Dirigenten, geni eller bluff? 

Publiken tittar på en ryggtavla och vi förstår att dirigenten är skicklig, eftersom det låter bra om musiken. Men hur viktig är egentligen denne diktator i ett minisamhälle? 

  • 12 min
  • 20 nov 2026

Dirigenten Herbert Blomstedt gick bort i november i år. // Foto: TT

Dirigenten, geni eller bluff? 
Johan Norberg
Prova idag

Publiken tittar på en ryggtavla och vi förstår att dirigenten är skicklig, eftersom det låter bra om musiken. Men hur viktig är egentligen denne diktator i ett minisamhälle? 

I Sovjetunionen grundades på 1920-talet orkestern Persimfans av violinisten Lev Tseitlin. Ordet är en förkortning av Pervyj Simfonicheskij Ansambl bez dirizjora, ”Första symfoniensemble utan dirigent”.  

Tanken var att en ensam dirigent var för borgerligt och att ett kollektiv kunde spela tillsammans genom lyssnande och ögonkontakt. Det gick väl sådär. Resultatet blev att alla tittade mycket på försteviolinisten i stället, någon måste ju leda, och eftersom det tog tio gånger så lång tid att repetera in en symfoni övergavs idén efter några år.  

Det ligger nära till hands att avfärda det här som ett absurt försök att tvinga in konsten i ett ideologiskt regelverk, och visst var det snurrigt, men samtidigt inte. En symfoniorkester fungerar genom lyssnande och blickar i ögonvrån musiker emellan, så helt ute och cyklade var han inte, Lev Tseitlin. Det är med öron och ögon som det går att skapa sammansmältningen av 90 själar som rör sig simultant i musiken.  

När en dirigent slår in en orkester är det de millisekunder, när musikerna samlar sig till en kropp, som skapar den lilla fördröjningen från dirigentens inslag tills alla börjar spela och detta har alltid varit ett gäckande mysterium för mig: varför spelar symfoniorkestrarna lite efter att dirigenten slår? Det korta svaret är skillnaden mellan ljusets och ljudets hastighet på så stora ytor som det handlar om, men det är långt ifrån hela förklaringen. Jag försöker ta reda på vad som händer där, i det ögonblick när orkestern kommer samman, och hittar en intressant artikel i The Atlantic.  Kompositören/dirigenten Matthew Aucoin beskriver ett klipp på Youtube från en repetition med dirigenten Carlos Kleiber som med en minimal handrörelse slår in orkestern, men avbryter omedelbart och säger: Fotnot: Youtube: ”Carlos Kleiber rehearsal freischütz”

”Låt de andra börja, låt alltid era kollegor börja”.  

Aucoin skriver: ”Det är en paradoxal instruktion. Kleiber ber alla i orkestern vänta tills de andra musikerna börjar. Om alla skulle ta detta bokstavligt, skulle ingen spela alls. Men i själva verket, vad han ber musikerna göra, är att lyssna med absolut fokus på sin delade undermedvetna instinkt. Att säga: ’spela inte förrän era kollegor spelar’ är att säga: ’spela inte förrän vi alla som kollektiv känner, att det är omöjligt att inte spela, på uppmaning av en vilja som inte är vår egen’ Han själv (Kleiber) kan inte vara helt säker på hur klangen kommer att låta, men hans jobb är att skapa förutsättningar på vilken den underliggande intelligensen, klokare än en enskild individ, kan få fäste. Han startar om stycket, än en gång med en subtil liten gest, och den här gången kommer klangen med den flytande kraften av en gejser.” 

Hela mitt liv har handlat om musik. Med Matthew Aucoins förklaring av Kleibers ”Låt de andra börja” förstår jag lite mer men är fortfarande brydd inför konsten att dirigera, och det måste väl få vara så. Det är inte alltid önskvärt att få allt förklarat och sin nyfikenhet stillad. Jag tror inte heller att det bara är jag som förundras. Det finns nog ingen klassisk orkestermusiker som exakt kan förklara hur klangen kommer samman, varför olika orkestrar ”hänger” olika mycket eller att verk av en tonsättare som Stravinsky framkallar snabbare reaktion från orkestern än de av Bruckner.  

Få yrken är omgivna av sådan mystik som dirigentens. Den kan betraktas som alltifrån Gud, ofta geniförklarad, till överskattad arbetsledare. Publiken tittar på en ryggtavla och vi förstår att hen är skicklig, eftersom det låter bra om musiken. Inför en pianist i Rachmaninovs tredje pianokonsert eller förstatrumpetarens trestrukna G, är virtuositeten uppenbar medan det kan vara svårt att förstå varför vissa handrörelser från en berömd dirigent kan locka fram storartade resultat.  

