”Du har plats 21 961 i kön”

Tiotusentals på väntelista för att bli medlemmar i en bastuklubb. Föräldrar ställer sina barn i kö till seniorboende. Vi tycks ha drabbats av en kollektiv framförhållningssjuka. Måste vi leva våra liv i kö?

När jag skriver det här har jag just ställt mig i kö till ett medlemskap i Stockholm saunas kommande bastu på Södermalm. Man skulle kunna säga att jag har hängt på låset, fast egentligen finns inget lås än. Bastubygget är inte påbörjat. 20 000 personer har varit mer proaktiva och köat till en obyggd bastu som ska rymma 10–12 personer. Det är som om hela Ystad skulle vilja basta i samma friggebod.

Vår tonårige son står i en kö till ungdomsbostäder och den visade sig vara så lång att han när han enligt prognosen väl kommer fram är han för gammal för en ungdomsbostad. 

Inte heller kan han söka tröst i finlitteraturen när väntan känns lång. Nobelpristagaren Han Kangs Vegetarianen har en reservationskö på 452 personer på biblioteket.

När min familj inte köar så väntar vi på leveranser. I dagsläget återstår 11 veckor tills vår bäddsoffa levereras. Tidigast. Jag vill understryka att den på intet sätt ska specialbyggas eller kläs i ett tyg som aldrig förr har skådats, utan vi gick in i en vanlig möbelaffär, provsatt ett gäng soffor och valde sedan modell och tyg utifrån standardutbudet. Därefter fick vi veta att leveranstiden var upp till 14 veckor. Inte alls kompatibelt med ett besök av utländska gäster nästa månad där vi hade tänkt att de skulle sova i vardagsrummet.

Mina vänner och jag brukar referera till fenomenet som ”spontanitetens död” eller ”framförhållningssjukan”. Detta är egentligen motsägelsefullt eftersom det kommer larmrapporter om att barn och unga har ett minskat uppmärksamhetsspann och att vuxna ringer kundtjänst om internet ligger nere i fem minuter. Folk har inget tålamod, ändå tycks vi spendera våra liv i – frivilliga och ofrivilliga – köer. Jag köar inte bara för tid hos läkare, utan även för att få byta vårdcentral, där de enligt uppgift ska ha kortare väntetider. Snurrigt. 

Psykologin bakom framförhållningssjukan tycks likna den som förekom i forna öststater: när man såg en kö ställde man sig i den. Även om man inte visste vad som var till salu. Men där var det fråga om ren överlevnadsstrategi. Även om man personligen inte var pepp på levande karpar (ja, exemplet är hämtat ur verklighetens Polen) så kunde man alltid byta fiskarna mot något som grannen hade extra av. I dag tycks det snarare vara en fråga om att säkra framtiden genom att ställa barnen i kö till alla tennisklubbar och gymnastiktrupper i närheten så att man har en chans att få plats. Ifall barnen ens blir intresserade av att serva och göra flickflacks vill säga. Resultatet: ett kollapsat och oöverskådligt kösystem. Alla köar till allt. Men vill vi ens komma fram?

Detta var något vi som satt i styrelsen till barnens fritidskooperativ fick erfara. Vi hade nästan 30 barn på fritidshemmet och många barn i kön. Trycket var enormt. Trodde vi. Men när det blev en plats ledig var intresset svalt. De flesta köande barn gick redan på fritids som de trivdes på, många bodde i helt andra områden och stod i kö ifall familjen skulle få för sig att flytta eller byta skola. Vi på föräldrakooperativet med gott självförtroende – ”det är sååå många som vill börja här” – var inte någons plan A. Inte ens plan H. Kön var ett luftslott, ett resultat av nervösa föräldrar som ville dubbel- och trippelförsäkra sig. En del hade till och med glömt att de fanns med på listan.

Här kan man förstås invända att mycket av detta är ett storstadsfenomen, men tendensen är likadan i stora delar av landet. Alla har vi tvingats göra ett oändligt antal knappval för att sedan tilldelas plats 76 i telefonkön. Oavsett om du bor i Göteborg eller Tierp så bokas de mest eftertraktade charterresorna upp mer än ett år i förväg. På många platser är köerna till exempelvis ridskolor enorm (när min väninnas dotter fick en åtråvärd plats på en ridskola i södra Norrland hade hon hunnit flytta hemifrån) och i stort sett varje mellanstor svensk stad har en trendfrisör där du måste boka nästa klipptid redan när du lämnar frisörstolen. Samma sak gäller populära träningspass på gymmet. Runt om i landet ställer folk larm för att hinna hugga någon av nästa veckas åtråvärda spinning- eller bootyliciouspass med de mest omtyckta ledarna. Snoozar du så är det kört, platserna fylls på bara några minuter och även väntelistan blir full på nolltid.

– Vi ser i hela Friskis att det är högt – och ökande – tryck på träningen och många som vill boka sina pass. Cirkelgym och skivstång är några av passen med högst beläggningsgrad. Det beror på att den träningen är trendig, men också utrustningskrävande, vilket innebär att vi ofta har ett mer begränsat antal platser, säger Tina Uppfeldt som är träningsutvecklingschef på Friskis & Svettis Riks.

Fast även här gäller samma princip som på barnens fritids, folk nervoköar. För även om ett pass är fullbokat med väntelista så är det sällan fullt när man väl sätter igång, berättar Tina Uppfeldt.

– Många bokar in sin träningsvecka i god tid, sedan ändras förutsättningarna och man bokar av. Det är enkelt att boka – och boka av – så det är mycket flöden i våra system.

