägg som både kan spetsa humorn och tydliggöra handlingen. Just möjligheten att påverka innehållet in i det sista är av yttersta vikt med tanke på att Dips är en serie om utrikespolitik, säger Marie och kränger på sig sin svarta kappa för att smita iväg på en snabb lunch. 

– Det går så fort nu, plötsligt är det en rimlig tanke med kärnvapen i Norden. Och den här imperialistgrejen som USA sysslar med fanns ju inte när vi satte igång, säger hon och svänger in på ett fik runt hörnet.

Ramberättelsen till säsong tre lämnades in till SVT redan för tre år sedan. Bara sedan vi sågs sist har världshändelserna avlöst varandra, den ena mer dramatisk än den andra. 

– Jag kan bli stressad av att saker hinner bli sjukare än vad vi har tänkt dem, innan serien hinner sändas, säger Jesper med en kycklingbaguette i näven.

Marie nickar:

– Vi försöker hela tiden ha fingret i luften, men också gräva fram små bisarra grejer som folk inte känner till, men som ändå känns fräscha. 

De har medvetet skrivit manus med utrymme för sena ändringar, så inget ska träffa helt fel. 

– Men ibland vill man bara skriva skämt vid en kopiator. Det är då vi har som roligast, säger Marie.

Precis som i de två första säsongerna är en överraskande stor del av handlingen baserad på verkliga händelser. Från problematiska djurpresenter, som de tre rashästarna som Sverige fick i gåva av Pakistans arméchef och som brändes till döds 1995, till storylinen om att en diplomat skickat en dickpic till en kollega, en nylig händelse som i verkligheten ledde till en tragedi. 

Inför första säsongen stämde Marie träff med flera pensionerade diplomater som gärna delade med sig av osannolika händelser, givetvis mot löfte om full anonymitet. När Dips väl hade börjat sändas blev hon istället kontaktad av tjänstemän som ville bidra med nytt stoff. 

– En person på FMV (Försvarets materielverk) berättade till exempel att Sverige lagt jättemycket pengar på att tillverka miljömärkta kulor utan bly, med en miljöstämpel på. Fint ju! Sedan visar det sig att de skjuter snett för stämplarna pajar aerodynamiken. Så de träffar inte målet. 

Jesper: Men de bryts ner snabbt i naturen! 

Även om det drivs hejvilt med både diplomatskrået och svensk utrikespolitik, så har serien tagits emot väl av UD och den övriga politiska världen. Högt uppsatta politiker, de vägrar nämna namn, hör av sig om att få göra cameos. Spoiler: Det får ingen. Även i sådana situationer överträffar verkligheten dikten. Marie berättar: 

– En gång när en sådan fråga ställdes så hade presspersonen råkat ringa upp mig på Facetime av misstag, utan att förstå det själv. Det är som en Dips-scen ju. Det är så mycket skämt i hur de är på riktigt, man tror inte det är möjligt.

Veckorna går och det är dags att sammanfatta vårt samtal, men det är svårt att få till ett möte. Klippdeadline närmar sig, det fortsätter hända nya saker i världen som måste hanteras i serien. När vi ska ses på en avslutande middag – en tidseffektiv kombination av jobb och föda för ”man måste ju äta” – dyker Jesper upp ensam på restaurangen vid Nytorget på Södermalm i Stockholm, vald just för att den ligger nära produktionsbolaget. Marie måste göra nya röstpålägg, hon kommer kanske om en stund, oklart när. 

– Hon får allt fler hattar ju längre in i produktionen vi kommer. Jag kan skriva roliga skämt, men jag är väldigt dålig på att bygga upp en story. Marie är jättebra på det. Vi har hittat ett bra samarbete där jag för det mesta fattar var mina begränsningar går. 

Han längtar till senhöstens humorturné. Inspelnings- och klipprocessen med Dips har tagit längre tid än planerat och han är inte bra på att hålla uppe tålamodet. 

– Standup är så rent. Det är bara jag, en mikrofon och en publik. Leverans och belöning direkt. Om folk inte skrattar eller något går dåligt på något annat sätt, då är det mitt fel. Eller deras fel ibland. För att de är dumma i huvudet och inte fattar mitt briljanta skämt.

Han ser fram emot att få inviga Marie i den konstform som han själv ägnat så många år av sitt liv åt. 

– Jag vet att hon kommer vara fantastisk. Det jag ser fram emot mest är att få säga dumma saker som hon har hittat på. Och tvärtom. 

Ett par timmar senare ringer Marie upp när hon är på väg hem. Klockan är runt tio och tunnelbanans utrop ekar i luren när hon ömsom svarar på frågor, ömsom ber om ursäkt för allt bök. 

– Jag är en sucker för detaljer. Det är Jesper också, men han nöjer sig snabbare och det är ju på gott och ont. Jag har gjort mycket mer produktion och axlat fler roller. Han har ju varit mest framför kameran. Det är tur att vi har olika erfarenheter. Men det kan också vara oerhört tungt, de roligaste bitarna är ju inte alltid produktionen.

Vad känner du inför humorshowen?

– Det ska såklart bli roligt och spännande, men jag har inte alls samma längtan efter att stå på scen. Jag gillar filmmediet mer, det kommer närmare. Eskapism är min favoritgrej. Jesper är mycket ljud och jag är mycket bild. 

Hur mycket kan man skämta om sin relation?

– Obegränsat egentligen. Det är väl det där med att inte bli privat. Men man hittar ju fiffiga sätt att stöka med folk genom att skämta grovt istället. Det är roligt att göra folk glada. Är inte det meningen med allt? Att ha roligt? 

”Hej mamma!” hörs plötsligt i bakgrunden. 

– Jag måste lägga på! Mejla de sista frågorna!

Nästa dag plingar det in ett svar i min inbox. 

”Oj, det var många frågor, vilka är de tre viktigaste? Vilka komiker som inspirerar mig, det ska jag svara på sent ikväll. Nu ska jag sjunga in Muscolo rosso av Cicciolina och skrika TEJPA FAST PROTESERNA!” 

Några dagar före min deadline för den här texten kommer ytterligare ett mejl från Marie. Finland har föreslagit att upphäva totalförbudet mot att föra in kärnvapen på finskt territorium, vilket påverkar dialogen i flera Dips-avsnitt. Programmet måste levereras innan beslutet tas, så nu är det lite svettigt läge.

”Vi får se om vi justerar. Det är ett högt spel att skriva en serie om något så föränderligt som utrikespolitik. Men vi är å andra sidan mitt i hetluften, vilket är kul. Snart får man semester, eller?”  

Läs mer:

Schunnesson och Pettersson om silverrävar, sossarnas framtid och Bambino-effekten

Hanna Lublin Niklasson: ”Jag vill ta en tupplur varje dag”