Johan Norberg: Jag förolämpade gitarrhistoriens största konstnär

Det är inte enbart en musikalisk upplevelse när gamla legender som Paul McCartney och Andrés Segovia äntrar scenen. Vi:s musikkrönikör Johan Norberg reflekterar över åldrande musikunder.

I slutet av mars framförs Johannes Brahms tredje och fjärde symfoni av Norrköpings symfoniorkester i De Geer-hallen. Dirigerar gör Herbert Blomstedt, 98 år gammal. Det är fascinerande och samtidigt, för en musiker, så självklart. Jag tänker på en intervju med Lennart Hellsing som inleddes med: ”Tänk att du skriver fortfarande, 90 år gammal”, och Lennart svarade: ”Vad tycker du jag ska göra i stället?” 

Att sluta är för en skapande person som att sluta andas. Konsertpianister kan vara på topp, och till och med ge sitt livs bästa konserter, som 80-åringar. Jazzmusiker spelar tills de trillar av pinn och rockare verkar gå samma väg – Mick Jagger och Elton John ångar på som vanligt, åtminstone i skrivande stund. 

När så gamla människor äntrar scenen är det inte uteslutande en musikalisk upplevelse för publiken. Det är också en påminnelse om vad dessa legendarer gett oss under sina karriärer, och ger oss ett sista tillfälle att hylla dem. Men ändå, när jag ser nya konsertinspelningar med Paul McCartney där han inte längre klarar av de höga tonerna i Hey Jude, spänner jag mig en smula. För vems skull då, kan man undra? Som alla riktiga konstnärer står han ju inte på scenen för att glädja publiken i första hand, det är för sitt eget höga nöjes skull – så vem är jag att sitta och spänna mig? 

Jag tog ett av mitt livs dummaste beslut: jag gick i pausen

I början av 1980-talet kom gitarristen Andrés Segovia till Stockholm för att spela i Konserthuset och jag hade tidigt bokat en plats på parkett, i mitten, stolsrad fyra. Redan i andra stycket spelade han fel, och det skulle hända igen. Han var en bra bit över 80, och inte i topptrim för de komplicerade fingersättningarna. I jämförelse med vem som helst en bländande virtuos – men jämfört med sitt forna jag, inte bra. I fjärde stycket kom han av sig och tvingades ta om från början. Jag satt där spänd som en fiolsträng och irrade bort mig i hur jag skulle, eller borde, känna. I min ungdomliga förvirring såg jag två lösningar: Antingen visar jag honom och den höga konsten respekt och går i pausen, eller så stannar jag kvar, av samma anledning. Jag tog ett av mitt livs dummaste beslut: jag gick i pausen. Det är mycket nära från scenen till fjärde bänkraden så när Andrés återvände såg han naturligtvis att jag hade gått, och i och med det förolämpat gitarrhistoriens största konstnär.

En av pophistoriens största, David Bowie, var den smartaste. Efter en hel karriär av intelligenta projekt smög han undan och dog 69 år gammal strax efter sin sista skivinspelning. Som alltid med Bowie var även det ett noggrant regisserat kapitel, nu det sista; att dö i det fördolda, långt innan rösten började svaja. En hel värld av rockskribenter jublade ikapp över tilltaget, de som tycker att det är viktigt att åldras med värdighet, vad nu det är. Mest handlar det väl om att vara äkta, som jag inte heller riktigt vet vad det är. Den 18 juli, några dagar efter sin 99-årsdag, är Herbert Blomstedt inbokad att dirigera Bamberger Symphoniker. Det känns både äkta och värdigt, och de höga tonerna tar ju orkestern hand om. 

Läs mer:

Katarina Ewerlöf: ”Att inte ta ton är också ett val”

Här hittar de sin inre rockstjärna