Det vi inte ser under konserten är jobbet som ligger bakom, med repetitioner dagarna innan av vissa passager, tempo och klanger. På scenen får dirigenten ändå enorm uppmärksamhet för sin insats medan det vi applåderar egentligen till stor del är förberedelserna.  

Dirigenten är ur ett sociologiskt perspektiv en aktör i en unik och omodern maktstruktur – några år tillbaks i tiden jämförbar med köksmästaren. En diktator i ett minisamhälle som kunde döma och utdela straff utan hänsyn till anställningsvillkor och regler. Herbert von Karajan bad en gång en violinist att ställa sig upp och spela en passage. Missnöjd med resultatet skickades han ut med beskedet att Karajan aldrig ville se honom igen. Idag är det lyckligtvis inte så längre, även om dirigenten fortfarande har en oinskränkt rätt att bestämma över den musikaliska tolkningen.  

Kan vilken hyggligt begåvad amatör som helst dirigera?

Metoo-rörelsen spåddes bli dödsstöten för många manliga dirigenter, men deras libido utanför musiken visade sig vara klenare än många hade trott och endast ett fåtal blev utpekade. En som fick lämna in pinnen för gott var chefen för Metropolitan Opera, James Levine, som avskedades 2018 efter en intern utredning som visade att han utsatt unga musiker för sexuella övergrepp under flera decennier. Mer vanligt förekommande var trakasserier från lynniga dirigenter med bristande impulskontroll där italienaren Arturo Toscanini kom att bli arketypen för sitt yrke, känd för koleriska utbrott, som det inför NBC Symphony Orchestra: ”Jag hatar er alla, ni förstör mina drömmar”. Lyckligtvis finns det gott om undantag där den nyligen avlidne Herbert Blomstedt är ett exempel på att man kan komma långt med ödmjukhet och en varm personlighet. Under Leonard Bernsteins ledning av New York Philharmonics skapades på 1960-talet en så avslappnad stämning att musikerna uppmuntrades att kalla honom ”Lenny” och till och med att ifrågasätta vissa musikaliska beslut. Det har väl egentligen bara hänt en gång, just där och då, och det krävdes naturligtvis Bernsteins unika sociala talang för att klara av en sådan öppenhet.  

Den nederländske dirigenten/blockflöjtisten Franz Brüggen gick ännu längre i sin strävan efter jämlika arbetsförhållanden. Vid bildandet av orkestern Orkest van de Achttiende Eeuw i Amsterdam 1981 beslutade han att alla inkomster från konserter och skivinspelningar skulle delas lika, hans arvode var detsamma som för en musiker i orkestern. Jag tror inte den idén blev så populär bland hans kollegor, att avmystifiera yrket skulle kunna slå hårt mot både arvode och status.  

I stort sett alla dirigenter är skickliga instrumentalister i grunden med stora kunskaper om orkestrering, ofta – som exempelvis Esa-Pekka Salonen – själva kompositörer, men det finns de som med sin blotta existens avtäcker den svindlande frågan: kan vilken hyggligt begåvad amatör som helst dirigera?  

Den förmögne affärsmannen Gilbert Kaplan (1941–2016) kunde inte noter men studerade in Mahlers andra symfoni på gehör och lärde sig den utantill. Efter att ha hyrt en konsertsal med orkester i New York fick han fantastiskt nog fina recensioner som innebar inbjudningar att leda London Symphony Orchestra, Wienerfilharmonikerna och även svenska Hovkapellet. Kaplan lärde sig aldrig någon annan symfoni.  

En annan framgångsrik dirigentamatör var den amerikanske skådespelaren/komikern Danny Kaye. Fotnot: Youtube: ”Danny Kaye – Aida’s Triumphal March”  Inte heller han kunde läsa noter, och memorerade partituren. Hans inhopp på pulten var främst ägnat åt att samla in pengar till välgörande ändamål och aldrig seriöst menat som en dirigentkarriär, även om välrenommerade dirigenter berömde Kayes teknik. I ett berömt (och skämtsamt) klipp på nätet vänder sig Kaye om och dirigerar mot publiken, och vi får äntligen se vad orkestern ser.


Läs mer:

Johan Norberg: Jag förolämpade gitarrhistoriens största konstnär

Thåströms förbannelse bröts med massage

Jan Malmsjö och förmågan att bli hänförd

Fler utvalda artiklar