Elin Anna Labba: ”Livet i Sverige blev ohållbart”

Sedan två år bor Elin Anna Labba i en by i norra Norge. Vi åkte till fjälls för ett samtal om svensk imperialism, hård hemlängtan och vilsna renar.

Vi är på väg ut på fjället. Där finns det närmaste hemma Elin Anna Labba
kan komma här på norska sidan av Sápmi. Vi har lämnat det lilla centrumet Røkland dit hon och ­familjen flyttade för två år sedan och kör nu i sydlig riktning. Fast väderstrecken som de mest lever med är inte nord och syd, utan öst och väst, säger hon, det är så vatten rinner och renarna rör sig mellan årstiderna. 

Røkland ligger i Saltdal kommun, och nu börjar dalen sakta stiga uppåt mot fjället. Snart kommer vi att köra sista biten mot familjens renbetesland till fjälls. 

–Det är vårt riktiga centrum, säger Elin Anna Labba. Den enda anledningen till att vi bor i Røkland är barnens skola och vänner, annars hade vi bott på fjället året om.

Deras marker hänger ihop med Arjeplog i Sverige som ligger drygt två timmar med bil därifrån. På vintern far de och hämtar sina renar på svenska sidan, medan renskötarna på svenska sidan kommer hit och hämtar sina. Silvervägen binder områdena samman.

I Sverige bodde de i Jokkmokk, och att bedriva renskötsel där blev ohållbart, så hon och maken Ol-Duommá tog flyttlasset över gränsen, till hans familjs trakter. Renarna fraktades med lastbilar och släpptes ut på de nya markerna. De är fortfarande vilsna och far oavbrutet till utkanten av distrikten, de måste få hjälp att samlas ihop. 

–De äldre som jag har intervjuat, och som har erfarenhet av att tvångsförflyttas med renar, säger att det tar tre år för ett djur att anpassa sig. Jag börjar tro att det gäller människor också. 

Ol-Duommá hör hemma här. Hans familj på mammas sida tvångsförflyttades hit från Karesuando i början av 1900-talet. De bär alltså på samma erfarenhet som alla de som hon skriver om i boken Herrarna satte oss hit, ett vittnesmål över den tid när svenska staten tvångsförflyttade ett stort antal renskötande familjer. 

–Jag kan känna igen mig i deras ensamhet och utsatthet, att komma från en samisk värld och gemenskap till en plats där du bara har din egen familj. Jag förstår varför deras hårda hemlängtan har fortplantats genom generationer.

Hon säger att naturen blir ännu mer betydelsefull om man har lämnat sitt hem. Den kompenserar inte för något, men är en stor trygghet.

–De gamla pratade mycket om att naturen tog emot dem, och så är det för oss också. Klimatet är mildare här, det uppstår inte samma istäcke på laven så vi kan delvis klara oss utan foder, och renarna kan själva ta sig dit de ska. I Sverige måste de transporteras eftersom markerna är så trasiga. Renskötseln är inte lukrativ, men här går det att leva av den. I Jokkmokk måste de flesta renskötare ha arbeten vid sidan om.

Vi parkerar intill järnvägen som löper lodrätt genom Norge, som en söm ringlar den sig över fjället. Vita anspråkslösa blommor påminner om linnean, men ingen av oss vet vad de heter. Elin Anna Labba fotograferar med hjälp av en app som artbestämmer växter inom några sekunder. Svaret kommer på tre språk; nordsamiska, bokmål och nynorsk och visar sig vara ett pedagogiskt exempel på vad den som blir fråntagen sitt samiska språk förlorar. 

–Hvitlyng. Duottardaŋas på samiska. På norska berättar namnet hur blomman ser ut, det samiska namnet berättar var den växer och vad den växer tillsammans med. Man får blommans hela värld. 

Hon citerar Robin Wall Kimmerer, författaren, professorn och medborgare i Potawatomi Nation: ”Yes, I have learned the names of all the bushes, but I have yet to learn their songs.”

–Det är sångerna jag försöker lära mig genom att lära mig samiska. Jag har en stark känsla av att sedan jag börjat lära mig språket har markerna börjat sjunga lite. 

Först i tjugoårsåldern började hon lära sig sitt språk nordsamiska, bland annat genom att läsa poesi av Áillohas, Nils-Aslak Valkeapää. Hennes pappa var samisktalande journalist, men trots det pratade han inte samiska hemma med barnen. Frågan varför vill hon närma sig i sin nya bok som ännu befinner sig i en skälvande begynnelse. 