Men vad beror denna framförhållningssjuka på? Att vår bäddsoffa har tre och en halv månaders leveranstid kan förklaras med minskad lagerhållning och ett allt mer komplicerat urval. När varje kund har 25 tyger och flera varianter på armstöd att välja mellan så krävs det att sofforna – i alla fall delvis – görs på beställning.

Vi lever i oroliga tider. Då kan det kännas tryggt att tro sig ha lyckats försäkra sig om en plats i framtiden

Man kan också förstå att vissa företag och event har som marknadsföringsstrategi att visa hur eftertraktade de är. Rockbandet Kent fick enorm pr av alla beskrivningar av hur svårt det var att köpa biljetter till deras återföreningskonserter i slutet av mars. Även den klassiska krogkön är delvis konstruerad. I många fall kan dörrvakten släppa in alla eftersom det finns gott om plats, men kön blir en symbol för popularitet och att om du kommer in här, på Spy Bar eller förskolan Filifjonkan, så ska du vara otroligt glad och tacksam.

Men resten av köandet är mer svårbegripligt. Beror fenomenet på FOMO
Fotnot: StängFörkortning av ”fear of missing out”. Rädsla för att hamna utanför, missa något roligt eller viktigt. eller ren gruppdynamik i stil med att alla bunkrade toapapper i början av pandemin? Tina Uppfeldt på Friskis & Svettis lyfter den ökade digitaliseringen som ett skäl.

– Vi manövrerar vår tillvaro med olika digitala lösningar varje dag. När man väl är igång och hanterar jobbmejl och digitala lösningar i hemmet är det smidigt att boka restaurang och ett träningspass av bara farten, säger hon.

Och vips så har det skapats ett tryck, en efterfrågan och det bildas snart en kö. 

Psykologen och författaren Per Naroskin tror att det är en mix av alla ovanstående faktorer som ligger bakom tvångsköandet. 

– Sociala medier uppmärksammar en på grejer som man tidigare inte haft en aning om och som därför känns nya och angelägna. Lägg dessutom till upprepad exponering vilket skapar ett intryck av att väldigt många andra är intresserade. Det i sin tur aktiverar FOMO – rädslan för att missa något, säger han.

Till detta vill Per Naroskin addera en oro inför framtiden, en rädsla för begränsad tillgång. 

– Vi lever i oroliga tider där oförutsägbarhet samsas med hotfulla prognoser om konsekvenserna av klimatförändringar. Då kan det kännas tryggt att tro sig ha lyckats försäkra sig om en plats i framtiden. Samtidigt är det ju lite paradoxalt när oron kombineras med tilliten att bastun och det attraktiva seniorboendet kommer att finnas kvar och att jag själv kommer att leva länge nog för att få tillgång till dem. Men den sortens paradoxala hållning kännetecknar oss människor i många sammanhang, säger han.

Seniorboenden är ett kapitel för sig. Extremexemplet är kanske den ideella föreningen Blomsterfonden i Stockholm, som driver flera seniorboenden. Där köar för närvarande 21 961 personer som är under 59 år, det vill säga personer som ännu inte har rätt att anmäla sig till en bostad. Den yngsta köande är – håll i hatten – ett år gammal. Christel Jansson, som är insamlings- och kommunikationschef på Blomsterfonden, berättar att de för närvarande har 79 medlemmar under 18 år.

Vi har sett en ökad oro bland medlemmar under 59 år för vem som ska ta hand om de äldre.

– För cirka 15 år sedan noterade vi en ökad efterfrågan till medlemskap och boköande till seniorboenden för personer mellan noll och 59 år. Vi har också sett en ökad efterfrågan på nya medlemskap från yngre personer som har upplevt svårigheter med att få hjälp med vård och omsorg till sina äldre anhöriga, säger hon och tillägger att många av de allra yngsta nog inte ens vet om att de står i kö. 

Anledningarna till att många börjar tänka på seniorboenden så långt i förväg är troligtvis en minskad tro på det sociala skyddsnätet; att stat eller kommun tar hand om en i framtiden.

– Vi har sett en ökad oro bland medlemmar under 59 år för vem som ska ta hand om de äldre, säger Christel Jansson. 

Så ja, allt känns utomordentligt fånigt när man visualiserar en ettåring med napp i munnen – och siktet inställt på seniorboende med engagerade aktivitetsvärdar. Och ja, det är lätt att raljera. Men bakom det till synes överdrivna köandet finns samtidigt inslag av oro att ta på allvar.

– I min generation är det många som gärna skulle ha ställt sina föräldrar – och sig själva – i kö till ett serviceboende, men där har samhället satt en spärr så att man inte får köa utan godkännande av biståndshandläggare. Det verkar vettigt, men skaver lite mot den djupt ingrodda svenska tilltron till köns överordnade rättvisa, säger Per Naroskin.

När jag skriver det här, och därtill berättar för mina kollegor vad jag skriver om, så hörs flera utrop: ”Ett år gammal? Till ett seniorboende!?” ”Så många som vill basta? Det är ju helt sjukt.” Följt av nervöst mumlande. ”Borde man kanske själv ställa sig … ? Och barnen … ? Det kan ju aldrig skada.”

Just nu gissar jag att Blomsterfonden och bastun har tre personer till i kön. De som sitter i samma rum som jag. Framförhållningssjukan smittar, nämligen. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer:

Terri Herrera: Jag ärvde min pappas gallsten

VIP-Sverige? Välfärdens nya modell