–Det är så mycket jag bara kan ana, allt ifrån tillfälligheter, och kärleken till mamma, olika familje­dynamiker, tidsandan. Jag vet inte än, och det arbetet måste få ta tid. 

Hennes familj delar berättelsen om språkförlust med många samiska familjer, den äldre generationen tystnade och därmed fördes inte språket vidare. Även hennes bror, slöjdaren Nils-Johan Labba, började ta tillbaka språket när han i vuxen ålder
fick egen familj. 

–Nu pratar vi alla samiska, så hela familjen har bytt språk. 

Hon säger att det krävs väldigt lite för att ett språk ska försvinna helt. Elin Annas áhkku på mammas sida (mormor) var den enda personen i ledet av mormor och morfar, farmor och farfar som inte kunde samiska. Och det gjorde att alla pratade svenska. 

–Áhkku kom från skogssamiskt område, vilket var väldigt hårt koloniserat. Hon sa alltid att det var hennes fel att vi inte fick samiskan. 

Att inte ha sitt språk är att alltid stå lite utanför, säger Elin Anna Labba. Under uppväxten pratade många i hennes närhet samiska, kusiner, pappa, morfar, men för henne förblev det oåtkomligt. Det gav en känsla av att inte duga, att inte vara tillräcklig.

–Jag var mycket argare förut, men det vore enkelspårigt att lägga allt ansvar på en person, som min pappa eller på staten enbart. Jag har blivit lite mer förlåtande med tiden, säger hon.

I dag är Elin Anna Labba samisktalande, hon behärskar det skrivna språket men känner sig inte språkligt stark nog att skriva på samiska. Hennes båda böcker finns i samiska utgåvor, översatta av Lea Simma, men drömmen är att själv skriva böcker på samiska. 

Vad har du förstått om dig själv genom att lära dig samiska?

–Det är en så väldigt stor känsla. Jag hittar ord för saker, en ton, rytm, sätt att beskriva, allt kommer mycket närmare, till och med tankarna! När jag lärde mig att tänka på samiska var det som att få en helt ny blick på världen. 

Första boken gav henne Augustpriset för bästa fackbok. Hennes andra bok, Far inte till havet, är en roman. Den kom i januari i år och handlar om tre kvinnor som levde under elektrifieringen av Sverige under 1900-talet, när älvar byggdes ut och dammar fångade in vattnet och höjde det och tvingade ­människorna därifrån. Platserna i romanen är fiktiva men har många likheter med Vaisaluokta, hennes hem i många generationer. Under 1900-talet flöt sju närliggande sjöar ihop till ett enormt hav som i verklig­heten heter Akkajaure. Boplatser och renbetesland dränktes, liksom många andra människors hem. Som barn lekte Elin Anna och hennes vänner att de byggde kraftverk och sprängde dem. Låtsasfiskar simmade mot kraftverken med dolda bomber. Det gick inte att leva där utan att vara medveten om övergreppen på markerna och människorna. 

Framför sig har hon nu två olika bokprojekt. Ett dokumentärt som handlar om tiden när svenska staten tvingade samiska barn att under lång tid vara skilda från sina föräldrar för att gå i nomadskola. Det andra är fiktivt och tar sin utgångspunkt i Malå, där hennes mamma är född, en plats som hon inte vet så mycket om. 

Båda baseras på intervjuer, och det längtar hon efter nu. Att få sjunka in i språket tillsammans med de äldre, de är hennes universitet.

Vad söker du efter när du intervjuar?

–Vilka ord de använder, i vilken ordning de säger dem, de minsta detaljerna. Ett magiskt tänkande jag vet folk bär på men också ren kunskap. Jag är själv så präglad av fjäll men i Malå till exempel var skogen det stora. Jag vill förstå och lära känna det livet. Vilka är vi släkt med? Var har de bott? Vad hade de för färg på mössan? 

Det enda hon vet om sin Malå-berättelse är att en död flicka berättar. Och att det handlar om skövling av skog, skogsindustri. Förfäderna tappade sin mark till bolagen och var väldigt fattiga, i dag är deras platser industrimark. Hon har ännu inte börjat skriva, i stället syr hon sig in i berättelsen genom att sy upp en egen Malåkolt. När hon lär känna mönstren och berättelserna som de berättar får hon material till den kommande texten. 

Hon tänker mycket på vad ett samiskt författarskap är, och vad hon vill att det ska vara. 

–Efter en bok ska man genast ge ut nästa, men jag vill försöka hålla undan det och vara författare på ett sätt som passar mig. Boken ska även handla om kvinnor som syr, och att sy kolten blir därför lika viktigt som att sitta vid datorn och göra text. 

När hon skrev sin första bok hade hon inget förlag, inget kontrakt, inga förväntningar på sig. Skrivandet fick ta så lång tid som hon behövde. Hon återvände till sina intervjupersoner under flera år, frågade tills hon hade ett svar. Sedan lovade hon förlaget att skriva en bok till. 

–Det tänker jag aldrig mer göra, säger hon, med den tredje boken vill jag tillbaka till den långsamma process som Herrarna satte oss hit fick ha.

Hur har Augustpriset påverkat dig?

–Ett så stort pris öppnar upp en fåra där man får vara med. Som en garanti för andra att jag kan skriva, vilket gav mig ännu fler priser. Jag är såklart väldigt tacksam för det men det finns ju så många fler ­fantastiska samiska författare. Men Augustpriset har gett mig tid och möjligheter att prova olika saker.

Samtidigt kan ju en plats som är jävlig ur ett samiskt perspektiv också vara ett hemma

Elin Anna Labba växte upp i Kiruna liksom författarkollegan Ann-Helén Laestadius, men de kände inte varandra då. Elin Anna var yngre, gick på sameskola, klassrummet låg i samma byggnad som de svenska elevernas, men var ändå en egen liten värld. 

–Jag minns inga andra barn, det var som att det bara var vår klass och resten av skolan var utrymd, men så kan det inte ha varit, för det hände ju saker som var jobbiga, rasistiska rop, men i mitt huvud har yttervärlden omvandlats till att inte existera. 

De första åren bodde familjen i lägenhet där barnen spelade brännboll på gården om kvällarna. I tidiga tonåren flyttade de till ett hus. Kanske är det hennes ambivalenta känslor inför Kiruna som gör att hon inte tycker att det är så sorgligt att staden nu flyttas. 

–Den har aldrig varit en helt trygg plats, säger hon. 

Hon är besviken på att en så stor stad lyckats få sin stora samiska befolkning att känna sig helt irrelevant. 

–Samtidigt kan ju en plats som är jävlig ur ett samiskt perspektiv också vara ett hemma. 

Familjen var i Kiruna på vintrarna och i Vaisa-luokta på somrarna.

–Där bodde vi tillsammans med min fasters familj, så vi var åtta personer i en liten torvkåta. Det var paradissomrar. 

I kåtan bestod halva golvet av brädor. Där stod en spis och ett lågt blåmålat bord med låga pallar, bordet finns med i Far inte till havet och hade en liten låda som alltid fastnade av att träet svällde av fukten, där gömde de en kortlek eftersom hennes farfar var väldigt religiös. Resten av golvet var täckt av ris, där låg sovsäckar och madrasser, ett vardagsrum på dagen och sovrum på natten, lite Kalle Anka på julafton när husvagnen byter skepnad, säger hon och skrattar. 

–Torvkåtan låg på en backe och kom till slut för nära erosionsbranten. Dämningarna gör att backarna blöder och rinner ner i sjön. När vår äldsta var liten bodde vi fortfarande där, det är 13 år sedan. Nu har mamma och pappa byggt en stuga högre upp. 

Romanen inleds med att sjön talar till läsaren.

Varför var det viktigt att ge sjön en egen röst?

–Den har ju det på riktigt, så för mig är det verklighetstroget och inget litterärt grepp. Ibland är sjön tyst, ibland ledsen, den har många känslor och skiftar färg hela tiden. När det blåser är den ett stort brunt hav för att sedan snabbt skifta till ett alldeles klart glaciärvatten. Sjön har funnits där så himla länge, och sett så mycket, människor har kommit och gått, och på bara några decennier har de förstört allt. Så sjön behövde få tala, se bakåt och framåt, och också varna för det som ska komma. Den känner på sig att det inte kommer ta slut här.

Vi har traskat en bra stund nu över berghällar och mjuk mossklädd mark. Det var länge sedan träden försvann bakom oss. Här är bara kalfjället och ­himlen. Sjön öppnar sig framför oss, vid den ska vi snart dricka det medhavda kaffet och äta ”norsk lunch”, rågbröd med brunost. Elin Anna Labba säger om den här platsen, att det påminner henne om att vi alla är den minsta delen av någonting som är så mycket större. Hon citerar författaren Johan Turi som sagt om fjället, att när vinden blåser mot näsan där, finns inget avstånd alls till det han tänker. Där är han helt inuti huvudet.  

Far inte till havet är full av referenser till andra samiska författare, den tar in hela den samiska ­litteraturhistorien. Poeten Paulus Utsi kommer även han från Vaisaluokta, och hans texter finns genom hela boken i form av citat och referenser. En av hans mest kända dikter, Strandlös strand, ur samlingen Giela Gielain (1980), handlar om vattenkraftens konsekvenser.

Gamla stränder finns ej mer
främlingar har krävt dem
Deras behov har ingen gräns

I varenda by i Sápmi finns människor som försöker ta språket tillbaka

När Elin Anna blev gravid med första barnet flyttade de till Jokkmokk. Där var hon med att bygga upp det samiska författarcentret Tjállegoahte tillsammans med den samiska skribent- och författarföreningen Bágo och Författarförbundet där jag är aktiv. När Tjállegoahte grundades 2018 utkom endast en bok
på samiska vart femte år i Sverige.

I dag har organisationerna ett nära samarbete med Författarförbundet och antalet böcker har ökat till 1,6 böcker om året. En ökning med 800 procent som fortfarande är alarmerande låg. 

–Jag drömmer om att en dag kunna skriva mina egna böcker på samiska, allt jag gör är på vägen dit. I varenda by i Sápmi finns människor som försöker ta språket tillbaka, så varje bok betyder jättemycket för ett språk. 

Tills dess tänjer hon på svenskan genom att skriva sina böcker så nära samiskan som det bara går, som att ta bort prepositioner i vissa meningar. ”Hon hade aldrig gått skola”, står det exempelvis på ett ställe i Far inte till havet. Och om ett svenskt ord inte går att översätta till samiska blir det en indikation att språket ligger för långt bort, så i väntan på att kunna skriva på samiska drömmer hon om en svensk språkversion som ligger så nära samiskan att den går att översätta
i ett huj rakt av.

Det finns något djupt paradoxalt i att majoritets­samhället alltmer efterfrågar litteratur skriven av samer, att böcker recenseras och diskuteras på ­kultursidor och ges utrymme på litteraturfestivaler och i tv-program, parallellt med att statens tryck på samiskt liv, kultur, marker hårdnar. Att Elin Anna prisas för sina berättelser om statens övergrepp samtidigt som renskötseln fortsätter att kvävas framför hennes ögon. För det går ju inte att separera samisk litteratur från allt detta. Renskötseln är en plats där de samiska språken hålls vid liv, och när den hotas, då hotas även litteraturen.

I Herrarna satte oss hit skriver hon att berättelse­trådarna bara tog slut när hon sökte efter dem, de trasades inte ens sönder, det var som om de blivit avhuggna med yxa.

–Så blir det när det finns ett trauma, och när man har skämts, då blir det tyst. Man behöver ett språk för att kunna skriva, att många tar tillbaka sina språk nu är ett svar på varför det kommer fler böcker. 

Vad gör du med frågan hur svenska staten kan fortsätta att begå övergrepp? Du kommer ju så nära den i ditt skrivande.

–Att skriva är ett sätt att ta tillbaka saker, det är helande, för där blir det inte mörkt. Det som har varit deppigast med att gå in i detta så djupt är att förstå hur snabbt man kan begrava och ta sönder människor. Att det inte är länge sedan som det fanns sånger och samiskt liv, en tro, ord och poesi. Kolonialismen har haft en extrem fart och vilja under 1900-talet. Men att lära sig själva berättelserna är egentligen ljusa saker. 

Beskriv ljuset i det du närmar dig nu? Om det nu går att separera ljus från mörker.

–Att de jag intervjuar är sådana överlevare. I berättelserna de bär på finns så mycket hopp, vi har inte förlorat. Det är också ljust att se det som händer nu, att folk syr upp gamla mönster, tar tillbaka sin gákti. De lär sig samiska.  

Hon säger att hon har en känsla varje dag, att om hon inte aktivt gör något på samiska, läser eller gör en intervju, så driver språket bort ifrån henne. Hon måste hela tiden binda språket till sig för att inte förlora det igen.

–Det är som om det inte sitter fast på riktigt i mig, utan bara längst ut på fingertopparna. Därför tycker jag så mycket om att intervjua de äldre, det som finns i deras berättelser gör att allt känns mindre trasigt. Med dem tankar jag mig med språket och kan hålla mig ett tag till. Det är nästan en fysisk känsla.

Vart tror du att språket skulle ta vägen om det drev bort från dig?

–Bort med vinden kanske, till överallt och ingenstans. Tillbaka till fjällen, till fjordarna, dit till där språket kommer ifrån.

Ur Vi Läser #5 2024.

Läs mer:

Ann-Helén Laestadius om arv, rädsla och ett stort mod

Britta Marakatt-Labba målar med samiska stygn